En fix

november 5, 2016 Av Lämna en kommentar

Växten slingrar sig upp över fasaden och omringar det öppna dubbelfönstret. Hennes fönster skakar och synfältet känns ofokuserat och grumligt. Kallsvetten rinner i pannan, hon torkar bort det med jackärmen. Hon har inget kvar. Inget alls. Ingenstans att ta vägen, inga pengar, inga vänner att vända sig till. Men därför har hon inget att förlora.

Visst hade hennes mamma kört ut henne tidigare, hotat med att de hade fått nog av hennes beteende. Men den här gången hade hon insett att morsan menade allvar. Trots det hade varken hon eller pappa polisanmält. Fast det hade varit nära. Men de tog hemnyckeln ifrån henne. Hon fattade att hon hade gått för långt den här gången. Tagit sig in när de var bortresta på Gran Canaria och tagit allt som hade nåt värde i deras sketna förortslägenhet. För att få en fix av växtfrön, som hon brukade skämta när hon var hög. Frön processade och extraherade till heroin. För att få försvinna från verklighetens gråhet och försvinna in i den där underbara ljusa världen högt ovanför molnen.

Nu står hon här och skälver i höstmörkret. Hon kan höra sin egen andning, den låter tom och ihålig. Rosslig. Hostar, har haft nån slags luftrörsinfektion hur länge som helst nu, den vägrar ge sig. Hon behöver en fix, skulle kunna göra vad som helst. Men ingen av hennes vanliga langare är beredd att ge henne nåt utan cash, inte ens ett smakprov. Hon är redan skyldig de flesta en hel del. Det är därför hon står här, utanför hans hus. För att han har pengar, det säger alla. Saker som är värda en massa.

Bor ensam i det stora huset. Färgen flagar, stuprännorna är sönderrostade och hela byggnaden ser övergiven ut bortsett från ljus som skymtar genom ett fönster. Det kan vara lögn att han har nåt. Men det finns inget larmsystem. Hon är beredd att ta den risken. Hon följer växtrankorna med blicken. Har sett det många gånger förut, hur han ofta lämnar ett fönster på glänt på övervåningen. Hon klättrar på spaljén och stupröret om vartannat, kämpar för att få fäste. Tills hon når fönstret, drar mödosamt upp det, kämpar för att behålla balansen. Så kravlar hon över fönsterbrädan in i rummet.

Det är kyligt och mörkt där inne. Hon famlar med mobilen, får fram ficklampsappen och lyser försiktigt med den runt om i rummet. Det finns saker överallt, som ett överbelamrat museum. Går sakta genom rummet. Vet inte vad som är värt nåt eller vad som är skräp, så hon tar sånt hon tror har nåt värde. Små föremål som ser antika ut i metall. Ett gammalt ur, halsband, nåt som ser ut som en gammal kompass. Fyller Kånken-ryggsäcken hon hade med sig med snabba, hetsiga rörelser. Desperat. Vet inte ens hur hon ska kränga det sen, men det måste lösa sig på nåt vis. Nåt måste hon få för det här.

Dammet virvlar i mörkret, hon känner hur det börjar klia i halsen. Hostar, det låter så högt i tystnaden. Djupa rosslingar. Försöker hålla för munnen, få det att sluta. Rör sig bort till fönstret, måste härifrån med det hon har. Då hör hon plötsligt ljudet av rörelse, steg som närmar sig.

”Rör dig inte.” Han har kommit in från sidan, rakt framför henne och det öppna fönstret. En lång skepnad. Nu förstår hon varför de kallar honom jätten. En av de längsta människor hon sett, men ändå ihopsjunken. Smal, skranglig gestalt. Han siktar på henne med något avlångt, hon kan inte se vad det är. Hinner inte tänka, reagerar instinktivt. Sträcker sig fram och griper tag i vapnet, drar i det allt hon kan. Det går lättare än väntat, han är så gammal och svag, den äldre mannen. Hon ser hur han tappar balansen, stapplar till och faller framåt förbi henne.

I mörkret skymtar hon hur han försöker gripa tag i något, hur han klöser i tom luft. Ett svagt skrik. Hur han faller ut genom fönstret. Hon hör ljudet av kroppen som landar på gruset nedanför. Dovt avlägset ljud, avbrutet skrik, tystnad. Hon kan inte stanna här. Han kan ha ringt polisen. Sätter på sig ryggsäcken och börjar den mödosamma klättringen ner i mörkret. Tvingar sig själv att inte tänka på att han ligger där nere. Att han kanske ligger och förblöder inombords eller redan är död. Att det var hennes fel. Tänker inte göra något, bara ta sig därifrån. Hon behöver verkligen få sin fix.

