Huvudet värker och pulserar. Försöker desperat förstå vad som har hänt eller vad som händer. Stod på stolen för att slå på huvudströmbrytaren och undersöka om proppar hade gått. Har jag fallit av pallen? Klev jag fel? Något händer, något skälver. Jag skakar, hela min kropp vibrerar.

Hasar mig upp till sittande ställning, lutar mig mot köksskåpet. Känner mig yr, har svårt att samla tankarna. Måste ha fallit och slagit i huvudet. Har jag förlorat medvetandet? Har jag fått en hjärnskakning? Är det därför det känns som att världen rör sig?

Mår illa, håller tillbaka kväljningar. Kravlar mig upp från golvet, men det går sakta. Klamrar mig hårt vid diskbänken och lyckas ställa mig upp på darrande ben. Allt är mörkt i huset förutom de solcellsdrivna glaslyktorna, det var det redan innan jag föll. Men lyktorna står inte i fönstren som de brukar, istället ligger de utspridda över trägolvet. De små lamporna lyser i klarvitt, lyser upp myriaden av glasskärvor, resterna av deras glasbehållare utspridda över golvet i vassa skärvor i blått, grönt och rött.

Världen skakar, vrider sig om sig själv. Som att den vänds ut och in, som att den skälver och krystar. Sker det verkligen eller är det min omtöcknade hjärna som förvrider verkligheten?

Blinkar om och om igen, något skymmer sikten. Något varmt och blött som rinner ner i ögonen. Lyfter handen till mitt värkande huvud, det är blött i pannan. Blöder jag?

Måste fokusera, tänka logiskt. Ingen annan här i fritidshuset. Var är min mobil? Måste ringa efter hjälp, ringa efter ambulans. Jag är skadad, men hur skadad?

I vanliga fall hade jag gått över till grannen. Han hade kommit till undsättning direkt, skjutsat in mig till akuten. Men nu när hösten kommit grannstugan står tom. Hans hus är det enda i närheten, bara några hundra meter bort. Förbannar mig själv för att jag envisades med att skaffa ett fritidshus i mitten av ingenstans. Mobilen, var är den?

Ser hur den ligger framför mig på golvet, måste ha fallit av köksbordet. Böjer mig ner trots att världen snurrar och klamrar handen om den. Lyfter upp en omkullvält köksstol, sätter mig ner och slår på mobilen. Ansikte inte igenkänt, slå in kod. Helvete. Smärta, pulserande smärta. En våg av illamående. Världen vibrerar och skakar. Stolen faller, jag faller igen. Slår i golvet, ligger där och hämtar andan en stund.

Biter ihop och försöker slå in min kod. Fel kod, två försök kvar. Blinkar igen och igen, försöker se siffrorna, men blicken är grumlig. Fel kod, ett försök kvar. Så minns jag plötsligt att det går att ringa nödsamtal utan att vara inloggad. Trevar mig fram och trycker på nödsamtal, slår på högtalare för att jag inte orkar hålla mobilen mot örat.

”Tyvärr är det många som ringer just nu, men du behåller din plats i kön.”

Sväljer hårt. Det ska inte kunna ske, det ska alltid gå att komma fram. Vad är det som händer? Vill bara ligga kvar på golvet, men får inte. Måste härifrån, måste skaffa hjälp. Ingen el, skadad, omtöcknad. Världen skakar. Vet inte om det är jag eller världen eller både och. Orkar inte resa mig. Inte än, snart, bara vila en stund till.

Tar ett djupt andetag och kryper fram till altandörren. Griper tag om dörrkarmen och handtaget, häver mig upp och öppnar dörren. Nästan faller ut på altanen. Sval nattluft slår emot ansiktet, svalkar. Håren på mina armar reser sig. Bilen står på infarten, kanske 50 meter bort. Kommer jag orka ta mig dit? Klarar jag att köra? Kanske, om jag tar det långsamt. En liten bit i taget. Håller mig till småvägar. Närmsta småstad är kanske 15 minuter bort med bil, längre eftersom jag måste köra långsamt. Ska jag försöka resa mig? Försöka ta mig till bilen?

Himlen mörknar, men sensommarnatten är fortfarande tillräckligt ljus. Ser på elledningarna som går över tomten som tjocka, svarta linjer över den ljusa himlen. De darrar och vajar högt där ovan. Gör de det på riktigt eller är det bara jag som ser fel? Är osäker, men det ser verkligen ut som att de rör sig. Vajar som i hård blåst. Plötsligt går de av. Från min plats där jag ligger på altanen ser jag dem falla.  En faller ryckigt, faller ner i närheten. Inte mot mig, snälla, inte mot mig.

Ett skarpt ljud när den faller i marken. Andas ut, elledningen träffade inte altanen eller huset. Andas un, hårt, innan jag ser hur den andra faller över bilen. Rakt över biljäveln. Ljuset av metall som krossas och glad som splittras. Helvete. Vad gör jag nu? Hur kan jag få hjälp?

Det borde vara stilla nu, tyst. De enorma elledningarna ligger på marken över tomten. Men ljudet av krossat glas fortsätter. De gamla, renoverade glasfönstren i växthuset jag byggt spricker i kaskader av glassplitter. Bakom mig, huset, fönstren, altanens glasdörrar, allt spricker och rister. Måste bort från altanen, bort från huset innan det är försent.

Kryper så fort jag orkar bort från huset, hasar nerför de tre trappstegen och landar med en hård duns i gräset precis när allt bakom mig splittras. En virvelstorm av glas och träskärvor. Är tillräckligt skyddad för att inte träffas. Tur i oturen, tänker hag och skrattar genom smärta och panik. Vad gör jag nu? Tänk, kom igen, tänk efter. Vad fan gör jag nu? Mörkret sänker sig, marken skakar och jag är skadad, ensam och förstår fortfarande inte vad som händer.

Ligger bara där på gräset, orkar inte resa mig. Välter över på rygg och ser rakt upp i himlen. Den mörknande himlen. Fast det är inte himlen som mörknar, förstår jag plötsligt. Det är sensommar, himlen är fortfarande ljus. Ändå mörknar värkden.

Ser att något täcker månen. Något stort. En enorm, mörk gestalt som vandrar genom skymningen. Det är i skymningen som djuren vandrar, tänker jag och skrattar för mig själv. Det är skymning nu, en större skymning än vad jag trodde. En stor vandrande skugga som får världen att skaka och rista. Kanske var det bara en tidsfråga innan något vaknade. Något som ska få oss människor att sluta med det vi gör. Något som är vårt slut.

Vår skymning. Där är den.

*

Novellutkastet Skymning skrevs av Boel Bermann under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan.