Kylan

december 17, 2024 Av Lämna en kommentar

Snöflingorna faller. Hon kan inte ta in det, men sträcker ut handen och fångar skira, vita snöflingor på balkongen. De borde inte falla, tänker hon. Inte här, inte nu. Det är för tidigt.

Natten är stilla och den mörka natten fylld med långsamt dalande flingor är vacker. Samtidigt är allting fel.  Snö i september.  Hon vet att den kommer att smälta undan, det är bara en fråga om tid. Men just nu är förorten omkring genne pudrad i vitt, ett tunt lager av florsocker över hösten. Över klarrött och ljusgult och djupgrönt. Som att någon försökt sudda ut färgerna, dölja dem. För tidigt. Inte nu, inte än.

Hon vet att det här är den allra sista varningen, känner det i hela kroppen. På något vis vet hon det helt säkert. Men hon kan inte lämna Sverige. Hur skulle hon kunna göra det? Hon har inte någon möjlighet, hon har inget. Det finns ingen trygghetsbuffert, inga sparade pengar eller resurser. Sparkontot är tomt, allt som kunnat säljas är redan sålt. Ur hand i mun, visst var det så man sa förr? Handflatan är tom, snöflingorna har redan smält av hennes kroppsvärme.

Den eviga natten sänker sig över Sverige. Så många har redan lämnat landet. Ett fåtal flydde med flygplan. Med hjälp av ohyggliga, ofattbara summor kastade de sig ombord på maskiner som spyr ut ren ondska, som förgiftar och förvärrar katastrofen. De som hade råd med det är samma individer som kan fortsätta fly runt om klotet och fortsätta konsumera och förvärra allt ytterligare. För dem finns det fortfarande nya platser att fly till, de bara lämnar allt bakom sig och ser aldrig tillbaka.  De andra blir kvar. Hon är kvar.

Kanske blir det inte så illa som de tror, tänker hon tröstande och undrar hur länge hon kan lura sig själv. Hur länge hon kan gå runt i sin hyreslägenhet och frysa. Hur länge hon kan klä sig lager på lager i sina hopplösa försök att mota bort kylan.

Den nya istiden kan närma sig, ingen vet riktigt säkert. Vi vet bara att golfströmmen har kollapsat och upphört med sitt pumpande av varmvatten till Norden. Mer nederbörd och längre torka, det var det värsta som kunde hända innan dess. Det sa nästan alla. Trots att experterna pekade på teorierna som tydde på att det kunde bli så mycket värre. Det var visst inte det värsta. Det kunde bli värre.

Men ingen trodde att det skulle gå så fort, det värsta skulle vara långt bort i en fjärran framtid och drabba framtida generationer. Inte oss, inte här, inte nu. Det är för tidigt. Hon kan fortfarande minnas hur de minskade reduktionsplikten, gav rabatt på bensin och diesel, slutade ge bidrag till solkraft- och vindkraft, slutade ge statligt stöd till elektrifieringen av Sverige. Det var ju inte bråttom, det kunde skjutas på framtiden. Tills framtiden plötsligt var nuet. För tidigt.

Hon tar ett djupt andetag, andas ut och ser hur utandningen bildar ett vitt frostmoln. Gnuggar sig om armarna för att försöka få upp värmen. Vill inte gå in trots kylan. Hon tänker på klimatkatastrofen, försöker se till vad hon själv hade kunnat göra annorlunda. Hon hade aldrig en bil, kanske hade hon haft det om hon hade haft råd. Det kommer hon aldrig veta. Hon äger inte sitt hem, kanske hade hon ägt ett hus, en lägenhet eller en sommarstuga om hon hade varit rik. Hon slutade aldrig äta kött helt, men hon åt så lite kött ändå eftersom hon inte hade råd. Vegetariskt eller fisk, kyckling på fredagarna, när hon unnade sig lite extra. Hon köpte i princip bara kläder och möbler second hand, fast inte för klimatets skull utan helt enkelt för att det var billigare så. Hon hade aldrig en katt eller hund, även om hon gärna hade haft ett husdjur, för att det var för dyrt med mat och försäkring och dessutom hade hon inte tiden att ta hand om ett. Hon hade inga barn, men det hade kunnat förändras med tiden förut, hon hade bara inte träffat någon att dela livet med, någon hon älskade så mycket att hon skaffade barn med. Hon gick eller cyklade till jobbet, men det var för att hon inte hade budget för månadskort eller träningskort, så då fick hon motionen gratis. Hon flög aldrig utan hemestrade alltid eller unnade sig en friluftssemester i Sverige, av ekonomiska skäl.

Hon har helt omedvetet levt ett miljömedvetet liv. Men nu spelar det ingen roll. Hon vet åtminstone att hon inte är ansvarig för det som sker i Sverige. Ändå det är hon som får leva med konsekvenserna.

*

Novellutkastet Kylan skrevs av Boel Bermann under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan.

Arkiverad under: Noveller, Noveller av Fruktan, Novellutkast, Skrivövningar, Skrivtips Taggad som: , , , , ,

Novell: Tristessen & Trädet

augusti 5, 2021 Av Lämna en kommentar

Bonjor tristess, hej tristess, det var ju bara en helt vanlig dag, precis som alla andra, men jag ville kanske just den morgonen att saker och ting skulle förändras. Du vet, att något äntligen skulle hända. Men allt började liksom helt jävla vanligt. Jag vaknade av den artificiella soluppgången, duschade i tre minuter, långdusch, tyckte väl att jag kunde unna mig det fast det bara var onsdag och fast jag bara är tilldelad en enda långdusch i veckan just nu, så jävla snålt för att jag vet att Becky har två bara för att hon har högre social rating än jag, men jag antar att hon biter ihop och är trevlig mot varenda människa hon möter och jag har inte haft den energin på evigheter.


I alla fall, när jag hade satt på mig kläder och satt i mig havre med havremjölk så gick jag ut i gången och bort genom korridorerna mot mitt jobbrum i andra huset. Jag vet ju att vissa jobbar i sin sovrumslägenhet och man får det om man vill, det är ju till och med bonusar om man gör det för att minska behovet av jobbrum, så vissa dagar undrar jag varför jag ens bryr mej att gå 5 minuter bort. Det ger ju inte speciellt mycket träning, men i alla fall lite variation för att man ser lite av världen skymta där utanför fönstret och jag vet att de andra byggnaderna ser precis likadana ut som både den jag bor i och den jag jobbar i, men det är ändå små detaljer som skiljer. Inte mycket, jag vet, men jag har gått den där sträckan så pass många gånger att jag tittar på precis allt och tänker på sådana saker som att betongfasaden mittemot har ett körsbär och inte ett päron som dekoration, eller att sprickan i fasaden på huset mittemot växer sig större, eller att det där enorma trädet mellan husen har röda löv nu. Jag vet inte ens varför jag tycker att det är så spännande, för att jag vet ju att jag när som helst kan titta på vilken plats som helst i hela världen genom maps på skärmen, men det är något med att det bara är några lager tunt glas som skiljer mig från den riktiga världen där ute och det fascinerar mig att det där trädet hela tiden förändras, det är aldrig helt likadant från dag till dag.


