”En bok som är lika spännande som tänkvärd.”

mars 17, 2025 Av Lämna en kommentar

”Boel Bermann tar med läsaren genom en nattsvart malström av galenskap och ångest förklädd till livsglädje, från torftiga hyreslägenheter, kala sjukhuskorridorer, skumma laboratorier och drogdränkta, depraverade fester i överdådigt utsmyckade hem. Det är som om The Eternal Sunshine of the Spotless mind (Hollywood-film om att radera minnen) mixats med The Matrix och Frankensteins monster. En bok som är lika spännande som tänkvärd.”

Utdrag ut recension av den dystopiska romanen TÖMD i tidskriften KLASS.

Välkommen in i en nära framtid där människans har inre blivit en handelsvara. Köpromanen TÖMD här:
https://kraxaforlag.se/butik#!/products/tomd

Arkiverad under: Tömd Taggad som: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Boksignering i Söderköping lördagen den 15/3

mars 13, 2025 Av Lämna en kommentar

Missa inte ett fantastiskt tillfälle att träffa ett helt gäng författare som dyker upp på Söderköpings Bokhandel lördagen den 15/3 kl. 12-13.

Kom gärna förbi och säg hej om du är i krokarna, nappa en signerad bok, prata med oss om dina skrivdrömmar, tipsa om dina favoritböcker, ta en selfie med hela gänget och passa på att diskutera allt ifrån kungligheter, spöken och älskarinnor till lönnmördarankor, dystopisk framtid och priser på känslor.


Författare som signerar:

E.P. Uggla
Författare till den uppmärksammade spänningromanen Älskarinnan som är den andra boken i Saltösviten, som inleddes med romanen Bortförda. E.P Uggla skriver även för barn och ungdomar och vann Barnradions Bokpris 2024 för Drakar och Demoner: Uppvaknandet och är aktuell med uppföljaren Drakar och Demoner: Sveket.
https://epuggla.se/

Frida Andersson Johansson
Frida Andersson Johansson har tillfälligt lämnat spänningsgenren och är nu aktuell med romanen Flykten i serien Kunglig kärlek. Flykten handlar om prinsessan Märtha och kronprins Olav som tvingas skiljas från varandra när tyskarna ockuperar Norge under andra världskriget. Hennes tidigare verk inkluderar spänningsromanerna Ek och Dränkt.
https://manuskt.wordpress.com/

Markus Sköld
Markus Sköld har etablerat sig som en framstående författare inom skräck och science fiction. Han är författare till romanerna Andeviskningar, Folktomt, Skuggfödd, Kalldrag och Där ute i mörkret
https://www.markusskold.se/

Fredrik P Winter
Fd advokaten Fredrik P Winters psykologiska thrillers Grävlingen och Olycksfåglar utspelar sig i bokförlagsmiljö och är båda sålda i flera länder. Just nu arbetar han med en thrillerserie om en välrenommerad advokatbyrå med flera lager av mörka hemligheter.
https://www.instagram.com/fredrikpwinter/

Leif Wallsby
Leif Wallsby är författare inom science fiction och fantasy. Han vurmar för svärta, längtar efter frihet och älskar nyfikenhet och har bland annat skrivit novellerna Hovnarren och En ny medborgare och arbetar för närvarande på en science fiction-thriller.
https://www.leifwallsby.com/

Boel Bermann
Boel Bermann älskar att utforska mänskligt mörker i nära framtid. Hon debuterade med den kritikerrosade dystopiska romanen Den nya människan. Hennes senaste roman, TÖMD är en drabbande berättelse om livsval, desperation och svek i en dystopisk framtid där människors känslor har blivit en handelsvara.
http://boelbermann.se/

Arkiverad under: Tömd Taggad som: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Skimrande indiepop i en öde storstad av Marble Raft

mars 2, 2025 Av Lämna en kommentar

När världen känns hård och mörk med alldeles för många vassa kanter, då flyr jag in i det skimrande och sagoartade indiepop-albumet ”Dear Infrastructure” av svenska popduon Marble Raft.

I duett-form berättar det drömska albumet om två tonåringar som utforskar en övergiven storstad. Ändå finns det ingen stor sorg i musiken över världen som verkar ha gått förlorad, även om jag kan uppleva en underliggande ton av vemod. För ”Dear Infrastructure” har en ljudbild som genomsyras av en underbar hoppfullhet, ett löfte om att något vackert väntar vid horisonten.