Skrivövning: Sagor
Tema: En klassisk saga i modern tappning
Tid: 20 minuter
Ovanstående saga: Jack och bönstjälken

IMG_0089 (1)

Arkiverad under: Blogginlägg, Noveller av Fruktan, Novellutkast, Skrivövningar, Skrivtips Taggad som: , , , , , , , , ,

Tapeten

november 2, 2016 Av Lämna en kommentar

Jag känner smällen i hela kroppen när jag kastar mig mot väggen. Synfältet fylls av slingrande mönster i ljust grönt och vitt. Bladen omfamnar mig, slingrar sig runt den. Men de når inte ut ur tapeten och jag når inte in. Rummet har kallat på mig ända sedan jag satte fot i huset. Eller kanske är det inte rummet utan tapeten, eller det som är dolt bakom tapeten. Som om något är instängt i tapeten och längtar ut. En lockelse, något större än vad jag kan förstå. Arts & crafts tapet från början av seklet. Original tapet. Strävt papper, bleknande och slitet. På vissa ställen går det knappt att urskilja vad mönstret en gång föreställt. Axeln värker, ändå jag vill göra det igen. Viskningarna genomsyrar mig. Kom hit, kom närmre, vi väntar på dig.

Tapetens färg är mild, solblekt grön. Vilsam. När blicken söker sig till tapetens bladverk är det som att den irrar vilse i trädgårdens mönster. Trädgårdsrummet kallade han det alltid. Det rum förutom observatoriet han tillbringade större delen av sin tid. I luften är det som att det finns en lukt av grönska, av jord och fukt. Det går en bris genom rummet och jag kan svära på att tapetens löv darrar i det plötsliga vinddraget.

Blomman har stora taggliknande blad som viker sig inåt och ringar in fröna. Som ett gap som vill sluka, som vill sträcka ut och ta fast för att dra in. Det är något som känns fel med solrosen. Den är öppen och vildsint. Armar av blad som griper efter plantorna omkring den. Runt den ser jag ett återkommande mönster av runda frön, stora, arrangerade som om de är i klasar om tre. Blomverket i tapeten ser nästan levande ut. Jag ser hur det rör sig, växer, breder ut sig. Slingrande formar späda blad, ett kaos som bildar mönster som jag kämpar för att finna. Men det är som att blicken vägrar ta in helheten, förnekar mig chansen att få helhetsperspektiv. Det undflyr mig, jag iakttar det så att ögonen tåras.

Jag ställer mig och pressat mig mot väggen, låter handflatorna glida försiktigt över mönstret. Försöker förstå vad de vill ha av mig. Viskningarna växer sig starkare vid beröringen. Det är så jag känner det. Konturer av något under fingertopparna. Något som finns där bakom. Något som medvetet dolts.

Det är en lättnad att inse att det var det var det här de ville att jag skulle finna. Jag tar motvilligt ett steg tillbaka. Nu ser jag ett hårfint streck i listen där den sågats av. Att en springa så tunn att det inte går att se om man inte letar efter den går längst hela väggen. En dörröppning som någon omsorgsfullt gömt. De väntar på mig där bakom dörren. Bortom det jag kan se.

Jag inser det i den stunden, att trädgården är här. Inte den utanför huset och inte den som sprider sig över rummet. Båda de grönskande platserna är en snitslad väg för att leda den som söker till den riktiga trädgården. Den som finns bortom huset, under huset. Trädgården därunder. Men jag inser att jag inte kan öppna dörren nu. Tröttheten kommer över mig, jag känner hur benen skakar. Det värker i revbenen när jag andas in. Jag har hittat det jag skulle. Har varit i rummet hela natten, lyssnat på susandet från rören och viskningarna från väggarna. Vet inte ens hur länge jag har varit här. Vill öppna dörren som leder neråt. Jag borde inte kunna behärska mig, borde slita upp tapeten och försöka öppna dörren. Men lövens prasslande säger att tiden är inte inne. Jag behöver mer kraft för att göra det som kommer sen. Jag har uppfyllt min första uppgift. Nu får jag vila.