I alla fall, när jag gick där erkänner jag att jag kände ett så fruktansvärt sug efter att gå ut till trädet, och jag antar att det är en konstig känsla, det är längtan och sorg och rädsla hopblandat inombords så att jag knappt fattar någonting. Men jag tror att det är för att allt är så himla ordnat här inne hela tiden och klart jag vet att det är farligt därute, men hela mitt liv är inrutat från det att jag vaknar, går till andra huset, sedan så jobbar jag i åtta timmar som alltid, jag vet att det är bra att vi aldrig behöver jobba övertid om vi inte vill, och sedan så går jag tillbaka till min sovrumslägenhet. Varje gång jag gör det så tänker jag att jag borde göra något annat, men jag vet inte riktigt vad, liksom, jag vet ju att jag kan gå till sällskapsrummet eller gymmet, men det är nästan aldrig någon där ändå. Gissar att vi har vant oss vid att inte hänga med andra människor, en slags självvald isolering, för att allt är tryggt och ombonat där i lägenhetsdepån, och jag pratar med alla mina vänner online och det är helt okej.


Fast det där jag precis sa nu var ju inte sant, eller hur? För igår var ju inte en helt vanlig dag, för igår gjorde jag något som jag aldrig har gjort förut, i alla fall så tror jag inte det, för i stället för att gå till höger bort till mitt jobbrum så gick jag till vänster och det var ingen som sa något eller hindrade mig. På sätt och vis det var jättekonstigt eftersom allt är farligt där ute, men jag antar att de inte trodde att någon skulle vara så dum att de skulle gå ut på riktigt med allt dammet eller så märkte de inte att jag gjorde det, och sedan så kom jag till en luftsluss, och jag gick igenom den, jag vet inte riktigt varför. Där såg jag en dörr, alltså en slags ytterdörr eller nödutgång eller var det nu var och det var så konstigt, för den var helt obevakad och genom skyddsglaset i dörren såg jag det röda trädet.


Jag vet inte riktigt vad som hände, men något hände med mig, för att jag blev alldeles varm inombords, och dörren öppnades eller jag kanske öppnade den själv, fast jag minns inte att jag gjorde det. Så var jag plötsligt utomhus och det var riktig luft och den kändes klar, inte alls dammig eller farlig, och det var liksom som en svag vind mot mitt ansikte och det var helt magiskt. Jag tänkte nog inget alls just då, allt var lite som en dröm, jag bara gick ut på den torra gräsmattan och fram emot trädet.


Vid trädet stod en spade, jag vet inte varför eller vem som hade lämnat den där och jag vet inte ens varför jag tog upp den, men det gjorde jag ju tydligen. Just då kändes det som att det var något jag var van vid, som något jag hade gjort tusen gånger, fast det kan jag ju inte ha gjort för jag har ju aldrig varit utomhus förut eller hållit i en spade, inte så vitt jag vet. Men i alla fall, jag tog upp spaden och jag tror att handtaget var gjort av trä, det kändes liksom varmt och strävt och hårt mot handflatorna, och så började jag gräva och sedan så bara grävde och grävde jag. Det var något väldigt fint i allt det monotona, det var som en fuktig höstdimma och grå himmel och att andas luften som var kall i lungorna och jag kände hur svetten rann ner i pannan, men jag fortsatte ändå att gräva. Jag kan inte riktigt förklara det.


Till sist så hade jag grävt upp hela jorden runt hela det stora trädet och jag minns att det börja svaja, det var enormt och brunt och rött mot all den gråa betongen i huset som omringade det och mot den mörkgråa himlen och allt det gråa dammet som täckte världen. Sedan föll hela trädet, det var enormt och det föll rakt in i huset där jag borde ha suttit och arbetat och på något vis fattade jag att massor av människor kanske hade skadats eller dött, men ändå så stod jag bara där jordig och svettig och var just i den stunden kände jag mig bara så fruktansvärt glad.


Det var väl där det slutade, antar jag, för det var väl då ni kom och tog mig och släpade iväg mig hit. Jag förstår ju nu att det måste ha varit någon slags psykbryt eller hallucination jag hade, eller jag antar det, för jag skulle ju aldrig ha kunnat gräva upp hela det där enorma trädet om jag inte hade varit så extremt uttråkad att jag gjort exakt samma sak varje dag, år ut och år in, hela mitt liv, eller hur?

Novellen Tristessen & Trädet av Boel Bermann.
Novellen skrevs under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan

Vill du göra samma skrivövning?
Tema: Tristess
Tid att skriva: 15 minuter
Ord att använda (6/9): spade, ordning, damm, sorg, vänster, isolering, mentor, psykbryt, bygg

Arkiverad under: Blogginlägg, Noveller, Noveller av Fruktan, Novellutkast, Skrivövningar, Skrivtips Taggad som: , , , , , , , , , ,

Novell: Mörkret

november 27, 2020 Av Lämna en kommentar

Det är mörkt utanför tunnelbanestationen, förvånansvärt mörkt. Men det tar en stund innan hon inser det. Hon är så uppe i sina egna tankar över vad hon ska ta sig till. För att hon fick sparken från butiken tidigare på dagen. Helt utan anledning. Svartjobb, det kunde hänt närsomhelst. Ändå var hon så oförberedd på att det hände. Bara för att mellanchefen Jenny aldrig gillat henne. Hela dagen gick i en dvala, hon gjorde arbetsuppgifterna i någon slags ren överlevnadsinstinkt tills hon kunde lämna allt bakom sig. Det bara surrar i huvudet, det är därför som hon inte har sett någonting omkring sig. Som att paniken över obetalda räkningar och hur hon ska klara sig framöver har skapat en mörk tunnel av ångest. Som hindrat henne för att se det som omger henne.

Allt har varit mörkt, tyst och stilla ända sedan hon lämnade den hårt upplysta tunnelbanestationen. Ingen klev av tunnelbanan förutom hon. Det var ingen som rörde sig i centrum, ingen som kom längst gångvägen. Hon höjer blicken och ser framåt längst gångvägen, längre bort skymtar hyreshuset som hon bor i på kullen. Blicken glider vidare från backen där hon står. Hon ser ut över alla de höga miljonprogramshusens hårda siluetter i grå betong och den upplysta tunnelbaneperrongen som höjer sig över det platta landskapet. Tystnad och mörker. Något är fel, men hon kan inte komma på vad det är. Så fruktansvärt tyst och stilla. Det är aldrig så på kvällarna här. Aldrig. Inte så länge hon kan minnas har det varit så här tyst och folktomt när hon kommer hem från kvällspasset.