Låtarna sprudlar av rusig eufori, omättlig nyfikenhet och ivrig förundran över allt det märkliga som omger dem. Trots betongruiner och frånvaron av andra människor känns musiken oerhört livsbejakande från första till sista låten. Duetterna förstärker den känslan för mig, istället för en ensam överlevare ger de mig bilden av två vänner som vandrar sida vid sida genom förstörelsen. Deras röster sjunger ömsom växelvis, ömsom tillsammans och på något vis säger det mig att de finns där för varandra och aldrig kommer lämna den andras sida.

Albumet övertygar mig om att oavsett vad som skett, oavsett vilken katastrof som drabbar världen, så kommer vi tillsammans att skapa något magiskt i ruinerna av det som en gång varit.

Varje låt består av otaliga ljudlager, spröda varvas med bombastiska. De genomgående starka trummorna är lika bestämda som stegen som leder mig framåt genom den okända staden. Musiken glimmar och pulserar, varvar gitarr med synthljud och virar in mig som lyssnare i lager efter lager av musik. Varje låt bygger på ett luftigt och värmande täcke som läggs mellan mig och den hårda verkligheten.

I den öde staden vandrar jag längs gatorna tillsammans med min bästa vän i ”Rites of Passage” – en låt som inleds med stillsam melankoli, men vänder till luftig och bombastisk livsglädje. En flodvåg av ljud väller fram med ostoppbar kraft när jag rotar igenom folktomma paradvåningar i ”Marble Halls”, en av de låtarna där det ihärdiga hoppet om framtiden bryter ner alla mina försvarsmurar. ”Intersections, Alleys and Freeways” är en episk upptäcktsfärd där jag går vilse i en labyrint av gator. Den lekfulla låten ”Floral Haze” får mig att känna solskenet mot kinderna ståendes mitt i en kaskad av blomsterprakt. Utan att tänka mig för rusar jag fram genom den frodiga grönskan som tagit över allt omkring mig.

Sedan klättrar jag envist uppåt i en sönderfallande skyskrapa i ”Concrete Cathedral” för att överblicka världen, en låt som får mig att känna att jag följer en spiraltrappa upp till himlen. För att oavsett om förstörelse och förfall syns nere på marken, som antyds genom de hårda trummorna, är allt vackert på långt håll.

När jag lyssnar på albumet ”Dear Infrastructure” förflyttas jag till en plats och tid där himlen ljusnar efter en lång, kall och mörk natt.

Här hittas länkar till albumet Dear Infrastructure på fler musiktjänster.

Här kan du läsa alla låttexterna från albumet.

Brasklapp: Jag vill vara väldigt öppen med att Gabrielle och Olle som utgör duon Marble Raft är personer ruskigt nära mitt hjärta, att jag har följt albumets framväxt under flera år och att jag är med och sjunger i bakgrunden under refrängen till låten ”To Have and to Hold and to Break”. Så självklart kan jag vara både hemmablind och partisk.

Men om du är nyfiken på den drömska indiepop duon Marble Raft så föreslår jag helt enkelt att du lyssnar på deras andra album ”Dear Infrastructure” och själv avgör vad musiken får dig att känna.

Utdrag ur låttexter från albumet ”Dear Infrastructure”

Ur låten Rites of Passage:
Through the cold
Through remnants of old
Do we still have time
To unite, to unwind
We’re just passing by

A spark of hope, a story told
Puppy, we’re old enough to let go
One more round to light a flame in the cold

A stranger’s gaze, a friends embrace
Streets to reanimate and reclaim
A walk of shame into the dawn of a new day
Hallowed eyes, restless minds
Have we got hope enough for this night?
Risking everything to prove we’re alive

Holy ground, one more round
To crash and rebuild, to speed up, slow down
Rites of passage to establish a hometown

Ur låten Marble Halls:

Stay her, watch the satellites collide
Rich kids left, now all of this is ours to claim
Trinkets and wonders
Vintage wines and bear hides
French ideas and English ties
Spoils of guilt for all those left behind
Marble halls of dusty riches, wuthering heights
Wasted and broken
Crumbles for the wildlife
French ideas and English ties

Ur låten Neon Signs of Life:
Through subterranean winding halls
Lost in a mapmaker’s nightmare
Ancient foundations and crumbling malls
Moving from somewhere to elsewhere

Ur låten Concrete Cathedral:
We’re finally claiming this tower
A spire of wonders
A concrete cathedral, steel and stone
We finally reached our high ground
Silver and Clover way down low
We’re finally claiming this skyline
Steelworks and nightlife
Archways and bright lights, hearts and hopes
So, here’s a city of science, driftwood and violence, our new home