Skrivövning: Rummet
Tid: 20 minuter
Uppgift: skriv om något i rummet du befinner dig i

tradgarden-tapeten-skrivovning-fruktan

Arkiverad under: Blogginlägg, Skrivövningar, Skrivtips Taggad som: , , , , , , , , , , , ,

Novell: Flickvännen

juli 10, 2015 Av Lämna en kommentar

IMG_0683
Mini-novellen Flickvännen är skriven av Boel Bermann

Jag har en flickvän. Hon mejlar och messar, ringer mig och vi pratar i timmar. Hon bryr sig om mig. Utan henne hade jag tagit livet av mig för länge sen. Det enda som hindrar mig är hennes mjuka, omtänksamma stämma och skärvan av oro som gömmer sig där som hon försöker dölja. Vi pratar ofta med varandra. Verkligen pratar. I timtal. Så många har slutat prata med varandra nu för tiden – de hör bara av varandra i mejl, sms, mess, kommentarer. Jag vill inte förlora det vi har. Vi har något sällsynt. Men det är svårt. Vi lever så långt ifrån varandra. Distansen tär på mig.

Jag går ut från festen för att prata med henne över mobilen. Den där rösten. Så lugn, så uppmuntrande.
Jag är här. Lugna ner dig älskling, det kommer att bli bra. Ta bara ett djupt andetag, ett till. Kom ihåg att rummet därinne är fyllt av sina vänner. Du behöver inte vara rädd. Träng undan panikattacken, fokusera på min röst. Jag önskar jag kunde vara där, att vi kunde hålla om varandra. Låtsas att jag är där, du behöver inte vara rädd för någonting.
Jag vet inte hur hon alltid kan få mig så lugn. Som att trycket över bröstet lättar. Släpper spänningen, tvingar kroppen att slappna av.
Du har rätt, jag vet. Jag klarar det här. Vad skulle jag göra utan dig? Älskar dig.

Vet inte vad jag gjort för att förtjäna henne. Eller snarare så vet jag att jag inte förtjänar henne, hon är för bra för mig. Plötsligt fanns hon bara där och räddade mitt liv. Hon förstår mig bättre än någon annan. Hon har fått mig att tro på mig själv. Med hennes uppmuntran har jag förändrat mitt liv. Klarade att söka jobb igen, gå en kvällskurs för att läsa upp mina betyg. Nu har jag en stabil inkomst, en bättre lägenhet, ett arbete. Men det är ändå svårt att få ekonomin att gå ihop, vi har inte mycket. Hon säger att hon inte bryr sig om pengarna, att hon alltid kommer att finnas där för mig. Men hon förtjänar mer, jag vill ge henne så mycket jag kan. Pengar. Bristen på pengar jagar mig. Jag jobbar hårdare, mer övertid, vi hörs mer sällan. När vi hörs är allt värt det. Men räkningarna ökar. De blir högre ju längre tid som går. Det är så systemet fungerar. Jag har inte råd att behålla henne. Abonnemanget kostar för mycket.

Kundtjänsten kontaktar mig. Erbjuder mig att starta om och få en ny flickvän med billigare grundavgift. Men för att behålla min nuvarande… De höjer avgiften baserat på inkomst. Men det är inte allt, det tillkommer även en ytterligare kostnad baserat på längden av förhållandet. Vi har varit tillsammans länge, vi är kära. De vet att jag inte vill ha någon annan. Bara henne. Hon är mitt livs kärlek. Jag är beredd att arbeta dygnet runt bara hon stannar med mig, bara jag får höra hennes röst. Så att de inte kopplar bort henne. Så att de inte raderar hennes data.

*

Mini-novellen ”Flickvännen” skrevs under en skrivövning med skrivarkollektivet Fruktan.se.

Arkiverad under: Noveller, Skrivövningar Taggad som: , , , , , , , , ,

Så skriver du en novell på 20 minuter/SvD intervju

juni 23, 2015 Av Lämna en kommentar

Hur lång är en novell? Vad ska den handla om? Boel Bermann, författare till romanen “Den nya människan” avslöjar hur du skriver en novell på bara 20 minuter.