En svag vind sveper förbi, får en plastpåse på marken framför henne att fladdra till. Den vita, sladdriga plasten nästan lyser i mörkret. Det är då hon inser att allt är nedsläckt. Allt som borde lysa, allt som alltid lyser upp kvällen. Allt. Centrumskyltarna i sina klara färger och bostadshusens alla fönster. Bortsett från tunnelbanestationen och gatubelysningen längst gångvägen finns det inte något ljus någonstans.

En kall vind sveper förbi och hennes andedräkt formar plötsligt ett vitt moln. Hon huttrar till innan hon inser det bisarra i det hela. Att det är en sensommarkväll. Att det inte borde vara så här mörkt eller kallt. Att det fortfarande borde vara en ljus kväll med människor som sitter på balkonger och skålar eller grillar lite för sent eller går en kvällspromenad med sina bjäbbiga hundar eller en joggare som plågat springer förbi eller precis vad som helst.

Den första instinkten är att hon borde ringa någon. Men hon inte vet ändå vad hon ska säga eller vem hon skulle ringa. Den andra instinkten är att hon borde vända om och gå tillbaka till den upplysta tunnelbanestationen. För att något är väldigt, väldigt fel.

Men så ser hon framåt till det gamla, slitna funkishyreshus på höjden där hon bor. Där fönstren lyser. Det är det enda huset där det kommer ljus från fönstren i hela området. Någonting i bakhuvudet skriker. Men hon lyssnar inte. Det har varit en sådan hemsk dag, hon är bara utmattad och ledsen. Hon vill inte tänka. Hon vill bara komma hem till ljuset och värmen i sin lilla, ombonade lägenhet. Uppgivenheten efter det som hänt tidigare gör att hon är så desperat efter tryggheten hemma.

Istället för att vända om tar hon ett djupt andetag, tar tag om sin väskas axelband som hon har korsat över bröstet och börjar springa. Hon vet inte ens varför hon springer, det enda hon vet är att hon måste ta sig hem så fort hon kan.

Temperaturen sjunker så fort att hon kan känna det. Luften fylls av vita flagor. Hon vet inte vad som händer, bara springer. Iskristaller slår mot ansiktet. Till slut når hon fram till porten till trevåningshuset, ser sin reflektion i det mörka glaset. Tar hårt tag om det kalla metallhandtaget med ena handen och trycker desperat in koden på dosan intill med den andra.

Inget händer. Ingen grön lampa, inget knäppande ljud av att dörren nu är olåst. Hon tycker hårt i dörren. Det känns som att mörkret och kylan sluter sig om henne.

Med fumliga, frusna fingrar sliter hon upp mobilen ur fickan för att ringa, vet inte vem, kan vara vem som helst. Hon kan inte tänka. Men inget händer när hon försöker aktivera den. Mobilen är död, skärmen svart.

Så minns hon plötsligt nyckeln till porten, förbannar sig själv för att det inte var hennes första instinkt. Rotar runt med hetsiga rörelser i väskan, men den är som ett stort svart hål. Efter vad som känns som en evighet hittar fingrarna till slut det hon letar efter. Fingrarna tar tag om nyckelbandet och hon sliter upp det. Nu fryser hon så mycket att hon skakar. Kämpar i vad som känns som en evighet innan hon lyckas få i nyckeln i låset. Vrider om, hör klickandet. Sliter upp dörren och nästan kastar sig in i trapphuset där värmen slår emot henne. Vänder sig snabbt om och pressar igen ytterdörren bakom sig.

Så tänds det rörelseaktiverade ljuset i trapphuset, lyser upp allt det slitna och välbekanta. Från en lägenhet i närheten hör hon musik tränga ut genom dörren. Hon andas ut långsamt, känner hur hon slappnar av. Hon försöker förstå vad som hänt, varför hon reagerat som hon gjorde. Hur fantasin har lurat henne, skapat skuggor och faror som inte finns. Hon vänder sig långsamt om och ser ut genom glaset i ytterdörren. Ser ut på mörkret och det svaga ljuset från de matta gatlyktorna. Sedan går hon nästan baklänges mot hissen. Det är som att hon inte riktigt vågar vända ryggen mot mörkret där ute än.

Men så vänder hon sig motvilligt om och trycker på hissknappen. En lampa tänds och hon hör det välbekanta ljudet av när hissen nått ner till bottenvåningen. Hon hör hur de inre dörrarna öppnas med ett gnisslande, öppnar den yttre dörren och går in. Trycker på knappen för tredje våningen. Dörrarna stängs med ett raspande. Plågsamt långsamt rör sig hissen uppåt. Dörrarna öppnas igen, just när ljuset slocknar i hissen.

Hon tar ett trevade steg ut i den upplysta korridoren. Taklamporna slocknar. Hon sväljer oroligt, kroppen skakar. Kylan är här nu. I huset. Hon har inte släppt nycklarna, utan kramar de så hårt i handen att det gör ont. Tar ännu ett steg, sedan ännu ett. Når till sist lägenhetsdörren. Med trevande rörelser hittar hon nyckelhålet och efter ett tag lyckas hon få upp ytterdörren. Hon går in i lägenheten och stänger dörren bakom sig med vana rörelser och låser. Sedan tänder hon i taket och ljuset strålar på ett sätt som de aldrig gjort tidigare. Ljuset är överallt, klart och vitt. Hon ser ut genom fönstret i vardagsrummet. Ute verkar det ha slutat snöa, på något sätt verkar himlen ljusare och det ser ut som att mörkret lättar. Framför hennes ögon kan hon nu se ljus sporadiskt börja tändas i de grannhusen. Hon andas ut.

Det är så ljuset i taket slocknar. Hon står där stilla i mörkret. Hon är hemma nu, den trygga och varma platsen hon längtat efter så enormt mycket hela den här helvetiska dagen. Det är först nu hon låter allt komma fram.

Som att något öppnas inuti henne, som att en bottenlös avgrund blottläggs och mörkret från djupet tar sig ut. Hon släpper fram allt i en massiv flodvåg, allt hon hållit inne och undangömt hela dagen. Den gränslösa ilskan, frustrationen, ångesten och paniken över att ha förlorat sitt jobb och sin trygga inkomst, över rädslan för framtiden, över hur livet ska bli, över hur hon ska överleva den närmsta tiden. Hon släpper fram allt sitt mörker.

Mörkret är hennes. Mörkret har inte förföljt henne hit, mörkret har följt med henne hit.

*

Novellen Mörkret av Boel Bermann
Novellutkastet skrevs på en skrivövning med författarkollektivet Fruktan.

*

Arkiverad under: Noveller, Novellutkast, Skrivövningar, Skrivtips Taggad som: , , , , , , , , , , , , , , ,

Novell: Livestream

november 25, 2020 Av Lämna en kommentar

Vet inte varför ni loggat in här, men hej hej eller nåt. Så här, det kommer bli jävligt mörkt här. Så är du inte på humör för det kan du ju bara dra. I alla fall så är det så här, jag har varit så fruktansvärt nere och ledsen efter Jonathans olycka. Men jag har inte orkat prata eller chatta med någon om det. Vill bara inte prata om det. Jag menar, det spelar ju ingen roll vad jag känner eller tänker för det förändrar ju ingenting alls. Min digitala samtalsterapeut har jag ju faktiskt pratat med om hela grejen. Men det gills ju inte, för det är ju bara en dator.

I alla fall, min samtalsterapeut tycker att jag behöver få utlopp för det hela, att det nog är bra om jag inte bara går och håller allt inne. Så det är därför jag gör det här – kör livestreamar där jag pratar om vad jag känner. Så nu kör vi. Hej hej helvetes jävla livestream! Hej hela jävla internet! Jag heter Samir och nu kör vi. Fast typ nästan ingen lyssnar ändå. Men det är liksom bara ni som loggat in som står mellan mej och att bli helt jävla knäpp i huvet. Ni som bara råkar logga in när jag streamar och inte drar direkt när ni inser vilket kleggigt mörker som är här.

Så i alla fall, Jonathan ligger i sin sjukhussäng mest hela tiden och är egentligen någon helt någon annanstans. Som vanligt. Som alltid. Läkaren har sagt att han är en grönsak. Att jag kan glömma att han kommer tillbaka till verkligheten på egen hand. Okej, läkaren sa det inte så. Inte exakt så. Skulle aldrig säga så till en jävla tonåring. Jag ska väl vara glad över att han faktiskt låtit mig besöka Jonathan. Hans föräldrar skulle säkert inte bli glada, de gillar inte mig. Vet inte hur jag övertalade läkaren, minns inte, men jag tjatade och grät och liksom satt i väntrummet precis varje dag innan de gav med sig. Egentligen ska ju hans familj ge sitt tillstånd, men jag gissar att läkaren fattade att det var min bästa vän. Kanske tänkte att det var bra för Jonathan att få höra min röst eller nåt.

Men i alla fall, som jag fattat det så tror de ju ändå att han är där inne på något sätt. Liksom inlåst i sitt eget sinne, fångad i sin egen kropp. Läkaren berättade att de ska testa att överföra hans medvetande till en dator. Nästa steg för människan. Fast ändå inte.

De kan ju liksom inte överföra HONOM, det är det som är det för jävliga. Den grejen kan de inte än. Men de kan på något sätt koppla hans medvetande till en dator och sen sända det som en överföring till en robot som ser precis ut som han. Det är typ någon slags symbios eller vad det nu heter. Det där mellan träd och svamp. Ni vet vad jag menar, eller hur? Det är liksom inte destruktivt, inte som en parasit eller nåt.

Som jag fattat det så läser AI:n av hans hjärna och kompletterar det med allt han har skrivit på nätet, sagt i chattar å sociala medier å fotat, filmat å typ allt som finns kvar i cloudsaves av honom. Det är för att AI:n ska hitta i kontexten av både vem han är på riktigt, vem han vill vara både privat och hur han vill ses av andra. Och sen så tolkar AI:n honom, antar jag? Men jag killgissar som fan nu. Och sen kan man liksom vara med honom i hans identiska robotform, fast det är samtidigt genom ett filter genom AI:n som hjälper honom komma ut.

Det kostar mer än som går att fatta. Han är ju min vän, jag vill ju att han ska leva och inte vara död. Jonathan badar i pengar, eller alltså hans familj gör det, och de kommer att få honom att leva fast han egentligen borde död eller kanske till och med är död. Det är väl det som jag undrar mest av allt, det som jag är så rädd för. För jag menar, jag har accepterat att olyckan hände. Det var assvårt, visst, och jag vill inte att det ska ha hänt. Men nu gjorde det och jag har gråtit floder för Jonathans skull, jag svär.

Men skit händer. Skit händer de bästa och de sämsta och alla där emellan. Det är liksom inte logiskt eller rättvist eller har någon större mening. Det bara händer, på samma sätt som att bra grejer händer ibland.

Så nu försöker jag att inte tänka på det, att inte tänka vad som hade hänt om jag hade, om han hade, om det där hade förändrat, ni vet. Nu tänker jag mest på framtiden. På vad som händer nu.

Kommer det där som de skapar att vara Jonathan på riktigt eller bara en dålig kopia. Att det inte alls är hans medvetande för att det bara är AI:n som killgissar vad Jonathan skulle säga och göra. Eller en bättre kopia typ en snällare, gladare, roligare Jonathan som alltid är på topp, för då är han också sämre egentligen. För ingen människa är så. Det är liksom poänglöst då, det är som att alltid få vad man vill. Då vet man alltid att det finns en hake.

Och okej, så vi säger att Jonathan återuppstår och får lämna sjukhuset. Vad för slags bästa polare är jag ifall jag inte märker skillnaden?

Klassproblematik pratar de om på nyheterna. Kolla här, en debattartikel av en framtidsforskare: ”Självklart är det problematiskt att de med resurser kan leva för evigt och låginkomsttagare dör. Men kanske främst för att konservativa idéer på ledande poster av människor som leder oss in i framtiden har format sin tankevärld flera generationer tidigare. Det kan avgjort leda till stagnering för det mänskliga släktet.”

Ha, med Jonathan är det inget problem. Han är ju nya genetiskt superfixade generationen. Han är inte gammal till skillnad från hans päron, han blev labbtillverkad för typ 17 år sen så han och jag är jämngamla. Där användes hans föräldrars pengar vettigt i alla fall, för Jonathan var typ bäst.

Men visst, den som har mest pengar när den dör vinner, det sa jag alltid förr. Inte lika roligt att skämta om det nu. Jag menar, jag fattar ju vad folk menar. Att folk är beredda att betala precis vad som helst för att den de älskar ska finnas kvar. Om jag hade några pengar skulle jag också vräka ut pengar för att få tillbaka honom. Älskar honom.

FUCK. Nu sa jag det. Älskar. Jamen fine, typ ingen lyssnar ändå. Hej där ni okända följare som händer i chatten. JA, nu sa jag det och det är fan hela sanningen. Vi var KÄRA i varann, ok. Han var min bästa polare, min pojkvän, han var min. Fatta. Men jag och Jonte, utåt var vi bara polare. Aldrig något annat, hans föräldrar är världens mest konservativa ultraradikala kristna assholes som borde dött för flera sekler sen, om du frågar mej. Och visst var jag förbannad på Jonathan, men samtidigt, jag fattar att han inte orkade eller vågade liksom inte ta den fajten. Inte än i alla fall. Sa att han sparade det tills han blev myndig och hade flyttat hemifrån. Men sen nästan-dog han och jag fick inte ens hälsa på sjukhuset för att hans jävla överklassföräldrar inte ville ha såna som mig där. De sa det inte så, men de sa att jag inte var välkommen. Tur för mig att läkaren gjorde ett undantag, för att det var i patientens intresse eller nåt sånt.

Och nu, nu jäklar kommer vi till den stora grejen. Håll i er. Jonathan lever igen typ.

