Debutantporträtt i Svensk Bokhandels Höstkatalog

Ur Debutantporträttet: Barn. Varför har jag skrivit en roman om barn? För att barnen är vår framtid. Tas barn bort ur vårt samhälle tas mänsklighetens framtid bort. Att jag har skrivit en dystopi är ofattbart om man inte känner mig. Så därför vill jag bara poängtera att jag är en positiv människa som har skrivit en mörk historia. Nej, jag tror inte att mänskligheten är ond. Nej, jag hatar inte barn. Så, nu har vi det avklarat.

Debutantporträttet hittas i Svensk Bokhandels höstkatalog 2013 under Skönlitteratur:
http://www.svb.se/bokfakta/debutant/boel-bermann

boelbermann_svenskbokhandel_Ny

Egoism kalllas det & det är toppen

Vad gör dej lycklig? Vad älskar du att skriva? Vad får dig att gå vilse i tid och rum medan orden flödar? Det kanske inte är ett bokmanus alla gånger och det är ingen som hotar dig med slaktarkniv för att få dig att skriva en bok, det är ditt eget val. Om du blir gladare av att skriva noveller och kortare historier, gör det. Det finns inget som säger att du inte kan ge ut en novellsamling istället och din debutroman kanske kommer längre fram. Du ska bara skriva det du vill skriva. Du ska inte skriva det du inte vill skriva. Egoism kallas det och det är toppen.

boelbermannsemesterskriverier

Publicerat på Fruktan.se

Filmtips: Sunshine

Vår sol är döende och mänsklighetens framtid hotad. Ett rymdskepp har utrustats med en enorm sprängladdning och satt kurs mot den flämtande solen för att skapa en ny stjärna inuti solen.  Svart på vitt låter inte filmen Sunshine lovande. Snarare motsatsen, som en miserabel kalkon. Men å andra sidan är manuset skrivet av Alex Garland, författaren till The Beach och mästerregissören Danny Boyle som tagit manuset i sina trygga händer. Efter filmer som ”Trainspotting” och ”28 dagar senare” har han förmågan att skapa en vision utöver det vanliga.

Sunshine är intensivt stillsam film med långa och vilsamma tagningar ombord på rymdskeppet som befinner sig 8 miljoner mil bort från jorden. Över hela historien vilar ett mörker. Räddningsskeppet Icarus II är det andra skeppet som skickas iväg och är jordens sista chans. Det andra skeppet lämnade jorden för sju år sedan och har inte hörts av sedan dess.
[Läs mer…]

Novell: Sjätte Tunnan

Alltid samma sak. Ser mig omkring bland dyngraka rörmokare och lajvare som odlar skägg för att se ut som dvärgar eller de där spetorna med påklistrade alvöron. Varför är jag här på krogen Sjätte Tunnan halv tre på lördagsmorgonen? Jag vet precis varför jag är här. Jag vet också vad jag påstår. Att jag bara går hit för att Debaser hade en sådan lång kö. Eller för att jag är portad från Medusa efter det där senaste slagsmålet med dörrvakten. Men det är inte sant. Jag är här för att ingen annan plats i Stockholm får mig att känna mig så hemma.
Dricker en djup klunk av det de kallar för mjöd. Får inte ens lerkruset jag alltid ber om, de har slutat servera i krus efter midnatt. För många packade ungdomar som hade sönder de handgjorda krusen.
[Läs mer…]

Födokälla

Skrivövning: Rymden
Tid:
20 minuter
Genre: Scifi
Plats: Rymden
Ord texten måste inkludera: våldsmonopol, kamratfostran, ungkarlshotell, skadedjur


Födokälla

Hon slår mig hårt i ansiktet. Jag ger inget ljud ifrån mig. Hon slår igen, med ännu mer kraft i slaget. Jag biter ihop. Om jag reagerar på något sätt kommer det bara att leda till förlängd bestraffning.

– Du lät henne komma undan, kamrat. Skadedjuret är på ditt ansvar nu och eventuella skador hon gör på skeppet.

Jag säger inget, hon har inte ställt en fråga för mig att besvara. Står med nedböjt huvud. Räknar linjerna i det rutade golvet framför mig. Färsäöer fokusera på något annat än smärtan och skammen. Mitt befäl håller våldsmonopolet på skeppet och hon har rätt att förnedra mig offentligt. Jag förtjänar bestraffning. Det är på mitt ansvar att skadedjuret lyckades fly ur sin förvaring. Inte medvetet och inte på grund av bristande säkerhetsrutiner eller slarv från min sida. Men jag anser att jag borde ha upptäckt transformationen. Hade jag gjort det hade jag kunnat larma.
[Läs mer…]

”Jag ser fortfarande absurt mycket film”

Våra tidigare skribenter minns tillbaka på sin tid på MovieZine.
Idag pratar vi med Boel Bermann.