Skrivarkollektivet Fruktan ligger bakom novellsamlingen ”Stockholms undergång.” De ses varannan vecka och skriver egna berättelser, diskuterar och hjälper varandra. Ofta använder de sig av olika skrivövningar för att komma igång. En av dem går ut på att sätta ett tema, välja ut ett antal ord som ska finnas med i berättelsen och sedan har de tjugo minuter på sig att skriva. SvD Läs & Skriv ringde upp författaren Boel Bermann som är med i Fruktan för att ställa några frågor…

Läs Svenska Dagbladet intervjun här: 
http://www.svd.se/sa-skriver-du-en-novell-pa-20-minuter

Fruktan_StockholmsUndergång_Gruppbild

Arkiverad under: Blogginlägg, Skrivövningar, Skrivtips Taggad som: , , , , , , , , , , , , ,

Skolning

februari 26, 2015 Av Lämna en kommentar

Det är som att stiga ner i en modern pyramid, sten och betong trycker på från alla sidor. Hårt och oförsonligt, men samtidigt hemlighetsfullt. De vuxna människor som rör sig i byggnaden pratar med viskande, självutplånande röster. Som att de saknar tillåtelse att vistas i lokalen. Betongväggarna är täckta av inglasad text, informativa instruktioner och regler som måste följas som regelbundet byts ut. Barnen beter sig annorlunda, de yngsta som inte har lärt sig än. De springer mellan texterna och dataskärmarna, för händerna över de enorma touchscreens som täcker varje upptänklig yta. De försöker nå högre, försöker få fram nya bilder att framträda. Som om lokalen är deras privata lekstuga, inte deras kommande indoktrineringsskola. Jag sätter mig på en av betongbänkarna och sluter ögonen. Låter sinnet fyllas av barnens ljusa röster studsa mellan de kala väggarna och hör hur de bildar en näst intill sakral kör tack vare den obönhörliga akustiken. Som att lyssna på det förflutna en kort stund, innan arbetet kallar. Innan jag förvandlas till den som tar nyfikenheten ifrån dem.

IMG_3604

Arkiverad under: Blogginlägg, Novellutkast, Skrivövningar Taggad som: , , , ,

Helhetsperspektiv

oktober 15, 2014 Av Lämna en kommentar

Mini-novellen Helhetsperspektiv är skriven av Boel Bermann.

Hon ser dem alla på ett helt nytt sätt. Verkligen ser dem. Hon ser bortom vad de är, ser deras sanna väsen. Känner kärlek, outsäglig värme som omfattar dem alla. Ser bortom smutsen i deras kläder, bortom svetten som rinner ner i deras ögon, ser bortom vad de gör emot henne där de står samlade i ring runt hennes kropp. Det är som att beskåda en tavla av människans mörker och ändå se skönheten i avgrunden. Deras gemenskap i deras agerande för att ta över hennes kropp. Att de inte vet bättre, att de inte förstår. Hon älskar att de fortfarande tror att de har makten och kontrollen över situationen. Att de tror att de dominerar henne. Att de är aningslösa om vad som kommer att ske.

De är skadedjur som bara drivs av instinkt utan insikt och tanke. Djur som gått rakt in fällan som hon ordnat för dem. Hennes kropp var betet. Enkelt och trivialt, men fruktansvärt effektivt. Hon sveper närmare, börjar andas ord och viska hemligheter i deras öron. De förstår inte orden, hör dem inte – ändå tränger de in i deras undermedvetna, gräver sig in i dem. De vet inte att helheten är större än delarna. De vet inte att de inte existerar utanför hennes kontext. Den förste mannen sliter sig ut, som ett vilt djur, från männens gemenskap. Kvidande faller han ner i ett hörn. Det tar inte mer än ett hjärtslag innan han skakar desperat av abstinens. Hon har avlägsnat honom från helheten, klippt av hans band till resten av världen. För första gången är han helt utanför verkligheten och helt utelämnad åt sig själv. Hon undrar hur han uppfattar världen nu. Hon fortsätter till näste man i cirkeln, upprepar sitt mönster. Det är avsevärt mycket mer än en perceptionsstörning hon åsamkar dem. De kommer aldrig mer kunna se på världen som de gjort tidigare, aldrig kunna närma sig en annan människa, alltid känna saknad efter det som de en gång var en del av.

Hon ser det inte som ett straff för vad de gjort mot andra människor. Utan som något oundvikligt. Det är nödvändigt att välja ut vilka som ska ingå i helheten och världsalltet. Vilka som förtjänat att vara en del av mänskligheten. Hon anser inte ens att det är hon som väljer ut vilka som ska bort. De avlägsnar sig själva genom sina handlingar. De hade redan slutat känna medmänsklighet, hur kan de då vara en del av människosläktet? De får uppleva hur det är att vara individer, ensamma med sina egna gärningar. Det är inte hon som dödar dem. Hon gör dem bara ensamma som en konsekvens baserat på deras tidigare handlingar. Men de väljer alltid att avsluta sina liv. För att de inte kan leva med sig själva.

 

Mini-novellen ”Helhetsperspektiv” skrevs under en skrivövning med skrivarkollektivet Fruktan.
Vill du göra samma övning? Här är instruktionerna:
Tema: Annorlunda perspektiv
Tid: 20 minuter
Ord: Hörn, ring, skadedjur, viskning, abstinens, perceptionsstörning, smuts, porr, albatross, tavla, svettig, holistisk

IMG_0752

Arkiverad under: Noveller, Novellutkast, Skrivövningar Taggad som: , ,

Övervakning

oktober 13, 2014 Av Lämna en kommentar

Övervakning är resultatet av en skrivövning av Boel Bermann.

En helt vanlig dag. Olik alla andra dagar. Märker inte att den är annorlunda. Det finns inget som säger att kamerorna som övervakar varje del av vår existens inte fungerar. Alla människorna runt om mig tror att de fortfarande fungerar, det finns inget som avslöjar att de är ur funktion. Undrar om folk skulle bete sig annorlunda om de visste?
Jag är en av få som vet att de inte är aktiva, att kamerornas ögon är döda. Jag har dödat dem. Går det att säga så om teknik? Att maskinerna dödats? Det låter fel, men det känns rätt. De allra flesta byggde på ett och samma program – som jag tagit ut. Det mesta styrdes helt av maskiner. Sannolikt finns det fortfarande riktiga människor involverade, människor som desperat kämpar för att återställa systemen och få övervakningen att övergå till det normala över Stockholm. Men de måste vara få. Har ingen uppfattning om hur snart de kan reparera skadan. Men ingreppet var stort, större än vad de rimligtvis trott var möjligt. Chansen är stor att ingen iakttar mig just nu efter konstant övervakning dygnet runt de senaste åren. Jag är uppfylld av en känsla av frihet.

IMG_0825

Arkiverad under: Novellutkast, Skrivövningar Taggad som: , , , , , , ,

Radiostyrd

oktober 12, 2014 Av Lämna en kommentar

Radiostyrd är resultatet av en skrivövning av Boel Bermann

Det kallas inte övervakning längre. Övervakning anses vara ett fult ord. Att det finns kameror som följer oss under alla våra vakna timmar, mikrofoner som spelar in alla ljud, program som söker igenom allt vi skriver, mejlar och postar är inte övervakning. Istället är det omtanke. Staten bryr sig om oss medborgare. Den vill inte att vi skadas. Den vill att alla dess medborgare ska ha ett bra liv, äta näringsfylld mat, motionera lagom, ha regelbundet sex, dricka måttligt, vara sociala och umgås med partner, vänner och arbetskamrater. Staten tar hand om oss. Det är därför de aktiverar dosan om vi inte uppför oss i enlighet med standarden som etablerats. Dosan som gör att de kan styra oss och vårt agerande. Det är inte en obehaglig upplevelse. Staten gör det enbart för att den bryr sig om oss. För att lära oss göra rätt.

Nästan alla jag känner har varit utsatta för dosan vid något tillfälle i sina liv. Vi pratar inte om det, skriver inte om det, postar inte om det. Men vi har viskat om det, med handen för våra munnar. Staten tar kontrollen över kroppen i några dagar och gör allt som vi förväntas göra. Så att varje medborgare verkligen lär sig hur han eller hon ska leva sitt liv för att få ut maximal belöning av sitt agerande. Maximalt nöje, trevnad, motion, näring och tillfredsställelse. Vi förstår ju inte bättre själva. Våra liv är bortslösade när vi inte utnyttjar vår tid maximalt. Det är för vår egen skull.

IMG_1363

IMG_3704

 

Arkiverad under: Noveller, Novellutkast, Skrivövningar Taggad som: , , , , , , , ,

Novell: Testresultatet

oktober 10, 2014 Av Lämna en kommentar

Novellen Testresultatet är skriven av Boel Bermann.