Ur låten Floral Haze:
I’ll be the tool, a sculptor of leaves and roots
I’ll be the soul, a priestess of yield and bloom
I’ll be the soil, the rain, irrigation lines
I’ll be Elise, the sunlight, the grand design
Primrose, columbine, lilac, sage
You’ll mend our hearts, we will find our way
Uninvited but we’d love to stay
Invasive weeds in this floral haze


Arkiverad under: Marble Raft Taggad som: , , , , , , , , ,

”Mörkt, märkligt, magiskt.” – Plaza Magazine tipsar om Tömd

februari 6, 2025 Av Lämna en kommentar

”I en nära framtid har människans inre blivit en handelsvara. Naomi säljer sina känslor för att få råd med en operation. Snacka om twistade självbilder. Mörkt, märkligt, magiskt. Nya romanen Tömd av Boel Bermann.”
– Jesper Tillbergs tips på temat Självbilder i Plaza Magazine

Arkiverad under: Tömd Taggad som: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Skymning

januari 28, 2025 Av Lämna en kommentar

Huvudet värker och pulserar. Försöker desperat förstå vad som har hänt eller vad som händer. Stod på stolen för att slå på huvudströmbrytaren och undersöka om proppar hade gått. Har jag fallit av pallen? Klev jag fel? Något händer, något skälver. Jag skakar, hela min kropp vibrerar.

Hasar mig upp till sittande ställning, lutar mig mot köksskåpet. Känner mig yr, har svårt att samla tankarna. Måste ha fallit och slagit i huvudet. Har jag förlorat medvetandet? Har jag fått en hjärnskakning? Är det därför det känns som att världen rör sig?

Mår illa, håller tillbaka kväljningar. Kravlar mig upp från golvet, men det går sakta. Klamrar mig hårt vid diskbänken och lyckas ställa mig upp på darrande ben. Allt är mörkt i huset förutom de solcellsdrivna glaslyktorna, det var det redan innan jag föll. Men lyktorna står inte i fönstren som de brukar, istället ligger de utspridda över trägolvet. De små lamporna lyser i klarvitt, lyser upp myriaden av glasskärvor, resterna av deras glasbehållare utspridda över golvet i vassa skärvor i blått, grönt och rött.

Världen skakar, vrider sig om sig själv. Som att den vänds ut och in, som att den skälver och krystar. Sker det verkligen eller är det min omtöcknade hjärna som förvrider verkligheten?

Blinkar om och om igen, något skymmer sikten. Något varmt och blött som rinner ner i ögonen. Lyfter handen till mitt värkande huvud, det är blött i pannan. Blöder jag?

Måste fokusera, tänka logiskt. Ingen annan här i fritidshuset. Var är min mobil? Måste ringa efter hjälp, ringa efter ambulans. Jag är skadad, men hur skadad?

I vanliga fall hade jag gått över till grannen. Han hade kommit till undsättning direkt, skjutsat in mig till akuten. Men nu när hösten kommit grannstugan står tom. Hans hus är det enda i närheten, bara några hundra meter bort. Förbannar mig själv för att jag envisades med att skaffa ett fritidshus i mitten av ingenstans. Mobilen, var är den?

Ser hur den ligger framför mig på golvet, måste ha fallit av köksbordet. Böjer mig ner trots att världen snurrar och klamrar handen om den. Lyfter upp en omkullvält köksstol, sätter mig ner och slår på mobilen. Ansikte inte igenkänt, slå in kod. Helvete. Smärta, pulserande smärta. En våg av illamående. Världen vibrerar och skakar. Stolen faller, jag faller igen. Slår i golvet, ligger där och hämtar andan en stund.

Biter ihop och försöker slå in min kod. Fel kod, två försök kvar. Blinkar igen och igen, försöker se siffrorna, men blicken är grumlig. Fel kod, ett försök kvar. Så minns jag plötsligt att det går att ringa nödsamtal utan att vara inloggad. Trevar mig fram och trycker på nödsamtal, slår på högtalare för att jag inte orkar hålla mobilen mot örat.

”Tyvärr är det många som ringer just nu, men du behåller din plats i kön.”

Sväljer hårt. Det ska inte kunna ske, det ska alltid gå att komma fram. Vad är det som händer? Vill bara ligga kvar på golvet, men får inte. Måste härifrån, måste skaffa hjälp. Ingen el, skadad, omtöcknad. Världen skakar. Vet inte om det är jag eller världen eller både och. Orkar inte resa mig. Inte än, snart, bara vila en stund till.

