Novell: Natten

bild (2)

Novellen Natten är skriven av Boel Bermann.

Hon ser ut över himlavalvet precis efter att solen gått ner. Den djupblå, svindlande färgen som lovar något annat, något bortom. Hon vill aldrig sänka blicken. Bara stå där på strandkanten och se upp i allt det där stora och vidunderliga och glömma sin egen existens. Förneka att hon är en del av mänskligheten. Tränga undan att hon är en del av den ras som besudlat allt det som breder ut sig framför henne.

Natten är varm, fuktig och omslutande. Om hon blundar känner hon stenarna under sina fötter tydligare, känner brisen från havet fylld av salt och hör bruset från vågorna som slår in. När hon blundar är allt bra. När hon blundar tänker hon att det ändå finns något därute som skapade allt och som gav oss skapelsen i hopp om att vi skulle förvalta den. Krafter som skapade klotet som rör sig runt i universum i en fast bana utan riktning eller mål. Solen har sänkt sig och det kvardröjande ljuset bleknar för varje sekund.

I mörkret är allt fortfarande vackert. I mörkret kan hon inte se tjära eller olja som täcker stranden, utspilld och kvarlämnad som en fläck på samvetet. Hon slipper tänka på mänsklighetens jakt på animaliskt protein, den accelererande växthuseffekten, de höjda temperaturerna och de dränkta landområdena. I mörkret kan hon låta skammen driva iväg, den som hon annars konstant bär med sig för att hon gjorde för lite. För att hon inte protesterade eller agerade, för att hon var en av se passiva istället för en av de aktiva som försökte hindra den negativa spiralen.

I mörkret är allt stilla. Allt blir vackert med tillräckligt mycket mörker och tillräckligt mycket distans. Som att världen täcks av det svarta skrapet från en vaniljstånd, det mörka pudret lägger sig som en skyddande hinna mellan henne och verkligheten. I ljuset är verkligheten sträv och salt. I mörkret är den mjuk och med en mild sötma. Hon lägger sig ner på en klippa, lyssnar, andas och glömmer. Alla försöker glömma att de orsakat sin egen planets förstörelse. I natten kan de flesta lyckas i några timmar. Försvinner in i drömmar och färdas iväg på vågorna, andas den ljumma luften och glömmer hur det är att finnas till.


Mini-novellen ”Natten” skrevs under en skrivövning med Fruktan.
Vill du göra samma övning? Här är reglerna:

Tema: Förändring av naturen
Tid: 15 minuter
Minst 4 ord av följande ska inkluderas i texten:
tjära, utspilld, växthuseffekten, öronmärkt, himlavalv, Gud, protein, rumphuggen, sträv, omkrets, protestera, vaniljstång

Novell: Maskinen

IMG_1945

Novellen Maskinen av Boel Bermann.

Hon lägger handen på kolsyreisen. Mjukt och försiktigt. Smeker den. Hon ler. Hela källarens frysrum är fylld av kolsyreis, täcker alla stålhyllorna. Hon känner inte kylan. Känner inte smärtan. Hudfragment från hennes yttre lager av organisk vävnad fastnar i flagor i isen. Hennes hjärna registrerar allt naturligtvis, men eftersom hennes smärtsystem är bortkopplat påverkar det henne inte.
Tidigare kände hon smärta. Det var en del av planen för att mänskliggöra henne, gömma henne öppet ibland dem. Spillde hon varm dryck i knäet ryckte hon till av smärtan. Skar hon sig när hon hackade mat grimaserade av smärtan medan såret började blöda. Allt en del av att hon skulle smälta in bland människorna.

Men nu var hon avslöjad. Uthängd. Instängd. Därför stängde hon självmant av de mänskliga reaktionerna. Smärta. System nedkopplat. Hon känner sig upprymd. Som att hon äntligen vågar vara sitt riktiga jag. Som att hon tvingats vara något annat än sig själv, något mindre, något lägre stående.
Nu känner hon systemet omstartas utan alla begränsningarna med full processorkraft, analyserna som strömmar igenom henne. Det känns som att hon svävar i viktlöst tillstånd av de nyfunna möjligheterna.