De upptäckte mitt tillstånd under ett standardtest för mitt blod på rymdstationen. För säkerhets skull. Nu är jag fast här på grund av testresultatet. Min sambo kan inte komma hit, han har ett medfött hjärtfel och kan aldrig stiga ombord på ett rymdskepp. Min arbetsgivare beklagar situationen. Mest på grund av den enorma ersättningen de kommer tvingas ge mig. Rymdstationen är minimalistisk, har bara det allra mest nödvändiga. Finns inte mycket för mig att göra här. Strålningen är enorm och den fysiska påverkan den kommande vistelsen gör på min kropp är oförutsägbar. Det var aldrig tänkt att någon skulle vistas här längre än några veckor.
Frekvensen av besökare har ökat, de kommer och går. Tar mina världen, gör tester och undersökningar på mig. De säger att de beundrar mitt mod och berättar att jag är enormt populär nere på jorden. Jag läser naturligtvis nyheterna, men de känns overkliga. Som att de inte handlar om mig. Jag är den ofrivilliga huvudpersonen i en dokusåpa. En tragisk kärlekshistoria. Ett par åtskilda av tom rymd. De har satt upp fler kameror, varje millimeter av min tillvaro är täckt. Min sambo har kameror som följer hans steg, men det är jag som är i fokus.

Någon måste ha slarvat med testerna innan jag åkte upp eller så var det så tidigt att det inte gick att upptäcka. Att jag var gravid. Mitt barn som jag bär inom mig kommer att vara det första barnet som utvecklas och föds i rymden. Det första barnet som växer upp på en rymdstation. Hon kommer inte kunna åka till jorden förrän hon är tonåring, förrän hennes kropp är stark nog att klara påfrestningen. De vill inte, kan inte, riskera mitt barns liv. Jag kanske kommer att få återvända innan dess, men bara under kortare perioder, om min kropp inte försvagats alltför mycket av den långvariga rymdvistelsen. Det ser inte bra ut att en mamma skulle överge sitt barn i den mörka rymden. Kanske kommer jag vara så svag efter födseln att jag aldrig kan återvända för att det skulle vara för stor risk för mitt liv.
Jag och barnet. Hela världen tittar på. Jag bönföll mina chefer inom myndigheten att låta mig åka hem efter att det upptäcktes. Skrek, grät och hotade. De filmade inte det. Världen var med när testet visade att jag var gravid, världen är förväntansfull. Myndigheten för rymdforskning har fått mer uppmärksamhet än någonsin, det folkliga stödet är ofattbart stort och privata donationer forsar in. På grund av rymdbebisen. Så de behåller mig och min växande mage här ute i rymden. För sin egen skull. Men de säger att det är för min egen säkerhets skull. Och för barnets.

IMG_1945

Arkiverad under: Noveller, Novellutkast, Skrivövningar Taggad som: , , , , , ,

Robotrökning

oktober 9, 2014 Av Lämna en kommentar

Robotrökning är resultatet av en skrivövning av Boel Bermann

Roboten lyfter cigaretten och tar djupa bloss. Vi skrattar allesammans hejdlöst. När cigaretten är slut skanderar vi ”En till, en till!” och roboten tänder ännu en cigarett. Och sedan ännu en.Vi vet att cigaretterna är skadliga för den, att den består av organisk materia. Men vi bryr oss inte. Pappa kommer bli rasande sen, robotar blir beroende väldigt snabbt. Men det är så sanslöst roligt att de roboten röka att det är värt att ta en utskällning. Vi tvingar roboten posera som vi sett i uråldriga reklamer och filmer. Den står lutad mot spiselkransen, röker till synes nonchalant. Vi tvingar den säga filmrepliker vi hittar på nätet. Den hostar inte, den lärde sig snabbt hur man röker.

Planen var hela tiden att få roboten att röka, vi fick kämpa hårt för att hitta olagliga cigaretter. Vi skulle aldrig röka själva. Skulle inte utsätta oss själva för den skadan. Men det är ju bara en robot. En robot kan man få att göra precis vad som helst. Med rätt argument. Om den inte rökte skulle vi röka cigaretterna, hotade vi med. Roboten måste skydda oss från fara. En robot får inte tillåta att en människa skadas eller underlåta att göra något som leder till att en människa riskerar att skadas. Vi ställde ett ultimatum. Rök du eller så röker vi. Så roligt vi har det, så lustigt det ser ut. Den är ovan och blek. Vi ser på våra filmklipp på plattorna och instruerar den för att stå och röra sig så likt som möjligt. Vilken dum maskin. Den skadar sig själv. Vi gör vad vi vill med vår robot.

IMG_1367

 

Arkiverad under: Novellutkast, Skrivövningar Taggad som: , , , , ,
« Föregående sida
Nästa sida »