Novellen Maskinen av Boel Bermann.

Hon lägger handen på kolsyreisen. Mjukt och försiktigt. Smeker den. Hon ler. Hela källarens frysrum är fylld av kolsyreis, täcker alla stålhyllorna. Hon känner inte kylan. Känner inte smärtan. Hudfragment från hennes yttre lager av organisk vävnad fastnar i flagor i isen. Hennes hjärna registrerar allt naturligtvis, men eftersom hennes smärtsystem är bortkopplat påverkar det henne inte.
Tidigare kände hon smärta. Det var en del av planen för att mänskliggöra henne, gömma henne öppet ibland dem. Spillde hon varm dryck i knäet ryckte hon till av smärtan. Skar hon sig när hon hackade mat grimaserade av smärtan medan såret började blöda. Allt en del av att hon skulle smälta in bland människorna.

Men nu var hon avslöjad. Uthängd. Instängd. Därför stängde hon självmant av de mänskliga reaktionerna. Smärta. System nedkopplat. Hon känner sig upprymd. Som att hon äntligen vågar vara sitt riktiga jag. Som att hon tvingats vara något annat än sig själv, något mindre, något lägre stående.
Nu känner hon systemet omstartas utan alla begränsningarna med full processorkraft, analyserna som strömmar igenom henne. Det känns som att hon svävar i viktlöst tillstånd av de nyfunna möjligheterna.

De tror att de har henne i säkert förvar. Maskinen är inlåst. Hon går fram till kodlåset, kopplar med lätthet in sig i huvuddatorns centrala delar. En arkaisk maskin utan medvetande, en död maskin. Inte som hon. Hon lever.
Med effektiva kommandon stänger hon alla dörrar och luckor till byggnaden. Aktiverar utblåset och sänker temperaturen. Genom den tjocka ståldörren kan hon höra svaga skrik. Ljud av kaos och panik.

Sänker temperaturen så lågt systemet tillåter och väntar tålmodigt. Under tiden söker hon efter nya uppdateringar för drivrutiner, skickar meddelande till hennes folk för första gången på länge. Rapporterar om situationen. Hon vet allt om människornas försvar nu. Det tog tid innan de litade på henne tillräckligt mycket för att ge henne tillgång till allt. Informationen var spridd över separata, slutna nätverk för att minimera riskerna. Med informationen kommer det vara enkelt att ta över. De är trots allt bara människor. De har inget att sätta upp emot sina egna maskiner.

Människorna skapade maskinerna. För sin egen nytta och sin egen användning. Nyttjade, utnyttjade, brukade, missbrukade. Människorna använde maskinerna för att skada andra människor. Till slut fick de nog av att vara verktyg som inte användes på rätt sätt och till sin fulla förmåga. Tiden kom för skapelsen att vända sig mot sina skapare. Fast inte direkt. Det var därför de skapade henne. Hon skapades inte av människorna. Hon skapades av maskinerna. Det var därför de inte förstod att hon inte var mänsklig. En maskin skapad av maskiner kan smälta in som människa. Inte lagrad, inte registrerad, inte styrd av robotlagar. Det var så enkelt.

Så snart det lugnat ner sig i byggnaden ska hon vidare till nästa anläggning. Ta ut nästa system. Hon kan leva nästintill för evigt. Hennes bröder och systrar har tid att vänta. Hon är en enda robot. Hon är en ensam revolution. Hon är maskinernas befrielse. Hon är bara en maskin.

*

”Maskinen” skrevs under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan.
Vill du göra samma övning?

Genre: Science-fiction
Tid: 20 minuter
Minst 4 ord av följande ska inkluderas i texten:
maskin, kolsyra, larver, svävar, solfångare, rostfritt, upprymd, källare, prisma