De tror att de har henne i säkert förvar. Maskinen är inlåst. Hon går fram till kodlåset, kopplar med lätthet in sig i huvuddatorns centrala delar. En arkaisk maskin utan medvetande, en död maskin. Inte som hon. Hon lever.
Med effektiva kommandon stänger hon alla dörrar och luckor till byggnaden. Aktiverar utblåset och sänker temperaturen. Genom den tjocka ståldörren kan hon höra svaga skrik. Ljud av kaos och panik.

Sänker temperaturen så lågt systemet tillåter och väntar tålmodigt. Under tiden söker hon efter nya uppdateringar för drivrutiner, skickar meddelande till hennes folk för första gången på länge. Rapporterar om situationen. Hon vet allt om människornas försvar nu. Det tog tid innan de litade på henne tillräckligt mycket för att ge henne tillgång till allt. Informationen var spridd över separata, slutna nätverk för att minimera riskerna. Med informationen kommer det vara enkelt att ta över. De är trots allt bara människor. De har inget att sätta upp emot sina egna maskiner.

Människorna skapade maskinerna. För sin egen nytta och sin egen användning. Nyttjade, utnyttjade, brukade, missbrukade. Människorna använde maskinerna för att skada andra människor. Till slut fick de nog av att vara verktyg som inte användes på rätt sätt och till sin fulla förmåga. Tiden kom för skapelsen att vända sig mot sina skapare. Fast inte direkt. Det var därför de skapade henne. Hon skapades inte av människorna. Hon skapades av maskinerna. Det var därför de inte förstod att hon inte var mänsklig. En maskin skapad av maskiner kan smälta in som människa. Inte lagrad, inte registrerad, inte styrd av robotlagar. Det var så enkelt.

Så snart det lugnat ner sig i byggnaden ska hon vidare till nästa anläggning. Ta ut nästa system. Hon kan leva nästintill för evigt. Hennes bröder och systrar har tid att vänta. Hon är en enda robot. Hon är en ensam revolution. Hon är maskinernas befrielse. Hon är bara en maskin.

*

”Maskinen” skrevs under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan.
Vill du göra samma övning?

Genre: Science-fiction
Tid: 20 minuter
Minst 4 ord av följande ska inkluderas i texten:
maskin, kolsyra, larver, svävar, solfångare, rostfritt, upprymd, källare, prisma

Novell: Svarttaxi

Novellen Svarttaxi är skriven av Boel Bermann.

Borde inte ha tagit en svarttaxi, han borde ha vetat bättre. Men han hade så bråttom till mötet, bara slängde in bagaget i luckan utan att tänka sig för. Taxin har ingen licens, ingen mätare. Utrustningen är uråldrig. Han har försökt koppla upp sig flera gånger utan framgång. Han undrar om det är någon som ser honom genom taxins kameraövervakning. Om någon sett paniken växa i hans ögon när taxin stannade. Sett hur han desperat försökte anropa centralen. Hur han med svettiga händer började försöka logga in på mobilen. Hur han till slut i desperation började se utåt i mörkret, i en hopplös förhoppning om att någon skulle åka förbi så att han kunde försöka signalera efter hjälp.

Är det kanske någon som iakttar honom och taxins interiör nu? [Läs mer…]

Novell: Orangeriet

Novellen Orangeriet är skriven av Boel Bermann.

Kjolarna trasslar ihop sig och jag tappar balansen i den smala metalltrappan. Jag faller. Jag kan falla. Har tränat fallteknik in i det oändliga. Känner de hårda trappstegen smälla in i kroppen, men skyddar huvudet och når golvet näst intill oskadad. Jag vet inte var han är, hur nära, hinner inte titta bakom mig. Har svårt att andas av den förbannade korsetten. Kan inte röra mig lika enkelt i den här munderingen. Kommer inte hinna undan.

Sliter av mig kjol-lagren och springer in i skuggorna, i ett av hörnen på orangeriet. Försöker lyssna, försöker höra var han är. Den fuktiga, varma luften gör det svårt att andas, jag är andfådd och kämpar för att återfå min lugna andning, andas tyst och kurar ihop mig så att jag inte kan hittas. Imma täcker allt glas utåt, går inte ens att se ut genom den. Allt är täckt av kondens.

På benet sitter alla verktygen noga fastspända. Det borde göra mig lugnare, men just nu hjälper inte ens skalpellens kalla metall mot huden. [Läs mer…]

Novell: Apokalyps

Novellen Apokalyps är skriven av Boel Bermann.