Tar ett djupt andetag och kryper fram till altandörren. Griper tag om dörrkarmen och handtaget, häver mig upp och öppnar dörren. Nästan faller ut på altanen. Sval nattluft slår emot ansiktet, svalkar. Håren på mina armar reser sig. Bilen står på infarten, kanske 50 meter bort. Kommer jag orka ta mig dit? Klarar jag att köra? Kanske, om jag tar det långsamt. En liten bit i taget. Håller mig till småvägar. Närmsta småstad är kanske 15 minuter bort med bil, längre eftersom jag måste köra långsamt. Ska jag försöka resa mig? Försöka ta mig till bilen?

Himlen mörknar, men sensommarnatten är fortfarande tillräckligt ljus. Ser på elledningarna som går över tomten som tjocka, svarta linjer över den ljusa himlen. De darrar och vajar högt där ovan. Gör de det på riktigt eller är det bara jag som ser fel? Är osäker, men det ser verkligen ut som att de rör sig. Vajar som i hård blåst. Plötsligt går de av. Från min plats där jag ligger på altanen ser jag dem falla.  En faller ryckigt, faller ner i närheten. Inte mot mig, snälla, inte mot mig.

Ett skarpt ljud när den faller i marken. Andas ut, elledningen träffade inte altanen eller huset. Andas un, hårt, innan jag ser hur den andra faller över bilen. Rakt över biljäveln. Ljuset av metall som krossas och glad som splittras. Helvete. Vad gör jag nu? Hur kan jag få hjälp?

Det borde vara stilla nu, tyst. De enorma elledningarna ligger på marken över tomten. Men ljudet av krossat glas fortsätter. De gamla, renoverade glasfönstren i växthuset jag byggt spricker i kaskader av glassplitter. Bakom mig, huset, fönstren, altanens glasdörrar, allt spricker och rister. Måste bort från altanen, bort från huset innan det är försent.

Kryper så fort jag orkar bort från huset, hasar nerför de tre trappstegen och landar med en hård duns i gräset precis när allt bakom mig splittras. En virvelstorm av glas och träskärvor. Är tillräckligt skyddad för att inte träffas. Tur i oturen, tänker hag och skrattar genom smärta och panik. Vad gör jag nu? Tänk, kom igen, tänk efter. Vad fan gör jag nu? Mörkret sänker sig, marken skakar och jag är skadad, ensam och förstår fortfarande inte vad som händer.

Ligger bara där på gräset, orkar inte resa mig. Välter över på rygg och ser rakt upp i himlen. Den mörknande himlen. Fast det är inte himlen som mörknar, förstår jag plötsligt. Det är sensommar, himlen är fortfarande ljus. Ändå mörknar värkden.

Ser att något täcker månen. Något stort. En enorm, mörk gestalt som vandrar genom skymningen. Det är i skymningen som djuren vandrar, tänker jag och skrattar för mig själv. Det är skymning nu, en större skymning än vad jag trodde. En stor vandrande skugga som får världen att skaka och rista. Kanske var det bara en tidsfråga innan något vaknade. Något som ska få oss människor att sluta med det vi gör. Något som är vårt slut.

Vår skymning. Där är den.


*

Novellutkastet Skymning skrevs av Boel Bermann under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan.

Arkiverad under: Noveller, Noveller av Fruktan, Novellutkast, Skrivövningar, Skrivtips Taggad som: , , , , ,

Hussvamp

januari 15, 2025 Av Lämna en kommentar

Kroppen skakar och darrar av feberfrossan. Alla fönster är täckta och alla ljus släckta. Allt för att inte upptäckas av det som finns där ute. Det där som vill komma in.

Hon har tappat bort sig själv för länge sen. Tappat bort allt det där som brukar vara självklart, som tid och dag och natt. Hennes inre klocka har stannat. Det är inte becksvart i rummet, svampen på väggen breder ut sig mer och mer i skimrande, vita nät och den tjocka, smutsgula hinnan som fluorocerar. Hon går mot väggen och drar händerna över den utbredda svampen, känner värmen från svampens hala yta mot handflatan. Som att hon stryker den, lugnar den med sina rörelser. Händerna glider så lätt över den. Så len, som sammet. Dess yta är blek, lika blek som hennes hand och arm.

Hon vet inte hur hon ser ut i övrigt, kan inte se sig själv. Men hon kan skymta de andra. Deras vita, bleka och tärda ansikten i skuggorna, som vålnader efter all tid här nere. Hon känner sig genomskinlig grå och färglös, som att hon är på väg att försvinna.