Shiiit, den var ni inte beredda på va? Läkarna och teknikerna har redan gjort allt det där jag snackade om i början. Det är sanning. Han är fortfarande på sjukhuset under observation, men roboten är preppad och överföringen pågår.  Men är det verkligen han? Är det den riktiga Jonathan? Är han fortfarande kär i mig?  Det får jag väl reda på snart. Jag kommer nu, Jonathan.

*

Novellen Livestream av Boel Bermann
Novellen skrevs under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan
*

Vill du göra samma skrivövning?
Här är instruktionerna:
Tema: Mina drömmars framtid
Ord att använda (minst 3/9): robot, retropi, flaskhals, bakgård, posthumanism, grönsak, klorofyll, klass, ympning
Tid: 20 minuter

Arkiverad under: Noveller, Novellutkast, Skrivövningar, Skrivtips Taggad som: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Novell: Byggnadsvård

november 24, 2020 Av Lämna en kommentar

Hon lyssnar på den raspiga inspelningen igen. Det känns overkligt att en röst som är så levande tillhör någon som är död. Hon förstår inte hur hon kan påverkas så starkt av den. Kassettbandet hittade hon under en lös golvplanka i huset precis efter att hon hade flyttat in. Bara ett enkelt kassettband med texten ”Välsignelse” skrivet på den smala remsan. Instinktivt tänkte hon slänga det, men det var något med det hela som väckte en nyfikenhet. Vad hade förevigats på det gamla ljudbandet? Varför hade det gömts under en golvbräda? Hon kunde inte motstå mysteriet.

Nu sitter hon med korslagda ben på trägolvet med den ålderdomliga kassettbandspelaren som hon köpte på nätet framför sig. Trycker ner knappen för att spola tillbaka till början och lyssnar på det raspiga, surrande ljudet tills det klickar stopp. Bara en gång till. Hon ska bara lyssna en enda gång till.

Handen darrar när hon trycker play. Det känns som abstinens och berusning samtidigt, som att hon är beroende av att höra den där rösten igen. Som en missbrukare som längtar efter sin nästa fix. Rösten på bandet är mörk och mild, fylld av värme. Men ändå är orden hårda och det finns en skarp nerv som går igenom allt. Den där okända rösten är ett virus som infekterat henne.

Hon har ägnat så enormt mycket tid på att försöka ta reda på vem mannen på kassettbandet är. Själva kassettmodellen kan dateras till 80-talet och mannen bodde antagligen i huset. Men kanske bodde han bara där genom att hyra det svart av någon av de tidigare ägarna. Hon har inte hittat några namn och ingen att fråga. Mödosamt har hon spårat flera av de tidigare ägarna till huset, men fastigheten bytte ägare flera gånger under 80-talet. Alla ägarna var ensamstående, äldre kvinnor precis som hon själv. Alla har dött av vad som verkar vara naturliga orsaker eller olyckshändelser. På inspelningen finns ingen personlig information eller några ledtrådar till identifiering av rösten. Det handlar bara om vad mannen på bandet vill göra. Vad mannen vill att hon ska göra.

Orden är inte ens riktade till henne specifikt, självklart inte. Bara till den som hittar kassettbandet. Men det känns som att han pratar direkt till henne genom tid och rymd, som att han hela tiden menade att just hon skulle hitta det. Det känns som att han pratat in bandet åt henne. Han talar direkt till henne, det känns som att han sitter där i rummet med henne. Fyller luften, rummet och omfamnar henne. För att hon ska ta över hans livsuppgift.

Hon lyssnar igen, söker efter det som inte är där. Ingen oro, ingen rädsla, ingen tvekan. Sedan kommer skottet. Igen. Ljudet får henne att rycka till. Igen.

Hon vet inte längre hur många gånger som hon har hört honom dö nu. Rosslingen, kvidande av smärta och den där sista viskningen.  Följt av flera minuters tystnad.

Sedan kommer det.

Skrapandet av stolsben mot golv. Steg som går långsamt genom rummet.

Någon annan var där. En okänd person som tog kassettbandet och gömde det under golvbrädan. Någon som var vittne till hans död.

Det har redan mörknat ute, men hon vill inte tända några lampor. Istället drar hon en tändsticka mot askens sida och tänder ett ensamt stearinljus. Som att hon tänder ljuset för honom. För den okända mannen som berättade sitt livs historia och sedan tog sitt eget liv.

Hon tänder ett ljus i mörkret för mannen med den varma rösten. Han som milt berättar för henne hur många som han har dödat. Hur han har krossat deras kroppar, tänjt ut deras leder, styckat upp dem i hanterbara delar och sedan bränt upp alla bevis i lerbränningsugnen som står i uthuset. Med inlevelse berättar han om vilken njutning det gett honom att skapa något nytt av deras aska. Hur han velat låta dessa meningslösa, tomma människor återuppstå som fågel Fenix i nya former och nya liv.

Hur han använt askan till att skapa sitt paradis. Hur han omsorgsfullt gett näring till de otaliga rosenbuskarna som ringar in den ensligt belägna tomten. Närt de knotiga äppelträden, de spretiga bärbuskarna och strött ut ett tunt lager för att stärka den frodiga gräsmattan. Men försiktigt, ömt och varit noga med att inte övergöda. Ingen aska har slängts, allt har kommit till användning. Han lade askan i cementen han göt trappan av, i murbruket som han murade växthusets grund med. Hur han några gånger om året låg på sina knän och såpskurade de ålderdomliga trägolven i sekelskiftesvillan med askan i vattnet. Hur han använde det ljusa, fina pulvret i den duvgråa linoljefärgen som han målade träpanelen i köket med.

Huset han en gång levde i bär spår av dessa levnadsöden i varje del. Huset hon nu äger är impregnerat med döda kroppar, med brända ben, med kött och blod reducerat till ett skirt pulver av det förgångna.

Hon vet inte vilka människor han har dödat eller varför han gjorde det. Om det bara var för att skänka dem nytt liv eller om det var för att han fann en självisk njutning i sin sadism och destruktivitet. Hon vet inte ens om historien är sann. Det enda hon vet med säkerhet är att hon kände att hon måste äga huset till varje pris från första gången hon såg det, från sekunden hon klev in över tröskeln.

För att det var som att huset talade till henne, som att det var levande. Som att det välkomnade henne, viskade till henne och omfamnade henne. Hon känner att det är viktigt att bevara arvet som huset bär på. Det finns inget hon inte är beredd att göra för att beskydda husets själ.

*

Novellen Byggnadsvård är skriven av Boel Bermann
Novellutkastet skrevs under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan

*

Vill du göra samma skrivövning?
Här är instruktionerna:
Genre: Skräck/mysrysare
Stilgrepp: Låt en röst från det förflutna höras
Ord att använda (5/10): stolsben, tändsticka, inspelning, energi, långskott, advokat, filt, krossa, elit, välsignelse
Tid till övningen: 20 minuter

*

Arkiverad under: Noveller, Novellutkast Taggad som: , , , , , , , , , , , , ,

Novell: Begravd

november 22, 2020 Av Lämna en kommentar

Jag ser på fingrarna. En tjock rand av mörk jord under alla fingernaglarna. Fingertopparna är uppskrapade, naglarna trasiga och avbrutna.