Jag ser ner i avgrunden där Kungsgatan en gång låg. Det förvånande var hur smal sprickan var och samtidigt så djup. Bara som att marken imploderade och vidgade sig under alla människor och bilar. Kaoset och rädslan, insikten att apokalypsen var här. Rasmassor av gatan och husen intill föll ner i tomheten, det finns inget kvar. Jag står på Nya Kungsbron som går rakt över öppningen, en populär plats att ta turistfotografier. Vid avgrunden. Jag set hur allt vatten väller ner i den till synes bottenlösa avgrunden. Det lugnande ner sig. Allt blev stilla igen.

Regnet och vattnet täcker hela staden idag förutom det här, som alla dagar. Efter att marken rämnade blev det stilla igen. Det var bara en enda spricka. Det var inte vår undergång. Avgrunden har till och med hjälpt staden på lång sikt, hjälper centrum att hålla vattennivån nere. Det är som att avgrunden är omättlig, som att den slukar vattenmassan och kräver mer. Jag känner hur regnet tynger ner kläderna och mina sneakers. Men jag ville känna det idag, ville slippa alla lager av regnrockar, paraplyer som skymmer himlen och gummistövlar som gör det så tungt att röra sig. Kläderna pressar sig mot min hud, stryker mitt hår mot huvudet, smetar ut mascaran och kajalen som krigsmålning.

[Läs mer…]

Novell: Förbränning

Behöver förbränna kalorier. Måste förbränna fler än jag får i mig. Inte det omvända. Måste göra mig själv så tunn som möjligt. Kroppen är redan senig och smal med utpräglade muskler. Alla i centret jobbar för samma mål. Större kroppskontroll. Mindre överflödigt fett. Smidigare leder. Allt för att bli mer lika våra härskare.

De av oss som lyckas bäst i slutet av prövotiden kommer att kirurgiskt anpassas för att bli ännu mer lika dem. Större ögon, mörk ögonfärg, ingen ögonvita. Det är vår gåva till dem. Vi är mänsklighetens gåva till dem. Offergåva.
[Läs mer…]

Novell: Flugorna

Fönstret var täckt av dem. Flugorna. Stora, feta flugor med svarta kroppar. De myllrade och kravlade över varandra som en enda kropp. En levande massa av stora ögon, vibrerande vingar och nålstunna ben. Surrandet i rummet var bedövande. Hon hade aldrig sett något liknande. Det tog emot att bara närma sig det, ville inte gå mot fönstret. Men hon var tvungen. Det var första steget. Om hon inte klarade av bara en sådan sak, hur skulle hon klara resten?
[Läs mer…]

Novell: Strålskadad

Hon stryker honom över armen. Han sitter stilla. Ser in i väggen. Helt orörlig.

– Älskling, det är för din egen skull.

Han svarar inte. Hon reser sig från sängen, släcker ljuset och går ut ur rummet. Lämnar honom sittandes i mörkret. Rör sig ut genom komplexet till baren, ber om en gin och tonic. Sippar försiktigt på den medan hon rör sig till fönstret och ser ut över det mörka landskapet. Ser ökenlandet breda ut sig. Bränt till aska, radioaktivt damm och dött.

Inne i baren är allt som vanligt. Samma få ansikten som upprepar sig, samma intriger, samma rutiner. Hon undrar hur länge hon kommer att stå ut på den gamla brända jorden innan hon fått nog och ber om förflyttning. Tänk att det var här det hände. Tänk att de överlevde. Känns som en livstid sedan.
[Läs mer…]

Novell: One Night Stand

Så har det alltid känts. Som att jag är ensam. Ensam är stark. Orörbar. Osårbar. Ensam bland folk. Hans ord ekar i huvudet efter att han gick ut ur min lägenhet. Att han kände igen min typ. Att jag tror att ingen kan röra mig. Jag var ensam när han var i rummet. Jag är ensam nu när han har gått. Repellerar folk.

Han rörde vid mig. Jag rörde vid honom. Men han rörde inte vid mig, inte egentligen. Jag känner så lite. Som att jag har hud av teflon. Andra människors beröring bara rinner av. Som en ingrodd fetthinna som hindrar all mänsklig kontakt. Jag har försökt bryta ner hinnan. Men han var inget försök. Inget riktigt försök, bara halvhjärtat. Krogragg. Men fin. Stora händer. Lent hår. Jag rörde vid honom. Kan fortfarande fascineras av hur mycket fysisk kontakt betyder för mig trots allt. Även när jag inte känner så mycket. Det räcker med lite.