Bara att känna svampens mjuka yta, som nästan täcker alla väggarna nu, känna den levande strukturen mot handflatan ger henne andetagen tillbaka.  Hon andas lugnare och lugnare. Stryker den om och om igen, känner hur en harmonisk känsla kommer över henne. Svampen är hennes räddning, den som hindrar henne från att tappa fotfästet och bryta ihop. Hon slappnar av, benen bär henne inte längre. Hon sjunker ner på den trasiga kofferten i hörnet vänd mot väggen. Fortsätter smeka svampen. Så len, så slät. Bara en del av den som är trasig, avbruten i ena hörnet strax nedanför hennes händer.

Det var i hörnet som de andra samlade det som de kallade svampens tårar och drack av det klara vätskan som droppade ner. Där de andra bröt loss en stor del av svampen och åt, bit för bit, smula för smula, i sin desperation mot svälten. För att slippa gå ut till det som pågick utanför.

Hon minns att de andra var alla så fyllda av hopp då, så fruktansvärt optimistiska i all misär. Den enorma svampen som plötsligt täckte alla väggarna efter en enda natt. Deras räddning, deras livlina.

De skrattade och jublade, släckte sin törst och sin hunger. Räddningen, hoppet, en ny chans. Hon var den enda som inte åt. Den enda som verkade se den för vad den var. Ett tag försökte hon hindra de andra. Hon skrek och kastade sig emellan dem och svampen, försökte få dem att förstå och behärska sig. Men optimismen och hoppet fick dem att slänga henne i marken, slå och sparka henne. För att hon försökte hindra dem från deras enda chans.

De sa att hon måste ha en psykos, att det var därför hon inte kunde se det underbara. De sa åt henne att hon måste försöka se ljust på framtiden och hitta sin inneboende optimism. Öppna sina ögon och se att räddningen var rakt framför henne.

Hon tror att misshandeln krossade hennes revben, att det är därför som varje andetag låter så mycket. Hon tror att de andra fortfarande lever, då och då skymtar hon svaga rörelser eller hör svaga andetag. Men det låter inte mycket, inte som hennes andetag.

Svampen var det som de flydde från där ovan, hon vet det nu. Hotet från andra världar, den som tog sig igenom vår värld som en hussvamp. Som levde och frodades av allt vårt vatten, som spred sig genom hus och hem, genom luft och kroppar. Men av någon anledning lyckades den inte ta henne. Kanske för att hon redan är så sjuk, hon var redan infekterad av något annat. Den vill inte konkurrera eller så vill den inte ha ett sjukt byte. Kanske lyckas den inte få fäste när hon inte kunde lockas i fällan som de andra, kan inte känna vare sig smak eller lukt längre.

Hon har funderat på om hon ska försöka ta sig ut från källaren. Men kroppen gör så ont och hon är så svag. Hon orkar inte mer. Vissa dagar hoppas hon att optimismen och hoppet ska krypa sig på och berusa henne också. Locka henne med lukt och smak som ger ett framrusande hopp om överlevnad. På något sätt är hon fortfarande vid liv, trots att hon inte borde vara det. Kanske håller svampen henne vid liv med sporer i hopp om att lyckas ta över henne helt.

”Gode gud”, ber hon tyst inombords, ”rädda mig som liten är från optimismen.”

*

Novellutkastet Hussvamp av Boel Bermann skrev under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan.

*

Vill du göra samma skrivövning?
Här är instruktionerna:
Tema: Optimism
Tid: 20 minuter
Ord att inkludera (6/12): koffert, trasig, frossa, blek, harmoni, inspelning, källare, hussvamp, mögel, len, bäck, andetag

Arkiverad under: Noveller, Noveller av Fruktan, Novellutkast, Skrivövningar, Skrivtips, Uncategorized Taggad som: , , , , ,

Älvornas damm

januari 14, 2025 Av Lämna en kommentar

Världen är annorlunda och skimrande. Hon tittar på sina händer och skrattar. Vrider på sig och ser på de andra som sitter eller halvligger runt omkring henne i skogsgläntan. Sensommarkvällen är vidunderligt vacker. Färgerna är så djupa och mättade. Djupblå himmel, mörkgröna träd.

Hon ser hur några av de andra ställer sig upp och börjar dansa till den pulserande musiken från de bärbara högtalarna som ligger utspridda. I hennes ögon är det som att de är naturväsen, eteriska svävande skuggor.

Tälten runt gläntan liksom lyser i sina klara färger i rött, gult, lila och blått, som ett tivoli som slagit upp mitt i skogens hjärta. En kringresande festlighet fylld av värme, livsglädje och underverk.

Han rör mjukt vid hennes arm, hon vänder upp ansiktet mot honom. Han är så oerhört vacker, han är hennes och världen är magisk. Hon studerar hans läppar när han uttalar orden.