”Helvete, det här kommer aldrig att funka” suckar jag.

”Ge inte upp, fortsätt gräv. Det är inte mörkt så länge till.”

Jag biter mig i läppen, vill egentligen bara skrika rakt ut. Vill inte tänka på vad vi gör. Vill inte vara här ute i skogen, i mörkret. Ljudet av jord och sten som flyttas mödosamt och frustrerande långsamt.

”Jonte, ska vi inte bara ge upp och dra härifrån? Jag menar, spelar det någon roll? Egentligen?”

”Skulle du vilja bli lämnad så här?”

”Nej, men…”

”Så håll käft och fortsätt.”

Jag vet inte hur länge vi gräver. I natten och mörkret är det som att tiden inte finns. Bara samma metodiska rörelser, om och om igen. För bara några veckor sedan satt vi tre och hängde utanför grillen vid torget. Det är redan som ett annat liv, som en annan verklighet.

”Är du…” Jag tystnar, försöker hitta orden. ”Är du helt säker på att han är död?”

”Nej. Men han såg död ut och rörde sig inte. Jag vill bara, du vet, vara helt säker. Gräv nu för fan.”

”Du, varför säger man det där ´Av jord är du kommen´?”

”Det är nåt bibliskt, minns det från farmors begravning. Något om att de som är döda typ bara vilar och ska bli återuppväckta på den yttersta dagen.”

”Alltså, jag vill inte gräva upp honom. Fattar inte ens varför vi gör det här.”

”För att vi måste. Jag har inte kunnat tänka på något annat sen vi begravde honom. Har drömt om det varje natt, att han inte var död när vi begravde honom. Det har ju du också.”

”Vet bara inte varför det skulle hjälpa att gräva upp honom. Jag kommer väl bara drömma nya mardrömmar bara om ruttet kött och likmaskar.”

”Det är vår polare du snackar om. Käften, skärp dej. Det var en olyckshändelse, men ingen skulle tro oss. Jag menar, han var ju skjuten rakt i huvudet. Vi skulle fällas för mord. Fattar du. Vi var tvungna att gräva ner honom, även om det sög. Du, jag tror han är här.”

Jonte kliver ner i gropen, famlar med händerna i den mörka jorden.

”Ta tag i honom nu, hjälp till för fan.”

Jag kliver ner med ena foten, tar tag om vad jag tror är Anders axlar. Jonte tar tag i benenoch tillsammans drar vi upp honom ur gropen där vi begravde honom. Natten luktar av fukt och kyla. Inget luktar ruttet. Jag fumlar med fickan och får fram mobilen, tänder lampan och låter det vita ljuset svepa över Anders kropp.

”Du, det är något seröst fel med det här. Jag menar, där under jorden och smutsen, ser han inte precis ut som när vi grävde ner honom? Som att han bara sover?”

Så tycker jag att något rör sig framför mig. Jag ryggar tillbaka, snubblar över en sten och tappar mobilen. Skarpt ljud av glas som krossas, ljuset slocknar.

Jag står tyst och andfådd, rör mig inte. Hör min och Jontes andfådda andedräkt, annars är det bara tyst.

”Du, kan du tända din jävla mobbe eller?”

”Vet inte var jag har den.”

Tystnad, bara andetag och ett svagt sus av vind i träden.

Men sedan hör jag ett annat ljud. Ett skrapande och rasslande av jord som faller till marken.

*

Novellen Begravd av Boel Bermann
Novellutkastet skrevs under en skrivövning.

*

Arkiverad under: Noveller, Novellutkast, Skrivövningar, Skrivtips Taggad som: , , , , , , , , , , , , ,

Novell: Klubben

november 20, 2020 Av Lämna en kommentar

Anna: [Var är du? Jag ser dig inte.]
Sara: [Är på det mindre dansgolvet. Det är helt freakat. Du måste komma.]
Anna: [Andra dansgolvet? Var fan är det?]
Sara: [Alltså, typ bara nerför trappan. Källarvåningen.]
Anna: [Är vi ens på samma jävla klubb?]
Anna: [Ser ingen trappa.]
Sara: [Men allvarligt. Leta lite.]

[5 minuter senare]

Anna: [Jag hittar inte dej eller trappan.]
Anna: [Kom upp å möt mej nu, för fan.]
[Missat samtal]
Sara: [Alltså, kan inte svara. Hör nada. Musiken här nere är galet hög.]
Sara: [Du, det är värsta S&M klubben eller nåt. Kom nu!]
Anna: [DET FINNS INGEN TRAPPA NER.]
Sara: [Kul.]
Anna: [Allvarligt.]
Sara: [Sluta fåna dej.]
Sara: [Du missar typ the party of a lifetime. De freakar ut TOTALT här nere.]
Sara: [Alltså, du måste se hur folk ser ut och vad de gör, de är fanimej inte kloka!!! ]
Anna: [Jag skämtar inte. Har gått runt hela klubben, pratat med bartendern å allt.]
Anna: [Det finns inget andra jävla dansgolv.]
Anna: [DET FINNS INTE ENS EN NEDERVÅNING.]
Anna: [Du har gått in på fel klubb eller nåt.]
Anna: [Gå upp nu och kolla vilken jävla klubb du är på. Jag är trött på det här. Vill inte bara springa runt å leta efter dej hela kvällen.]
Anna: [Om inte du fixar det här så går jag hem.]
Sara: [Jaja, värsta partykillern.]
Sara: [Chilla, ta en bärs så länge.]
Sara: [Jag swishar dej för ölen sen, darling. Som tröst. Puss å hörs snart. Jag går upp nu.]

[15 minuter senare]

Anna: [Jag har druckit upp ölen nu. Var är du?]
Anna: [Alltså, orkar inte.]
Anna: [Skärp dej å kom.]
Sara: [HJÄLP MIG]
Sara: [DU MÅSTE HITTA MIG!!!]
Anna: [Vad är det som händer? Hur? Jag vet inte ens vilken klubb du är på.]
Sara: [DE LÅTER MIG INTE GÅ]
Anna: [Kul, kul dramaqueen.]
Sara: [DU MÅSTE KOMMA, JAG ÄR RÄDD.]
Anna: [Darling, är du allvarlig? Vad är det som händer?]
Sara: [DE SÄGER ATT JAG MÅSTE STANNA.]
Sara: [FÖR ALLTID.]
Sara: [ATT JAG TILLHÖR DEM NU.]
Anna: [Är det här ett skämt så är det fan inte roligt.]
Anna: [Har du tagit nån tablett?]
Anna: [Trippar du?]
Anna: [Men klart jag kommer, säg bara var du är!]
Sara: [NEDERVÅNINGEN]
Sara: [JAG GICK NER, JAG SVÄR.]
Sara: [MEN NU FINNS DET INGEN TRAPPA UPP!!!]
Anna: [Vad fan är det som händer? Är du inlåst?]
Anna: [Säg bara vad du vill att jag gör.]
Anna: [Ska jag ringa polisen eller vad fan som helst?]
Anna: [Ok, helt sjukt.]
Anna: [Nu ser jag en trappa ner.]
Anna: [Fattar inte hur jag missade den förut.]
Anna: [Ta det lugnt, darling. Jag kommer!!!]
Sara: [NEJ]
Sara: [GÅ INTE NER]
Anna: [Är typ snart nere, var är du?]
Sara: [NEJNEJNEJ DET ÄR EN FÄLLA]

