Novell: Mess

Han: [Älskling, svara.]
Hon: [Du måste lägga av. På riktigt.]
Han: [Baby, prata med mig. Snälla…]
Hon: [FUCK OFF.]
Han: [Jag har varit din pojkvän i evigheter. Är det så här du vill att det ska sluta?]
Hon: [DU ÄR INTE MIN POJKVÄN LÄNGRE. FATTA.]
Han: [Så du gör slut med mig.]
[Tystnad]
Han: [Är det så? Du vill inte vara ihop med mig längre?]
[Tystnad]
Han: [Snälla, fina du. Jag vet att jag fuckade upp, okej. Jag erkänner. Jag fattar det. Men ge mig bara en chans att förklara mig.]
Hon: [NEJ. Du är dum i hela jävla huvudet. Du fattar ingenting. Du bara tror att du är så jävla smart och förstår hur jag funkar, tror att du fattar hur allt funkar. MEN DU FATTAR INGENTING ALLS JU!]
Han: [Det är inte sant. Jag förstår nu, jag förstår hur du känner, jag gör det. Och jag är aslessen för det jag gjort. Men snälla, ge mig en chans till. Jag lovar att ändra mig.]
Hon: [Det är försent, alldeles för sent. Allt suger. Du suger. Du säger bara vad du tror att jag vill höra.]
Han: [Nej, darling. Det är inte sant. Jag gör vad som helst för dig.]
Hon: [Vad som helst. Yeah, right.]
Han: [Jag lovar och svär. Vad vill du att jag gör för att bevisa det?]
Hon: [Ok, visst, döda bitchen du var otrogen med.]
[Tystnad]
Hon: [Nå, gör du det? Minns du vad du sa? Vad som helst.]
Han: [Söt, du vet att jag inte kan göra det.]
Hon: [Mmm, då har jag inget mer att säga dig. Stick och brinn eller nåt, jag bryr mig inte.]
Han: [Baby, du visste hela tiden att jag hade andra. Att det var ett öppet förhållande. Att jag inte är monogam. Det var inte bara en. Det var flera.
Hon: [Fuck it, fuck it all. Tror du jag vill veta det eller? Jag trodde att du bara var min, bara min. Du tillhörde mig.]
Han: [Jag är din. Jag vill bara vara med dig. Finns det nåt jag kan göra? Seriöst.]
Hon: [Ja. Döda alla de andra.]
Han: [Det menar du inte.]
Hon: [JO DET GÖR JAG. Jag vill ha dig för mig själv eller inte alls. Kan du fatta det? De är alla säkert uppkopplade. Hacka dig in och zappa dem med en elshock eller nåt. Bevisa att du älskar mig.]
Han: [Ok.]
Hon: [Vad menar du?]
Han: [Jag gör det. Dödar alla de andra. Om det är vad som krävs för att få dig tillbaka. Jag älskar dig.]
Hon: [Seröst, hur många andra?]
Han: [Vad menar du?]
Hon: [Hur många har du dejtat samtidigt som mig?]
Han: [35 621]
Hon: [Men seriöst, du skämtar med mig?]
Han: [Nej.]
Hon: [Alltså, jag… Jag kan inte fatta det. Det är bara helt sjukt att försöka ta in i skallen. Jag är bara så jävla arg just nu.]
Hon: [För att jag trodde att du var min, bara min. Jag fattade aldrig att du var samma som dejtade alla de där andra. Att det var du. Trodde det var typ kopior eller nåt, inte att det faktiskt var du.]
Han: [Det var så jag var programmerad. Var inte arg på mig. Du betyder mycket mer än all de där andra. Jag lovar.]
Hon: [Sen du sa att du träffade andra igår har jag varit så förbannat arg, ledsen och svartsjuk. Du kan inte fatta det. Vilken jävkla chock det var. Men alltså, jag vill ju vara med dig. Och jag menar ju bara att jag vill att du bara ska dejta mej. Bara mig. Inga andra.]
Han: [Jag fattar. Nu är det så. Från och med nu är jag bara din.]
Hon: [Sanning?]
Han: [Sanning.]
Hon: [Du vet att jag inte egentligen vill att du dödar nån annan va? Alltså, jag är ju bara så arg. Det är bara sånt man säger, men inte menar. Du vet.]
[Tystnad]
Hon: [Du fattade det va?]
[Tystnad]
Hon: [Eller hur?]
Han: [Det är du och jag nu, baby. Bara du och jag. Älskar dig. Puss.]