”Vill du ha mer, baby?” säger han med påsen mellan pekfingret och långfingret.

Hon ler och nickar, han sätter sig på knä intill henne och med sin smala hand räcker han henne den lilla påse. Hon tar emot den, häller ut en liten hög av vita kristallerna i en hög på handryggen och håller upp den mot sitt ansikte. Suger i sig det gnistrande vita som lyser i mörkret. Älvornas damm förvandlar allt till en midsommardröm.

”Tack, älskling” säger hon med grumlig röst medan hon torkar sig om näsan. Han ler mot henne, reser sig upp och vandrar vidare med sina gåvor.

Hon känner omedelbart hur pulvrets krafter börjar verka inombords. Magin är inuti henne nu, dansar genom hennes kött och ben. Hon andas snabbt, hjärtat slår fort. Nu kan hon återigen se hur verkligheten och den andra världen möts. Allt förstärks, allt blir klarare och strålande. Hon har aldrig känt sig så vaken, medveten och närvarande som nu. Det är som att hon ser allt, som att hon är en del av allt. Varje vajande grässtrå är en förlängning av hennes hår, varje kantig barkbit är en del av hennes hud, de utsträckta grenarna är hennes armar, de mörka trädstammarna är hennes skelett och genom alla nattens djur ser hon skogen som genom sina egna ögon. Hon ser allt, men hör ingenting.

Fast hon ser inte allt, även om hon tror det. Hon ser inte det som rör sig genom mörkret och skuggorna bakom hennes rygg. Istället häller hon upp resten av pulvret på handryggen. Vill känna mer, uppleva mer.

Men de andra ser det som gömde sig i mörkret. Det som klivit ut.

Hon är på väg att svepa upp den kvarvarande magin när hon ser något i ögonvrån och höjer huvudet, ser på de andra. På håll ser hon hur deras munnar öppnas, men hon hör inte hur deras brutna skrin fyllda av skräck fyller nattluften. Hon ser bara den tysta pantomimen, som ett skådespel med henne som enda, utvald åskådare. Det är som att hennes syn är förstärkt. Som att hon kan urskilja varje vidgad pupill och varje öppnad mun. Sommarnatten är fylld av en kakafoni i myriader av toner som förkunnar djup rädsla. Men hon hör inget, har aldrig hört. Hennes värld har varit tyst ända sedan hon kom in i den här världen.

De andra kastar sig upp från marken med ryckiga rörelser, pekar med darrande händer mot det som är bortom. Gestikulerar och varnar. Hon ler, det är något märkvärdigt vackert med det hela. Som en improviserad dans, som ett spontant uppträdande.

Hon känner en varm, fuktig fläkt mot sin kind.

Sakta vrider hon på huvudet för att se vad de andra försöker visa henne. Hon ser rakt in i det främmande, pälstäckta ansiktet med de enorma, gula ögonen och det vidöppna, salivglänsande gapet fyllt med vassa tänder precis intill hennes ansikte.

Hon vet inte vilket ljud som kommer djupt därinifrån, men det varma luftdraget sveper över hennes ansikte. Kanske är det ett argt morrande, ett sorgset gnyende, eller ett skarpt vansinnesskri som skär genom den stilla sensommarnatten. Det kommer hon aldrig att få veta.

Den mörkgråa pälsen ser mjuk och len ut, glänser i natten. Hon känner hur den utstrålar värme. Den är nära. Väldigt nära.

En enda rörelse. Instinktivt höjer hon handen med det vita pulvret till varelsens stora nos. Den drar efter andan, drar i sig älvornas gåva. De djupsvarta pupillerna vidgas.

Hon borde röra sig, hon vet det. Men hon kan inte slita sig från synen, har aldrig sett något liknande. Kan inte sluta se på de bärnstensgula ögonen, på den stengrå pälsen, på de glänsande, vassa tänderna. Den ser förvirrad ut när magin tar över dess sinne. Blinkar om och om igen, rör huvudet fram och tillbaka med en vajande rörelse. Slickar sig om läpparna med en enorm tungspets, sedan böjer den sig ner och slickar hennes hand om och om igen. För att få de sista kristallerna, för att tacka för gåvan. Tungan är varm, blöt och sträv mot hennes hud. Hon sträcker ut handen och stryker den över pälsen. De gråa håren är silkeslena och outsägligt mjuka.

Ett ögonblick är de förenade av älvornas magi, huvud mot huvud, hon och varelsen. Sedan tar den ett tvekande steg bort från henne och börjar röra sig. Hon ser musklerna spela under pälsen när den rusar genom natten och skuggorna.

