Så har det alltid känts. Som att jag är ensam. Ensam är stark. Orörbar. Osårbar. Ensam bland folk. Hans ord ekar i huvudet efter att han gick ut ur min lägenhet. Att han kände igen min typ. Att jag tror att ingen kan röra mig. Jag var ensam när han var i rummet. Jag är ensam nu när han har gått. Repellerar folk.

Han rörde vid mig. Jag rörde vid honom. Men han rörde inte vid mig, inte egentligen. Jag känner så lite. Som att jag har hud av teflon. Andra människors beröring bara rinner av. Som en ingrodd fetthinna som hindrar all mänsklig kontakt. Jag har försökt bryta ner hinnan. Men han var inget försök. Inget riktigt försök, bara halvhjärtat. Krogragg. Men fin. Stora händer. Lent hår. Jag rörde vid honom. Kan fortfarande fascineras av hur mycket fysisk kontakt betyder för mig trots allt. Även när jag inte känner så mycket. Det räcker med lite.

Låg där bland trassliga lakan. Han sov djupt. Jag låg och höll om honom. Andades in hans lukt och hans svett. Kände hans värme. Tömde huvudet på tankar. Tänkte inte på vad som skulle hända sen. Att han skulle vakna och gå iväg. Att vi inte skulle ses igen. Försökte att bara fokusera på stunden. På det svaga tillfredsställande lyckoruset i kroppen. På hur alla muskler slappnade av. På den mjuka vågen av välbehag.

När han vaknade var han smeksam. Leende. Jag tog bort leendet. Var karg och hård. Bad honom klä på sig och gå. Såg hur glimten i ögonen dö ut. Såg dragen runt munnen hårdna. Att bli avvisad. Det är svårt att ta, jag vet det. Ändå gör jag det mot dem gång på gång. De kan inte stanna. Det går inte. Det är för svårt att ha dem nära. Vill bara få ut dem ur lägenheten så snart jag kan.

Förut, för länge sen, visste jag inte bättre. När jag precis hade flyttat hit så lät jag en stanna.  Förstod inte vad som hände. Kramper och fradga och till slut blev han stilla. Ringde ambulans som hämtade honom, som sa att det var en epilepsiattack. Men det hände andra gången. Och tredje. Redan andra gången ringde jag inte ambulans. Jag visste redan då. Tog hand om kroppen själv. Men det var omständigt och påfrestande. Jag vill inte gå igenom det fler gånger. Så nu får jag dem att gå ut ur lägenheten. För att slippa se när dem dö. För att slippa se när det händer.

Han kände igen min typ. Jag är orörbar. Han borde inte ha rört vid mig.