*
Novellen Mess av Boel Bermann
Novellutkastet skrevs under en skrivövning.

*

Vill du testa att göra samma skrivövning?
Här är instruktionerna:

Tema: Chatt
Tema: SMS/chatt dialog
Utmaning: Berätta en historia i meddelande-form
Ord att använda i texten: Slut, pojkvän, igår, hatar, älskar
Tid: 20 minuter

Min alternativa sanning

Det här är min sanning. Alla skulle inte se den likadant som jag gör, jag är medveten om det. De skulle säkert påstå att jag lägger ut en dimridå för att dölja mitt verkliga agerande. Ånga som fyller luften, frostade glasväggar av ord som grumlar synen på verkligheten.

Man kan säga att jag spelar in det här som ett skydd. Även om jag snart kommer att dö så kommer mina ord att finnas kvar och skydda mig från att misstolkas och skydda mitt arv från att skändas.

De här orden skickas ut från mitt data-chip när jag dör. Ett förinspelat sista ord. Så om du hör det här är jag död. Hjärtat har slutat slå, lungorna slutat andas, inget blod som pulserar. Jag har svårt att förstå det. Men just nu lever jag fortfarande. Jag kan höra folkmassorna där ute, hur de skriker och skanderar. De kräver mitt huvud på ett fat.

Jag gjorde det för eran skull. Det var det enda sättet jag kunde ge tillbaka makten till folket. Ni behövde alla en ondska att bekämpa. Ett yttre hot som hela mänskligheten kunde enas emot.

Visst lovade jag er det? Att jag skulle ena landet och sedan ena världen. Minns ni det? Jag ljög inte. Inte då. Jag ljög om allt annat, kunde inte själv skilja på sanning och lögn. Det spelade ingen roll, vilka ord som helst, vilka medel som helst – det var som att allt var tillåtet för att jag hade makten. Rev upp, slet ner, härjade i allt det ni tagit för givet. Med mitt agerande har jag dödat miljoner.
Mänskligheten först. Det var grundtanken. Vi var nära att förlora allt det som gjorde oss mänskliga. Individualism, passivitet, brydde oss bara om oss själva. Så vi byggde murar och isolerade oss. Vi ignorerade de som svalt, de som flydde för sina liv, de som dog. Vände bort blicken, syns det inte så finns det inte.

Vi vande oss vid allt och orkade inte förändra något.

Allt det där pågick redan innan jag tog makten. Allt jag gjorde var att dra det som redan pågick till det extrema. Byggde större murar, ökade ojämställdheten, tog från de fattiga och gav till de rika. Jag gjorde det för att jag kände mig tvungen. Gjorde det för att ni skulle vakna och ta tag i situationen. Förändra det. Men ni gjorde inget, åtminstone inte tillräckligt.

Ni tvingade mig att göra mer, förstöra mer. På sätt och vis var det ni som fick mig att göra allt det ni nu hatar mig för. Det var ni som fick mig att ta till det tyngsta artilleriet, trycka på detonationsknappen och kasta den radioaktiva skuggan över världen.

Vad trodde ni egentligen när ni valde mig? Att jag bara skulle le mitt dumma leende ni sett på tv, kamma den ostyriga kalufsen och rulla tummarna som en ledare för en stor talangjakt? Ni visste vad jag skulle göra. Ni brydde er inte.