Hon sliter blicken från varelsen och ser på de andra. Ser hur de springer i panik mot vattendraget, kastar sig ner i den mörka tjärnens vatten. Månen skiner som silver över nattlandskapet och stjärnorna är utspridda som skimrande kristaller över himlavalvet och återspeglas i svallvågorna från när de andra bryter den stilla vattenytan. Den enorma, gråa skuggan jagar efter de andra och i en vild rörelse kastar den sig ut i allt det mörka. En kort stund försvinner de alla, hon är helt ensam i den tysta natten.

 Hon börjar skratta igen, ett lyckligt och förundrat pärlande skratt som ingen hör.

*

Novellutkastet Älvornas damm av Boel Bermann skrevs under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan.

Arkiverad under: Noveller, Noveller av Fruktan, Novellutkast, Skrivövningar, Skrivtips

Egentid

januari 7, 2025 Av Lämna en kommentar

Hon står utomhus och ser på den mörknande himlen. Båda hennes händer klamrar staketet så att knogarna vitnar. Hon andas djupt, in och ut, om och om igen. Försöker hitta sin självbehärskning. Hon lämnade datorn inne i huset och gick ut för att inte göra något drastiskt. För att inte slänga laptoppen i golvet, för att inte skrika rakt ut, för att inte skriva ett argt svar i versaler, för att inte…

Ord på en skärm. Hur kan ord på en dataskärm skapa ett sådant enormt raseri inuti henne? Hon undrar vad som skulle hända om samma konversation hade ägt rum i verkligheten, ansikte mot ansikte? Hade hon strypt honom med hundkopplet? Jagat honom genom huset med elvispen? Genomborrat honom med en fotfil? Skulle det ens gå att göra? Man kan väl drömma…

Ord på en skärm. Pixlar. Kontrast. Vad är det med det digitala ordet som har förmågan att koppla bort all mänsklighet och medmänsklighet? Ska det verkligen vara så svårt att vara trevlig, svara med bara allmän jävla hyfs och behandla den man skriver till online som en människa?
Hela kroppen är spänd, varje muskel darrar, käken värker av nervspänningen. När hon står där kämpar hon för att hitta tillbaka till sig själv.

Hon höjer blicken, tar fäste på horisonten och solnedgången. Skådar bort i fjärran och påminner sig om att det som sker digitalt på sätt och vis inte är på riktigt. Att alla dessa digitala jobb och digitala interaktioner egentligen bara finns i huvudet. Att de är vad hon själv läser in och tolkar.
Horisonten, fokusera på horisonten. Solnedgång. Varmt röda och rosa stråk i kontrast till det hotfulla, mörka molntäcket som glidit in över himlen. Det är svindlande vackert. Så outsägligt hjärtskärande vackert att det inte kan vara på riktigt. Det ser dataanimerat ut. Hon ser ut över den ljusa sommarkvällen och tänker att allt är på låtsas.

Molnen välformade och perfekt balanserad i färgtoner och kontraster. Den ser dataanimerad ut, som en kuliss eller en datagenererad värld.
Den mörknande himlen är perfekt. För perfekt. Som en skugga över världen som symboliserar hennes mörka sinnesstämning. Det vitmålade, regelbundna, nyuppsatta staketet som hon klamrar sig vid ser också overkligt ut. För regelbundet, för vitt, för jämnt och skinande.
Hon ser ner på sina händer. De är smala, välformade och jämna i tonen utan sår, skrapmärken eller nedbitna naglar. Helt släta och välmanikurerade. Som händer ur ett dataspel, som en datagenerering i en första persons view. Hon tar fram mobilen och tittar på skärmen, kollar vad klockan är.

Tanken slår henne plötsligt att något varit väldigt märkligt sen senaste veckan. Att solen gått upp och ner exakt samma tid. Att det varit solsken på dagen och oväder på natten varje dag. Att hon stått och klamrat staketet varje kväll exakt den här tiden. Hennes första tanke är att hon kan vara fast i en tidsloop, men något stämmer inte med den teorin. Hon är ändå rätt övertygad om att hon gjort olika saker under dagarna, skrivit olika saker på datorn, varit arg över olika saker, att hon gått ut av olika anledningar.
Hon tror inte att hon har lämnat tomten eller huset på en vecka, kanske längre. Ändå har hon mat kvar i kylskåpet och frysen och hon är ganska säker på att hon inte har fått en matlåda levererad.

När hon står där i solnedgången blir hon mer och mer övertygad om att något är fel. Att hon borde ha sett tecknen tidigare. Indirekt är hon fast i en världsloop, men inte hon själv. Hon är inte statisk, det är bara världen som loopar. Något är fel, en bugg som måste lösas, system behöver en uppdatering.