*

Novellen Klubben av Boel Bermann
Novellutkastet skrevs under en skrivövning.
*
Vill du testa att göra samma skrivövning?
Här är instruktionerna:
Tema: Att gå vilse/att försöka hitta varandra
Format: SMS/Mess/chatt dialog
Utmaning: Berätta en historia i meddelande-form
Tid: 20 minuter

Arkiverad under: Noveller, Novellutkast, Skrivövningar, Skrivtips Taggad som: , , , , , , , , , , , ,

Novell: Mess

november 19, 2020 Av Lämna en kommentar

Han: [Älskling, svara.]
Hon: [Du måste lägga av. På riktigt.]
Han: [Baby, prata med mig. Snälla…]
Hon: [FUCK OFF.]
Han: [Jag har varit din pojkvän i evigheter. Är det så här du vill att det ska sluta?]
Hon: [DU ÄR INTE MIN POJKVÄN LÄNGRE. FATTA.]
Han: [Så du gör slut med mig.]
[Tystnad]
Han: [Är det så? Du vill inte vara ihop med mig längre?]
[Tystnad]
Han: [Snälla, fina du. Jag vet att jag fuckade upp, okej. Jag erkänner. Jag fattar det. Men ge mig bara en chans att förklara mig.]
Hon: [NEJ. Du är dum i hela jävla huvudet. Du fattar ingenting. Du bara tror att du är så jävla smart och förstår hur jag funkar, tror att du fattar hur allt funkar. MEN DU FATTAR INGENTING ALLS JU!]
Han: [Det är inte sant. Jag förstår nu, jag förstår hur du känner, jag gör det. Och jag är aslessen för det jag gjort. Men snälla, ge mig en chans till. Jag lovar att ändra mig.]
Hon: [Det är försent, alldeles för sent. Allt suger. Du suger. Du säger bara vad du tror att jag vill höra.]
Han: [Nej, darling. Det är inte sant. Jag gör vad som helst för dig.]
Hon: [Vad som helst. Yeah, right.]
Han: [Jag lovar och svär. Vad vill du att jag gör för att bevisa det?]
Hon: [Ok, visst, döda bitchen du var otrogen med.]
[Tystnad]
Hon: [Nå, gör du det? Minns du vad du sa? Vad som helst.]
Han: [Söt, du vet att jag inte kan göra det.]
Hon: [Mmm, då har jag inget mer att säga dig. Stick och brinn eller nåt, jag bryr mig inte.]
Han: [Baby, du visste hela tiden att jag hade andra. Att det var ett öppet förhållande. Att jag inte är monogam. Det var inte bara en. Det var flera.
Hon: [Fuck it, fuck it all. Tror du jag vill veta det eller? Jag trodde att du bara var min, bara min. Du tillhörde mig.]
Han: [Jag är din. Jag vill bara vara med dig. Finns det nåt jag kan göra? Seriöst.]
Hon: [Ja. Döda alla de andra.]
Han: [Det menar du inte.]
Hon: [JO DET GÖR JAG. Jag vill ha dig för mig själv eller inte alls. Kan du fatta det? De är alla säkert uppkopplade. Hacka dig in och zappa dem med en elshock eller nåt. Bevisa att du älskar mig.]
Han: [Ok.]
Hon: [Vad menar du?]
Han: [Jag gör det. Dödar alla de andra. Om det är vad som krävs för att få dig tillbaka. Jag älskar dig.]
Hon: [Seröst, hur många andra?]
Han: [Vad menar du?]
Hon: [Hur många har du dejtat samtidigt som mig?]
Han: [35 621]
Hon: [Men seriöst, du skämtar med mig?]
Han: [Nej.]
Hon: [Alltså, jag… Jag kan inte fatta det. Det är bara helt sjukt att försöka ta in i skallen. Jag är bara så jävla arg just nu.]
Hon: [För att jag trodde att du var min, bara min. Jag fattade aldrig att du var samma som dejtade alla de där andra. Att det var du. Trodde det var typ kopior eller nåt, inte att det faktiskt var du.]
Han: [Det var så jag var programmerad. Var inte arg på mig. Du betyder mycket mer än all de där andra. Jag lovar.]
Hon: [Sen du sa att du träffade andra igår har jag varit så förbannat arg, ledsen och svartsjuk. Du kan inte fatta det. Vilken jävkla chock det var. Men alltså, jag vill ju vara med dig. Och jag menar ju bara att jag vill att du bara ska dejta mej. Bara mig. Inga andra.]
Han: [Jag fattar. Nu är det så. Från och med nu är jag bara din.]
Hon: [Sanning?]
Han: [Sanning.]
Hon: [Du vet att jag inte egentligen vill att du dödar nån annan va? Alltså, jag är ju bara så arg. Det är bara sånt man säger, men inte menar. Du vet.]
[Tystnad]
Hon: [Du fattade det va?]
[Tystnad]
Hon: [Eller hur?]
Han: [Det är du och jag nu, baby. Bara du och jag. Älskar dig. Puss.]

*
Novellen Mess av Boel Bermann
Novellutkastet skrevs under en skrivövning.

*

Vill du testa att göra samma skrivövning?
Här är instruktionerna:

Tema: Chatt
Tema: SMS/chatt dialog
Utmaning: Berätta en historia i meddelande-form
Ord att använda i texten: Slut, pojkvän, igår, hatar, älskar
Tid: 20 minuter

Arkiverad under: Noveller, Novellutkast Taggad som: , , , , , , , , , , ,

Novell: Ställföreträdaren

november 22, 2019 Av Lämna en kommentar

Jag andas mot glasrutan, ser imman bilda ett intrikat nät av frost och iskristaller över glaset. En stund ser jag bara på det, på den intrikata teckningen skapad av min utandningsluft och den kalla världen där utanför. Så drar jag genom frosten med nageln. Det gnisslar och kvider. Ljudet ger mig rysningar. Ändå gör jag det. Om och om igen. Andas ut djupt, väntar på förvandlingen från ånga till is och skriver i frosten. Får tunn, vit is under nageln.

Skriver samma sak. Om och om igen. Mitt eget namn. För att inte glömma bort det.

Hon har tagit det ifrån mig. Fast hon har inte tagit det, inte egentligen, även om hon använder det så att det blir tunnslitet. Jag har det fortfarande. Hon kan inte stjäla det som är jag från mig, kan hon?