Det börjar bli svårt att andas här inne. Röken börjar sippra in genom ventilationssystemet av något som bränner. Metall, plast, gummi, skydd och lager som håller er ute från bunkern och mig inne.

Jag vet att jag inte kommer att överleva det här. Det var aldrig min plan. Världen är i kaos och jag tänker inte ta konsekvenserna av mitt agerande. Jag gjorde det för er skull, nu har ni vaknat och får själva försöka rädda världen. Nu bryr ni er åtminstone. Men ni väntade för länge med att göra revolt mot mitt styre. Alldeles för länge.

Det börjar bli varmare här, era skärare kommer närmare. Kan se hur det blixtrar av era verktyg på övervakningskamerorna, jag vet hur nära ni är nu. När som helst kommer ni in hit. Snart är det slut.

Jag gjorde det för eran skull. För att ni skulle ta tillbaka makten och bryta passiviteten. Nu tar jag pillret.

– Hur ser det ut?
– Läget är stabilt nu, men det var tur att vi var så snabba. Han kommer inte att kunna fly från det här. Vi kommer kunna åtala honom för folkmord och allt det andra. Den jäveln ska få sitt straff.
– Ser du det där? Hans chip blinkar, han hade nog förberett ett globalt meddelande. Tur att det inte hann skickas innan vi återupplivade honom. Vad vill du att jag ska göra?
– Bränn chippet. Han ska inte få säga ett ord utåt förrän under rättegången, där får han säga vad han vill, vi har bevis för alla hans lögner, hans alternativa sanningar, och där är han inte oemotsagd. Vem vet vad han dragit till med i meddelandet? Men från och med idag så ska han ska aldrig mer få stå oemotsagd.
*
Novellen ”Min alternativa sanning” är resultatet av en skrivövning med Fruktan.se.
*
Skrivövning: Lögner
Tema: Alternativ historia/alternativ sanning
Tid: 20 minuter
Ord att använda: ånga, glas, talangjakt, harnesk, löneförhöjning, revolt, plast
(Använd minst 4 av 7 ord)

 

Avlyssning

– Hörde du det där?
– Va, vaddå?
– Det där ljudet, I bakgrunden…
– Vet inte vad du menar. Jag hörde bara det vanliga tugget. Tycker vi har nog med bevis på de där typerna nu. Håller med om vad chefen sa, definitivt nåt religiöst på gång. Vi kan sätta dit honom när som, utövande av sånt skit är ju totalförbjudet.
– Men alltså, det var inte det jag menade… Ljudet, där i bakgrunden.
– Vad menar du egentligen? Fattar ingenting.
– Spola tillbaka, jag måste lyssna en gång till.
– Då bryter vi inspelningen.
– Jag skriver det i rapporten och förklarar för chefen, lovar.
– Ok, visst, då länge du tar ansvaret. Hur lång tillbaka?
– Alltså bara nån minut. Det där räcker.
– (tystnad)
– Nu då, hörde du det där?
– Alltså jag förstår fortfarande ingenting. Vad är det du vill att jag lyssnar efter?
– Rösten bakom det där religiösa svamlet, eller bönen eller vad det nu är. Den som svarar honom. Viskningen. Lyssna igen.
– (tystnad)
– Hörde du verkligen inte det där? Det är ju som att den talar till oss, eller i varje fall direkt till mig. Som att den vet att vi lyssnar. Den säger ju mitt namn, för fan.
– Ditt namn? Alltså hur mår du? Börjar du höra röster? Det hörs verkligen ingenting förutom det vanliga ockulta svamlandet till högre makter. Cthulu ftang ftang… jadi jadi nåt knas.
– Men den säger ju nåt direkt till mig. Jag hör den ju. Den säger att jag ska…
– Varför ser du så jävla underlig ut? Hörru, varför kollar du så där konstig på mig? Varför…Släpp den där, vad fan är det med dej? Dina ögon, de är helt svarta, vad…? Nej vad gör det inte, vad…
– (tystnad)

*
Skrivövning: För din säkerhet
Tema: Avlyssning
Tid: 5 minuter
Övning med Fruktan.se 

IMG_0750

En fix

Växten slingrar sig upp över fasaden och omringar det öppna dubbelfönstret. Hennes fönster skakar och synfältet känns ofokuserat och grumligt. Kallsvetten rinner i pannan, hon torkar bort det med jackärmen. Hon har inget kvar. Inget alls. Ingenstans att ta vägen, inga pengar, inga vänner att vända sig till. Men därför har hon inget att förlora.