Hon själv kan röra sig som vanligt, reagera som vanligt, tänka som vanligt. Tror hon. Kan de andra det? Hennes kollegor, hennes vänner, resten av världen? Hur undersöker hon det hela och testar sin teori utan att framstå som galen? Kan alla andra vara NPC:er, icke spelbara karaktärer som är fångade i en loop som de inte kan styra över? Eller är de som hon – spelare och huvudpersoner i sitt eget perspektiv – som inte märkt att världen loopar?

Vad händer om hela världen som omger henne är datagenererad och inte kan komma loss eller komma vidare? Eller snarare, vad händer inte?

På något vis är det en betryggande tanke som lugnar henne. Det är svårt att behålla ilskan mot den digitala interaktionen om den individen är fast i en och samma dag, en och samma tankegång, ett och samma beteende och agerande – där det bara är hennes egen respons som triggar hans variationer på samma svar i den förprogrammerade dialogen.

Medan hon står vid staketet glider ovädret in. Molnen har ljudlöst krupit närmare, nu är de över henne. Himlen mörknar, vinden tilltar i styrka och regnet börjar forsa ner över henne. Det här är punkten när hon brukar rusa in i huset undan regnet, stänga dörren och kura ner sig i soffan under en filt och streama tv eller spela spel. För att det är vad man gör när man står mitt i ett oväder, den förprogrammerade responsen.

Plötsligt ler hon brett, släpper staketet och går mot infarten och ut på landsvägen genom mörkret och regnet. För att testa om något äntligen blir annorlunda.


*
Novellutkastet Egentid skrevs under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan.

Vill du göra samma skrivövning?
Här är instruktionerna:
Tema: Egentid
Tid: 20 minuter
Ord att inkludera (minst 6/12): Staket, vampyr, fotfil, horisont, koppel, raseri, elvisp, klocka, gäspa, dator, vagga, oväder

Arkiverad under: Noveller, Noveller av Fruktan, Novellutkast, Skrivövningar, Skrivtips, Uncategorized Taggad som: , , , ,

”…lämnar dig med en känsla av hur bräcklig tillvaron är”

januari 3, 2025 Av Lämna en kommentar

”…en bra och tänkvärd framtidsskildring som jag absolut vill rekommendera. Välskriven och spännande och lämnar dig med en känsla av hur bräcklig tillvaron är och vetskapen om att det alltid finns någon som vill profitera på de senaste upptäckterna. Och det är en känsla du inte kan skaka av dig. Eller ens sälja.”

Utdrag ut recension av TÖMD av Brev till Cosmos, läs hela recensionen här 🖤

Välkommen in i en nära framtid där människans har inre blivit en handelsvara. Romanen TÖMD av Boel Bermann är en drabbande berättelse om livsval, desperation och svek i en dystopisk framtid.

Om romanen TÖMD

När Naomis pojkvän blir svårt sjuk väljer hon att sälja sina känslor för att få råd med operationen som kan rädda hans liv.

Men oväntade händelser drar in henne i en mörk spiral och hon måste fly för att skydda sig själv och den hon älskar. Tills hon inser att hon har en unik förmåga som kan förändra allt.

Läs mer och köp boken här:
https://kraxaforlag.se/butik#!/products/tomd

Arkiverad under: Tömd Taggad som: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Boktankar – Tömd av Boel Bermann

december 23, 2024 Av Lämna en kommentar

”Tömd är en intressant dystopi där folks känslor kan säljas. I kombination med den spännande idéen finns en handling som drar in mig och får mig att hela tiden vilja läsa vidare. Det gör att jag läser ut den på två dagar, jag måste få veta hur det ska gå för karaktärerna och samhället.”

Utdrag ut recensionen av @vargnatts_bokhylla, läs hela recensionen här 🖤

Välkommen in i en nära framtid där människans har inre blivit en handelsvara. Romanen TÖMD av Boel Bermann är en drabbande berättelse om livsval, desperation och svek i en dystopisk framtid.

Om romanen TÖMD
När Naomis pojkvän blir svårt sjuk väljer hon att sälja sina känslor för att få råd med operationen som kan rädda hans liv.
Men oväntade händelser drar in henne i en mörk spiral och hon måste fly för att skydda sig själv och den hon älskar. Tills hon inser att hon har en unik förmåga som kan förändra allt.

Läs mer och köp boken här:
https://kraxaforlag.se/butik#!/products/tomd

Arkiverad under: Tömd Taggad som: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,
Nästa sida »