Hennes hår väller över axlarna, rinner längst ryggen, vräker sig omkring den tunna gestalten. Yvigt, tovigt och vilt. Säkert noga arrangerat, men effekten är trots det slående. Jag har haft svårt att släppa henne med blicken sedan hon satte sig ner vid bardisken.

Hon sitter där, helt ensam, utan den minsta antydan till osäkerhet. Självklar och stark. Jag ser inte rakt på henne, ser istället på henne i smyg i spegeln mitt emot henne i baren. Jag vill inte stirra, men kan inte förmå mig att se bort. Den intensiva blicken, det är något med de där mörka ögonen som signalerar raseri och ilska. Stora glänsande silverringar i öronen, mörkröda naglar och en röd, svagt transparent, tunika. Inte så att underkläderna syns, mer som en mörk skugga under tunikan, en antydan.

Med en van gest slänger hon med håret, vrider på sig och spejar över rummet. En kort stund möts våra blickar. Hon ler ett snett leende mot mig. Det är något förtroligt i den, som att vi delar något. Jag förstår inte vad det kan vara. Plötsligt ser jag henne som Ronja Rövardotter som vuxit upp, som blivit hövding själv och en sådan person som tar hon vill ha. När hon klev in i rummet rörde hon sig på ett sätt som fick mig att tro att hon aldrig har hört ordet nej hela sitt liv. Nu är jag helt säker på det. Det är svårt att sätta ord på varför hon ger det intrycket, men hela hennes uppenbarelse präglas av en nonchalant självklarhet. Vild, otyglad och konfrontativ. Jag låter blicken glida ut ur spegeln för att kunna ta in hela hennes gestalt.

De mörka jeansen är som ett skyddande hudlager om hennes ben, utstuderat trasiga på ett extremt kontrollerat sätt. Reva efter reva längst båda benen. Som att ett vilddjur eller som att hon själv klöst upp det sträva tyget i en enda hård rörelse med vassa klor eller naglar. Till sist når jag hennes fötter med blicken och inser att det är den enda biten som jag inte kan få att stämma överens med resten av henne. De känns fel, de skorrar falskt. Svindlande höga klackar, pumps i mattsvart. De stör mig, de där skorna. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför. Kanske för att allt annat med henne signalerar styrka, men skorna gör henne sårbar.

Där jag sitter och sippar på min drink medan jag väntar på mitt sällskap kommer jag på mig själv för att hitta på mentala ursäkter för de där skorna. För att ingen ska skrämmas av hennes styrka, ingen ska tro att hon inte kan springa iväg snabbt… De där skorna, de är enkla att sparka av i en snabb rörelse. Låta hennes skenbart nätta fötter sjunka ner i jorden, med sina fotsulor där huden är härdad som lädersulor och ljudlöst springer hon iväg mellan träden i riktning mot sitt villebråd.

Jag bryts ur min förtrollning när hon fångar bartenderns uppmärksamhet och beställer. En kort stund senare får hon en öppnad flaska rödvin och vinglas, men jag ser henne skjuta vinglaset åt sidan och ta tag i flaskan. Hon ser omkring sig, spejar, innan hon lyfter flaskan till sina läppar och halsar rakt ur flaskan. Vin strilar på sidan av munnen, en smal rännil, några mörkröda droppar. På håll ser det ut som blod. Som att hon är ett vilddjur.

Just här och just nu vill jag att hon ska vara den jag har byggt upp i mitt sinne. Jag vill att hon ska vara något mer än det hon antagligen är. Jag vill aldrig veta om hon bara är en dryg, bortskämd överklassunge som alltid fått allt, jag vill att hon ska ha tagit allt hon äger, rövat åt sig allt hon kunnat i världen, klöst det ur andra välmanikyrerade händer. Jag ser ner i bordskivan, förstår inte hur hon har den här inverkan på mig.

Så inser jag att hon inte bara har en inverkan på mig. En något berusad man verkar ha haft henne i sitt sikte. Han går till baren och ställer sig plågsamt nära henne. Vräker ut sig över baren, över hennes personliga sfär, fyller luftrummet med sin höga röst där han talar till bartendern. Jag ser det hela statiskt från min plats, iakttar på håll och läser deras kroppsspråk. Det är något med hela scenen som skär i hjärtat. Hans närvaro krossar hela bilden jag byggt upp, splittrar illusionen om henne som ett starkt urväsen förklädd till en vanlig människa. Jag ser med förakt i blicken på hans självgodhet, hur han hänger där, visar upp sig, bröstar upp sig, stoltserar med muskler och skäggstubb och vräker sig i något slags mansideal från fornstora dagar.

Det som stör mig mest är hur hans närvaro påverkar henne. Hon ser ner i bordsskivan, tar fram sin mobil och ser maniskt på skärmen. Med en skygg rörelse samlar hon ihop sitt vilda hår, som om hon inte längre känner att hon har rätt att ta upp någon plats. Hela hennes utstrålning förändras. Den vilda och otämjda gudinnan förvandlas till ett skyggt väsen. Hopsjunken med nedslagen blick, hopkurad som för att skydda sig, håret samlat över ena axeln. Jag ser hur hon stryker sig själv över armen, i en självtröstande gest. Det mörkbruna håret faller som en ridå framför hennes ansikte, hennes siluett försvinner ur mitt synfält. En trevande smal hand fyller på vinglaset, läpparna smuttar försiktigt på innehållet. Som att den unga kvinnan jag såg för några minuter sedan förintats. Som att en skugga tagit hennes plats. Jag känner en rysning av obehag, ser på mannen och känner en ilska som förvånar mig själv.

Jag tar ett djupt andetag och ser bort från dem båda. Förstår inte varför jag påverkas så starkt av det som pågår, av två människor jag inte känner. Men så ser jag en rörelse i ögonvrån, hur hon lyfter på huvudet, håret glider undan och blottar hennes ansikte. Jag ser en glimt i hennes ögon och blir osäker på vad som pågår.

Hon är där igen. Stark. Som att det sköra bara är en förklädnad för att dra till sig ett byte, en tunn hinna, en illusion av något annat. Så vänder hon huvudet långsamt och ser rakt på mig. Hon har hela tiden vetat att jag tittar, jag förstår det nu. Hon ler mot mig, ett smalt leende som blottar hennes klarvita tandrader. Ett leende som markerar dominans. Som att hon läst mina tankar och vill försäkra sig om att jag vet sanningen. Jag ska inte vara orolig. Hon är inget byte.

Jag dricker upp det jag har kvar i glaset i ett enda drag. Sedan reser jag mig upp och rör mig ut från baren. Biter mig i läppen så hårt att jag får blodsmak i munnen. Ett sista ögonblick stannar jag till och vänder mig om. Ser på den odräglige, berusade mannen. Han ser mot henne nu, skrattar och höjer sitt ölglas. Som ett oanande, törstigt djur vid vattenhålet…

Novellen Jägaren av Boel Bermann
(Novellutkastet skrivet under en resa som en skrivövning)