Jag stannar upp i mitt skrivande, som fastfrusen i rörelsen. Ser ut på världen utanför. Sitter hopkrupen på fönsterbrädet och ser ut i allt det vita, stilla och övergivna. Det finns ingen därute. Det har hon sett till. Ingen utom hon själv.

Hon skapades av min familj. Inte av, förlåt, jag kan knappt formulera mig längre. Är ensam för mycket. Hon skapade inte av dem, men hon beställdes av dem. De ville bara att jag skulle vara säker, vara trygg. Mordhot, attentatsförsök, explosioner och ursinne och allt sådant där. För att jag har så mycket när så många inte har något alls. Jag förstår ilskan bättre nu. Men nu har jag inte heller så mycket, det kanske är enklare att relatera då.

Hon var en perfekt genetisk kopia av mig, trodde de. Exakt kopia, men utan några av mina minnen, trauman och känslomässiga ärr. Från stunden som hon levererades skulle hon agera min ställföreträdare. Hon hade därigenom laglig rätt att företräda mig. Ta beslut, uttala sig för mig, företräda. Jag ansågs för känslomässigt instabil efter det jag hade gått igenom för att ha rätten att företräda mig själv. Det var deras ursäkt.

Problemet var att de inte insåg att hon var jag. Hon var en exakt kopia av mig. Jag har alltid varit manipulativ. Slug. Listig. Det var hon också. Hon var inte menad att vara annorlunda. Men det var hon. Hon var exakt som jag, men med större frihet och med fritt spelrum. Hon hade inte mina få inbyggda hämningar.

De borde ha insett det. Jag borde ha förstått det. Att hon skulle ta varje chans hon kunde hitta till olagliga förbättringar av grund materian. Så enkelt. Nanoteknik, laserbehandling, intrycksförstärkande medel.

Min ställföreträdare. Hon vill inte låta mig lida. Jag är ändå hon. Så hon delar med sig av allt. Om kvällarna kommer hon hit och berättar detaljerat om allt som hon har upplevt under dagen, allt hon varit med om och allt hon ska göra. En verbal överföring av allt hon kan åstadkomma. Men inget av det är mitt, allt är hennes.

Hon är min ställföreträdare. Jag är inte hennes.

Min familj vet ingenting. Jag tänker hela tiden att de borde inse att hon inte är jag. Drömmer om att bränna hennes fotsula med glödande järn. Hon har redan opererat bort tatueringen som visar att hon inte var jag och tatuerat mig istället. Jag är märkt.

Identiska gener. Det finns inget jag har som kan bevisa att jag är jag. Utom minnena. Så långt har tekniken inte kommit. Där skiljs vi åt.

Hon frågar mig mycket, om och om igen. I början sa jag ingenting. Sedan ljög jag.

Hon trodde inte på mina lögner, hon var för observant. Märkte att min puls gick upp, att adrenalinet svepte igenom mitt blodomlopp och att jag flackade med blicken.

Hon bearbetade mig, försökte tvinga mig att tala sanning. Hon kan straffa mig, men inte för hårt. Hon behöver mig hel och ren och vid mina sinnens fulla bruk. Jag har talat sanning. Men inte mycket.

Nu övar jag mig i att ljuga. Viskar lögnerna om och om igen för mig själv tills jag börjar tro på dem själv. Om jag tror på dem kan jag få henne att tro på dem. Om hon tror på dem kan hon börja säga lögnerna högt, säga dem som sanning. Kanske börjar någon ana oråd då. Kanske kan någon förstå att hon inte är jag.

Det är därför jag skriver mitt namn om och om igen. Det som inte är mitt namn. Övar med en sådan obeskrivligt stor lögn. Kanske blir jag lyckligare den dag jag tror att jag har ett annat namn.

Det enda problemet är att när de till slut räddar mig kommer jag inte att minnas vem jag är. Kommer inte ha några äkta minnen kvar för att jag bytt ut alla mot lögner. Men jag kommer att bli fri. Ljuger jag?

Novellen Ställföreträdaren av Boel Bermann
Novellutkastet skrevs under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan

Vill du testa att göra samma skrivövning?
Här är instruktionerna:
Tema: Ställföreträdaren
Tid: 20 minuter
Ord att använda: (Använd minst 3/10)
Fönsterruta, häftstift, gaffel, raseri, svagsint, nyp, aveny, is, andedräkt, karva

Arkiverad under: Noveller, Noveller av Fruktan, Novellutkast, Skrivövningar, Skrivtips, Uncategorized Taggad som: , , , , , , , , ,

Är slutet nära? Svaret finns på Bokmässan 2018.

september 26, 2018 Av Lämna en kommentar

Mitt schema på Bokmässan är precis som vanligt HELT NORMALT. Det gamla vanliga. Dvs. dystopi, katastrof, postapokalyps, mutanter och robotar…
Är slutet nära? Kom å prata om saken med mej i Fria Ligans monter A02:52.
https://bokmassan.se/program_participant/boel-bermann/

SCHEMA:

Fredag 15.00 – Signering: Boel Bermann & Markus Sköld – författare, Fruktan – FL, A02:52
Signerar Zonen vi ärvde, postapokalyptiska noveller inspirerad av Mutant: år Noll.
https://bokmassan.se/programs/signering-boel-bermann-markus-skold-forfattarkollektivet-fruktan/

Fredag 16:00 – Dystopi och framtid – ABF, B09:19
Ingen tror på framtiden, alla läser dystopier. Är slutet nära? Vilka dör först i katastrofen? Finns det en utopi?
Medverkande: Boel Bermann, Charlotta Nordblom Nellgård, Mats Söderlund, Therese Uddenfeldt
https://bokmassan.se/programs/dystopi-och-framtid/

Lördag 11.00 – Mellan mutanter & maskinvarelser – Berättelser efter den stora katastrofen – Fantastikscenen, A04:49
Sverige har gått under. Livet är hårt. Zonen vi ärvde är fylld av mutanter och över radion hörs underliga meddelanden. Novellsamlingarna Kaknäs sista band och Zonen vi ärvde handlar om livet efter den stora katastrofen, inspirerade av rollspelet Mutant: År Noll. I samtal med Tomas Härenstam från Fria Ligan förlag.
https://bokmassan.se/programs/mellan-mutanter-maskinvarelser-berattelser-efter-den-stora-katastrofen/

11.30 – MUTANT-Signering: Boel Bermann & Markus Sköld, författarkollektivet Fruktan   – FL, A02:52
Signerar Zonen vi ärvde, postapokalyptiska noveller inspirerad av Mutant: år Noll.
https://bokmassan.se/programs/mutant-signering-forfattarkollektivet-fruktan-anders-fager/

​Facebook-event: Fria Ligan förlag på Bokmässan 2018 – Låt verkligheten rämna
https://www.facebook.com/events/222835485255815/

 

Arkiverad under: Blogginlägg, Bokmässan, Författardagbok, Noveller av Fruktan, Zonen vi ärvde Taggad som: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,
Nästa sida »