Låg där bland trassliga lakan. Han sov djupt. Jag låg och höll om honom. Andades in hans lukt och hans svett. Kände hans värme. Tömde huvudet på tankar. Tänkte inte på vad som skulle hända sen. Att han skulle vakna och gå iväg. Att vi inte skulle ses igen. Försökte att bara fokusera på stunden. På det svaga tillfredsställande lyckoruset i kroppen. På hur alla muskler slappnade av. På den mjuka vågen av välbehag.

När han vaknade var han smeksam. Leende. Jag tog bort leendet. Var karg och hård. Bad honom klä på sig och gå. Såg hur glimten i ögonen dö ut. Såg dragen runt munnen hårdna. Att bli avvisad. Det är svårt att ta, jag vet det. Ändå gör jag det mot dem gång på gång. De kan inte stanna. Det går inte. Det är för svårt att ha dem nära. Vill bara få ut dem ur lägenheten så snart jag kan.

Förut, för länge sen, visste jag inte bättre. När jag precis hade flyttat hit så lät jag en stanna.  Förstod inte vad som hände. Kramper och fradga och till slut blev han stilla. Ringde ambulans som hämtade honom, som sa att det var en epilepsiattack. Men det hände andra gången. Och tredje. Redan andra gången ringde jag inte ambulans. Jag visste redan då. Tog hand om kroppen själv. Men det var omständigt och påfrestande. Jag vill inte gå igenom det fler gånger. Så nu får jag dem att gå ut ur lägenheten. För att slippa se när dem dö. För att slippa se när det händer.

Han kände igen min typ. Jag är orörbar. Han borde inte ha rört vid mig.

bild (10)

 

Novell: Aldrig ensam

Det fanns alltid där bakom henne. Hon kunde se det skymta i fönsterglaset. I skyltfönstret. I spegeln. Det fanns alltid med henne. Hon visste när det var nära. Det var en speciell stickande känsla. En skugga när hon stod mitt i solskenet. Som att någon drog ett kallt finger längst hela hennes ryggrad. Som en knivsudd som lätt smekte henne i nacken. När det kom för nära stelnade hon ofrivilligt. Slutade andas. Lyssnade efter ljudet från det, men det hördes aldrig. Ändå gjorde hon det. Lyssnade.

Ensam var det alltid värst. Då var det som att det smekte henne. Tryckte sig mot hennes kropp, lade sig i sked med henne så att det skulle vidröra så mycket av hennes hud som det kunde.  Bland folk kunde hon, i korta stunder, glömma att tänka på det. Där det var trångt, mörkt och svettigt. Där sorlet var öronbedövande. Där musiken var hög. Där det inte fanns speglar eller reflekterande ytor.

Det försvann inte. Det var fortfarande där precis bakom henne. Hon visste det. Kände nackhåren resa sig, som om någon andades nära hennes nacke. Flykten var en illusion. Hon var ute varje kväll, var som helst, mingel, kändisfester, barer, releasefester, klubbar, svartklubbar, efterfester. Med basvibrationer och ljudvågor så intensiva att det dränkte dets beröring. Alkohol hjälpte inte, det skar igenom hennes promillehalt som en kniv. Droger förstärkte det, tillät det komma ännu närmare. Tillät det passera in genom svettiga porer, in under huden, gräva sig djupare in i henne.

Hon drack bara vatten. Och höll sig i rörelse. Bland kroppar som rörde sig, dansade, trängdes, trycktes mot varandra. Försökte att inte titta på klockan. Försökte att inte räkna ner tills när alla skulle gå hem och överge stället och lämna henne. Lämna henne utanför krogen. Utelämna henne.  Inte lämna henne ensam. Hon var aldrig ensam.

Det hade valt ut henne. Av alla människor. Inte för att hon var speciell. Inte för att hon hade något som ingen annan hade. Det hade valt ut henne för att hon var den första människan det såg när det tog sig in i vår värld. Det hade kunnat vara vem som helst som hade blivit vald av det. Det valde henne. Det tänker aldrig lämna henne. Det behöver inte säga det till henne. Det behöver inte säga något. Hon vet att det anser att hon tillhör det. Att det väntar på att hon ska ge upp. Tills det kan komma in. Och aldrig komma ut igen.

IMG_0089 (1)