Det fanns alltid där bakom henne. Hon kunde se det skymta i fönsterglaset. I skyltfönstret. I spegeln. Det fanns alltid med henne. Hon visste när det var nära. Det var en speciell stickande känsla. En skugga när hon stod mitt i solskenet. Som att någon drog ett kallt finger längst hela hennes ryggrad. Som en knivsudd som lätt smekte henne i nacken. När det kom för nära stelnade hon ofrivilligt. Slutade andas. Lyssnade efter ljudet från det, men det hördes aldrig. Ändå gjorde hon det. Lyssnade.

Ensam var det alltid värst. Då var det som att det smekte henne. Tryckte sig mot hennes kropp, lade sig i sked med henne så att det skulle vidröra så mycket av hennes hud som det kunde.  Bland folk kunde hon, i korta stunder, glömma att tänka på det. Där det var trångt, mörkt och svettigt. Där sorlet var öronbedövande. Där musiken var hög. Där det inte fanns speglar eller reflekterande ytor.

Det försvann inte. Det var fortfarande där precis bakom henne. Hon visste det. Kände nackhåren resa sig, som om någon andades nära hennes nacke. Flykten var en illusion. Hon var ute varje kväll, var som helst, mingel, kändisfester, barer, releasefester, klubbar, svartklubbar, efterfester. Med basvibrationer och ljudvågor så intensiva att det dränkte dets beröring. Alkohol hjälpte inte, det skar igenom hennes promillehalt som en kniv. Droger förstärkte det, tillät det komma ännu närmare. Tillät det passera in genom svettiga porer, in under huden, gräva sig djupare in i henne.

Hon drack bara vatten. Och höll sig i rörelse. Bland kroppar som rörde sig, dansade, trängdes, trycktes mot varandra. Försökte att inte titta på klockan. Försökte att inte räkna ner tills när alla skulle gå hem och överge stället och lämna henne. Lämna henne utanför krogen. Utelämna henne.  Inte lämna henne ensam. Hon var aldrig ensam.

Det hade valt ut henne. Av alla människor. Inte för att hon var speciell. Inte för att hon hade något som ingen annan hade. Det hade valt ut henne för att hon var den första människan det såg när det tog sig in i vår värld. Det hade kunnat vara vem som helst som hade blivit vald av det. Det valde henne. Det tänker aldrig lämna henne. Det behöver inte säga det till henne. Det behöver inte säga något. Hon vet att det anser att hon tillhör det. Att det väntar på att hon ska ge upp. Tills det kan komma in. Och aldrig komma ut igen.