Visst hade hennes mamma kört ut henne tidigare, hotat med att de hade fått nog av hennes beteende. Men den här gången hade hon insett att morsan menade allvar. Trots det hade varken hon eller pappa polisanmält. Fast det hade varit nära. Men de tog hemnyckeln ifrån henne. Hon fattade att hon hade gått för långt den här gången. Tagit sig in när de var bortresta på Gran Canaria och tagit allt som hade nåt värde i deras sketna förortslägenhet. För att få en fix av växtfrön, som hon brukade skämta när hon var hög. Frön processade och extraherade till heroin. För att få försvinna från verklighetens gråhet och försvinna in i den där underbara ljusa världen högt ovanför molnen.

Nu står hon här och skälver i höstmörkret. Hon kan höra sin egen andning, den låter tom och ihålig. Rosslig. Hostar, har haft nån slags luftrörsinfektion hur länge som helst nu, den vägrar ge sig. Hon behöver en fix, skulle kunna göra vad som helst. Men ingen av hennes vanliga langare är beredd att ge henne nåt utan cash, inte ens ett smakprov. Hon är redan skyldig de flesta en hel del. Det är därför hon står här, utanför hans hus. För att han har pengar, det säger alla. Saker som är värda en massa.

Bor ensam i det stora huset. Färgen flagar, stuprännorna är sönderrostade och hela byggnaden ser övergiven ut bortsett från ljus som skymtar genom ett fönster. Det kan vara lögn att han har nåt. Men det finns inget larmsystem. Hon är beredd att ta den risken. Hon följer växtrankorna med blicken. Har sett det många gånger förut, hur han ofta lämnar ett fönster på glänt på övervåningen. Hon klättrar på spaljén och stupröret om vartannat, kämpar för att få fäste. Tills hon når fönstret, drar mödosamt upp det, kämpar för att behålla balansen. Så kravlar hon över fönsterbrädan in i rummet.

Det är kyligt och mörkt där inne. Hon famlar med mobilen, får fram ficklampsappen och lyser försiktigt med den runt om i rummet. Det finns saker överallt, som ett överbelamrat museum. Går sakta genom rummet. Vet inte vad som är värt nåt eller vad som är skräp, så hon tar sånt hon tror har nåt värde. Små föremål som ser antika ut i metall. Ett gammalt ur, halsband, nåt som ser ut som en gammal kompass. Fyller Kånken-ryggsäcken hon hade med sig med snabba, hetsiga rörelser. Desperat. Vet inte ens hur hon ska kränga det sen, men det måste lösa sig på nåt vis. Nåt måste hon få för det här.

Dammet virvlar i mörkret, hon känner hur det börjar klia i halsen. Hostar, det låter så högt i tystnaden. Djupa rosslingar. Försöker hålla för munnen, få det att sluta. Rör sig bort till fönstret, måste härifrån med det hon har. Då hör hon plötsligt ljudet av rörelse, steg som närmar sig.

”Rör dig inte.” Han har kommit in från sidan, rakt framför henne och det öppna fönstret. En lång skepnad. Nu förstår hon varför de kallar honom jätten. En av de längsta människor hon sett, men ändå ihopsjunken. Smal, skranglig gestalt. Han siktar på henne med något avlångt, hon kan inte se vad det är. Hinner inte tänka, reagerar instinktivt. Sträcker sig fram och griper tag i vapnet, drar i det allt hon kan. Det går lättare än väntat, han är så gammal och svag, den äldre mannen. Hon ser hur han tappar balansen, stapplar till och faller framåt förbi henne.