Du har ju skrivit en bok. Är det dina memoarer om din tid som recensent på MovieZine? Berätta!
– Haha, nej, men min kommande dystopiska roman ”Den nya människan”, som ges ut i augusti, hade definitivt inte kommit till om det inte vore för alla makalösa sci-fi rullar jag sett genom åren. Det är en mörk historia om en nära framtid där barnen som föds inte är som barn ska vara. Tystlåtna barn som inte visar känslor och som ger ifrån sig ett surrande ljud. Och nu när jag tänker efter så har nog alla otäcka barn från diverse skräckfilmer satt sina mentala spår, speciellt lågmälda favoriter som ”A Tale of Two Sisters” och ”Barnhemmet”.

Vilken är den bästa filmen du har sett senaste året?
– Jag väljer att läsa frågan fel och tänker de senaste åren. För eftersom jag precis erkänt mig vara en sci-fi nörd så svarar jag ”Inception””Moon” och ”Another Earth”. Det är tre väldigt skilda filmer som alla verkligen väcker något inom mig och får min fantasi att vrida sig tre gånger runt sin egen axel.

Läs hela intervjun på Moviezine:
http://www.moviezine.se/artikel/13645-jag-ser-fortfarande-absurt-mycket-film

BoelBermann_MG_0300

Novell: Fåglarna

Hon matade alltid fåglarna. Det hade hon gjort ända sedan hon var liten. I det land hon växte upp hade familjen höns och en tupp. Varje morgon gick hon ut och matade dem och hämtade in ägg till frukost.

När hon flydde till Sverige kände hon ingen. Hon hade svårt att få kontakt med folk. Hon var blyg och lyckades aldrig behärska språket särskilt bra. Arbetade ofta ensam på sena nätter som undersjuksköterska. Visst fanns det arbetskollegor, men de var få och höll sig på sin kant. Hon gick längst de långa korridorerna och tog hand om de äldre. Men de var i livets slutskeede, hade demens och svårt att prata. Det var få hon kunde lära känna.  Men hon matade fåglarna på dagarna. Under förmiddagarna och helger sökte hon sig till parker där hon delade med sig av sina smulor.
[Läs mer…]

Filmtips: Dead Mans´s Shoes

Det här är en liten historia om hämnd. Om en storebror vid namn Richard som beslutat sig för att göra upp med det lokala gänget brottslingar för att de har behandlat hans cp-skadade lillebror Anthony illa.

Det är nedgånget, sunkigt, whitetrashigt och ärligt. Allt känns riktigt obehagligt äkta. Småfeta lirare till gangsters som knappast vet vad de sysslar med hamnar plötsligt i siktet. I en handvändning går de från att vara kungar i sina egna kvarter till att bli jagade djur som flyr för sitt liv. Här finns inte den touchen av glorifierande av små lokala gangsters du kan hitta i ”Lock, stock and two smoking barrels”. Här är de sjabbiga och patetiska – hårt utnyttjande av de som står under dem på rangordningen och rädda för de som står över.
[Läs mer…]

Novell: Garderoben

En garderob. Ja, jag kom till din värld genom en garderob. Första veckorna tog er värld mig med storm, med all magi och alla trollkonster. Du förstår väl? Jag blev helt förförd. Av hur ni med bara en liten vridning med händerna och med ett kristallklart ljud skapar en festmåltid. Hur ni kan nå varandra över stora sträckor bara genom att låta ett horn ljuda. Hur ni kan förvandla natt till dag och färdas genom himlen och under jorden.

Men det är som att ni aldrig är närvarande, jag tror att ni låtit er uppslukas av er egen magi. Ni försöker ofta tala med folk långt borta hellre än de som sitter på andra sidan bordet. Ni stirrar blint in i era kristaller som glöder med ett spökligt sken och får er att se ut som vålnader. [Läs mer…]

Slutkorr

Jag fick mitt bokmanus mejlat till mig häromveckan, en enkel pdf. Allt hårt arbete med ”Den nya människan” komprimerat till 739 kB. Började läsa, på jakt efter fel, inte för att egentligen läsa boken. Jag vet vad som sker och hur det slutar. Jag skrev den trots allt.

Men något var annorlunda den här genomläsningen. Något kändes främmande. Jag kunde inte låta bli att läsa min egen bok. Det var nästintill omöjligt att läsa den med detaljgranskande ögon, om och om igen sögs jag in i min egen text och det förbryllade mig. Vad gjorde den här genomläsningen annorlunda från de tidigare?

Så insåg jag det plötsligt. Det var första gången jag läste min bok layoutad som en bok. Som en riktig bok och inte bara i ett worddoc. Det var på riktigt. Och av ren reflex svepte mina ögon över sidorna som om jag läste någon annans bok. Som en bok jag köpt. Som en bok jag var nyfiken på och som jag hört talas om. Som någon rekommenderat och sagt att den skulle passa mig. När insikten slog ner i mitt sinne att min roman ”Den nya människan” nu är hårsmån från att tryckas upp och vara tillgänglig för okända ögon fick jag samma känsla som när jag åker berg- och dalbana. Det sög till rejält i maggropen och adrenalin strömmade till. Jag var darrig resten av dagen. Slutkorren fick vänta en stund.

dennyamänniskan_boelbermann_slutkorr2