Skrivövning: Rymden
Tid: 20 minuter
Genre: Scifi
Plats: Rymden
Ord texten måste inkludera: våldsmonopol, kamratfostran, ungkarlshotell, skadedjur
Födokälla
Hon slår mig hårt i ansiktet. Jag ger inget ljud ifrån mig. Hon slår igen, med ännu mer kraft i slaget. Jag biter ihop. Om jag reagerar på något sätt kommer det bara att leda till förlängd bestraffning.
– Du lät henne komma undan, kamrat. Skadedjuret är på ditt ansvar nu och eventuella skador hon gör på skeppet.
Jag säger inget, hon har inte ställt en fråga för mig att besvara. Står med nedböjt huvud. Räknar linjerna i det rutade golvet framför mig. Färsäöer fokusera på något annat än smärtan och skammen. Mitt befäl håller våldsmonopolet på skeppet och hon har rätt att förnedra mig offentligt. Jag förtjänar bestraffning. Det är på mitt ansvar att skadedjuret lyckades fly ur sin förvaring. Inte medvetet och inte på grund av bristande säkerhetsrutiner eller slarv från min sida. Men jag anser att jag borde ha upptäckt transformationen. Hade jag gjort det hade jag kunnat larma.
Jag vet att jag ska vara glad över att hon inte anser att det var bristande kontroll från min sida. Att hon inte tror att jag kommit i närkontakt och utsatts för djurets feromoner. Jag ska vara glad att hon bara tar till den mildare formen av kamratfostran. Hon tar fram chockstaven och lägger den mot min rygg. Det fräser till och musklerna knyter ihop sig. Kan inte hålla tillbaka ett väsande, ett kvidande. Jag faller ner på golvet, en ofrivillig knäböjning framför mitt befäl.
– Vad har du att säga till ditt försvar att du inte konstant höll ögonen på skadedjuret? Var du upptagen med att tänka för mycket på fortplantning och att få besöka ett ungkarlshotell? Säger hon med förakt i rösten.
– Jag var obetänksam, kamrat. Jag förtjänar att bestraffas. Men jag vill delta i sökandet efter skadedjuret och bevisa mig värdig att tjäna på skeppet, kamrat.
Hon nickar. Chocken hon utsatte mig för sitter inte i länge, smärtan är redan på väg att tona bort. Jag är arbetsför.
– Dela in er i lag om två. Genomsök skeppet. Du och kamratSasha tar djurförvaringen.
Jag inser att jag fortfarande är i onåd eftersom hon tilldelar oss djurförvaringen, men jag kan inte göra något annat än att nicka. Men det området är ett straff. Ingen vill gå in i djurförvaringen, trots att det är där maten förvaras. Det är något barbariskt över rummet. Dött kött överallt upphängda på krokar. Men det är inte därför vi drar oss för det. Rummet hålls konstant i isande kyla, så kallt att det gör ont i hela kroppen även efter bara en kort stund. Men skadedjuret måste hittas snarast.
Hela truppen rör sig ut ur rummet i tystnad. Ingen är orolig, inte egentligen. Det är bara ett ensamt, litet skadedjur och vi är alla beväpnade. Ingen tror att det kan orsaka någon verklig skada. Inte mot oss och inte mot skeppet. Såvitt jag känner till finns inga svaga punkter.
Jag och kamrat Sasha går mot djurförvaringen. Hon visar inga tecken på varken medlidande eller någon annan form av svaghet. Vi registrerar våra passerkort och går in i rummet. Vid första anblick ser allting orört ut, men vi inser båda omedelbart att något är fel. Allvarligt fel. Rummet är inte kallt. Det borde vara isande och ila i ryggmärgen. Istället ångar det om rummet, en lukt av kött som håller på att förstöras. Vi förstår inte hur det kan vara möjligt, försöker behålla fattningen där vi rör oss mellan kylboxar och tinande köttstycken. Andas kort och grunt båda två, nästan väser av den fuktiga, varma luften. Trots att ingen av oss vågar visa paniken vi båda känner rör vi oss omedelbart mot kylaggregaten. De visar båda minus 208. Rummet borde inte vara varmt. Det ska vara omöjligt att programmera om kylinställningen.
Vår gemenskap är för civiliserad. Vi tog inte med en enkel faktor som våld med i beräkningen. Vanligt, brutalt våld. Vi resonerade inte som skadedjuren. Vi har ännu inte sänkt oss till deras nivå. Jag ser ut över rummet, försöker förstå hur skadedjuret tog sig in. Ventilationen. Luckan är öppen. Hon har slagit sönder kylagreggatet med något föremål. Jag har svårt att förstå hur djuret har lyckats hinna med en sådan enorm förstörelse på en sådan kort tidsrymd. Kylagreggat, backup-system, kylarnas kraftförsörjning. Skeppet är för närvarande inte i ett känt solsystem. Skadedjuret har på den korta tidsrymden förstört hela vår mattillgång.
I ögonvrån skymtar jag en skugga som rör sig. Skadedjuret är långsammare än mig, jag tar henne med lätthet. Vill instinktivt slita upp hennes strupe, vill slita henne i bitar för vad hon gjort mot oss. Men min kamrat har mer sinnesnärvaro och hindrar mig. Går emellan. Jag hade kunnat behärska mig, även om min tunga spelar ut och in ur munnen och mina sneda pupiller är vidgade. Men skadedjuret ser sitt tillfälle, lyckas slita ifrån min kamrat sidokniven och skär upp sin egen strupe i ett svepande drag. Rött blod forsar över oss, varmt och klibbigt.
Vi rapporterar och bestraffas. Utan föda i ett okänt solsystem, ljusår från närmsta kända födokälla.
Befälet beordrar snabbt att vi sätter omedelbar kurs på den enda planeten som avger radiostrålning och som tidiga studier uppvisat tecken på primitiva livsformer. Vi skickar ett meddelande och det besvaras. Planeten är vår räddning. De välkomnar oss som hjältar. Varelserna kallar sin planet för Jorden. Vi kallar den en potentiell födokälla.