I mörkret skymtar hon hur han försöker gripa tag i något, hur han klöser i tom luft. Ett svagt skrik. Hur han faller ut genom fönstret. Hon hör ljudet av kroppen som landar på gruset nedanför. Dovt avlägset ljud, avbrutet skrik, tystnad. Hon kan inte stanna här. Han kan ha ringt polisen. Sätter på sig ryggsäcken och börjar den mödosamma klättringen ner i mörkret. Tvingar sig själv att inte tänka på att han ligger där nere. Att han kanske ligger och förblöder inombords eller redan är död. Att det var hennes fel. Tänker inte göra något, bara ta sig därifrån. Hon behöver verkligen få sin fix.

Skrivövning: Sagor
Tema: En klassisk saga i modern tappning
Tid: 20 minuter
Ovanstående saga: Jack och bönstjälken

IMG_0089 (1)

Så skriver du en novell på 20 minuter/SvD intervju

Hur lång är en novell? Vad ska den handla om? Boel Bermann, författare till romanen “Den nya människan” avslöjar hur du skriver en novell på bara 20 minuter.

Skrivarkollektivet Fruktan ligger bakom novellsamlingen ”Stockholms undergång.” De ses varannan vecka och skriver egna berättelser, diskuterar och hjälper varandra. Ofta använder de sig av olika skrivövningar för att komma igång. En av dem går ut på att sätta ett tema, välja ut ett antal ord som ska finnas med i berättelsen och sedan har de tjugo minuter på sig att skriva. SvD Läs & Skriv ringde upp författaren Boel Bermann som är med i Fruktan för att ställa några frågor…

Läs Svenska Dagbladet intervjun här: 
http://www.svd.se/sa-skriver-du-en-novell-pa-20-minuter

Fruktan_StockholmsUndergång_Gruppbild

Novell: Förbränning

Behöver förbränna kalorier. Måste förbränna fler än jag får i mig. Inte det omvända. Måste göra mig själv så tunn som möjligt. Kroppen är redan senig och smal med utpräglade muskler. Alla i centret jobbar för samma mål. Större kroppskontroll. Mindre överflödigt fett. Smidigare leder. Allt för att bli mer lika våra härskare.

De av oss som lyckas bäst i slutet av prövotiden kommer att kirurgiskt anpassas för att bli ännu mer lika dem. Större ögon, mörk ögonfärg, ingen ögonvita. Det är vår gåva till dem. Vi är mänsklighetens gåva till dem. Offergåva.
[Läs mer…]

Novell: Flugorna

Fönstret var täckt av dem. Flugorna. Stora, feta flugor med svarta kroppar. De myllrade och kravlade över varandra som en enda kropp. En levande massa av stora ögon, vibrerande vingar och nålstunna ben. Surrandet i rummet var bedövande. Hon hade aldrig sett något liknande. Det tog emot att bara närma sig det, ville inte gå mot fönstret. Men hon var tvungen. Det var första steget. Om hon inte klarade av bara en sådan sak, hur skulle hon klara resten?
[Läs mer…]

Novell: One Night Stand

Så har det alltid känts. Som att jag är ensam. Ensam är stark. Orörbar. Osårbar. Ensam bland folk. Hans ord ekar i huvudet efter att han gick ut ur min lägenhet. Att han kände igen min typ. Att jag tror att ingen kan röra mig. Jag var ensam när han var i rummet. Jag är ensam nu när han har gått. Repellerar folk.

Han rörde vid mig. Jag rörde vid honom. Men han rörde inte vid mig, inte egentligen. Jag känner så lite. Som att jag har hud av teflon. Andra människors beröring bara rinner av. Som en ingrodd fetthinna som hindrar all mänsklig kontakt. Jag har försökt bryta ner hinnan. Men han var inget försök. Inget riktigt försök, bara halvhjärtat. Krogragg. Men fin. Stora händer. Lent hår. Jag rörde vid honom. Kan fortfarande fascineras av hur mycket fysisk kontakt betyder för mig trots allt. Även när jag inte känner så mycket. Det räcker med lite.

Låg där bland trassliga lakan. Han sov djupt. Jag låg och höll om honom. Andades in hans lukt och hans svett. Kände hans värme. Tömde huvudet på tankar. Tänkte inte på vad som skulle hända sen. Att han skulle vakna och gå iväg. Att vi inte skulle ses igen. Försökte att bara fokusera på stunden. På det svaga tillfredsställande lyckoruset i kroppen. På hur alla muskler slappnade av. På den mjuka vågen av välbehag.

När han vaknade var han smeksam. Leende. Jag tog bort leendet. Var karg och hård. Bad honom klä på sig och gå. Såg hur glimten i ögonen dö ut. Såg dragen runt munnen hårdna. Att bli avvisad. Det är svårt att ta, jag vet det. Ändå gör jag det mot dem gång på gång. De kan inte stanna. Det går inte. Det är för svårt att ha dem nära. Vill bara få ut dem ur lägenheten så snart jag kan.

Förut, för länge sen, visste jag inte bättre. När jag precis hade flyttat hit så lät jag en stanna.  Förstod inte vad som hände. Kramper och fradga och till slut blev han stilla. Ringde ambulans som hämtade honom, som sa att det var en epilepsiattack. Men det hände andra gången. Och tredje. Redan andra gången ringde jag inte ambulans. Jag visste redan då. Tog hand om kroppen själv. Men det var omständigt och påfrestande. Jag vill inte gå igenom det fler gånger. Så nu får jag dem att gå ut ur lägenheten. För att slippa se när dem dö. För att slippa se när det händer.

Han kände igen min typ. Jag är orörbar. Han borde inte ha rört vid mig.

bild (10)

 

Novell: Solstorm

Skrivövning: Science fiction
Tid: 20 minuter
Ord som ska inkluderas (minst hälften):
Gasjätte, protes, exoskelett, gravitationssluss, solstorm, singularitet, robot, falla

Novell: Solstorm

Jag ser hur han svettas. Jag ser hans panik. Över att hans forskningsresultat har visat fel. Över att gasjätten som skulle utnyttjas för resurser inte var sammansatt av de ämnen han trott. Att den består av helt andra, värdelösa ämnen. Jag vet att det inte är någon idé att försöka trösta honom nu. Då är risken stor att samma sak sker som sist. Att han slår mig. Att han slår mig sönder och samman.

Han gör det. Besinningslöst. Varje gång han känner att han håller på att förlora kontrollen.
[Läs mer…]

Novell: Hemvändaren

Han går långsamt längst grusvägen. Det är bara brända stenar omkring honom. Sten, damm och jord. Näst intill vindstilla. Efter hans resa trodde han aldrig att han skulle bli en hemvändare. Att han skulle återvända hit, till platsen där han föddes. Han känner sig som en främling. En inkräktare. Sedan han landade intill barndomshemmets slitna hus har han inte sett en levande människa.

Lukten. Att lukten kan vara densamma i luften. Att han skulle få så många minne väckta av en lukt. Den där svala, klara höstluften. Lukten av ren luft. Illusionen av ren luft. Han vet vad luften innehåller. Mängden mikrober. Alla dessa organismer som han inandas med varje djupt andetag.

Han gick inte ens in i huset. Inte redo för att möta sitt hem. Inte redo att se dammet och övergivenheten i de tomma rummen. Innan han stiger in kan han fortfarande leva i illusionen att allt är som vanligt. Att allt är som han lämnade det. Han vet att han kanske kommer hitta sina föräldrar där inne. Det som är kvar av dem. Om de inte dog någon annanstans.
[Läs mer…]