Kan en bra berättelse förändra världen? Det var namnet på ett föredrag av Jonas Hassen Khemiri. Han använde berättelserna som verktyg. Minnen, återblickar och anekdoter som alla kunde känna igen sig i, uppröras eller roas av. Berättelser som gjorde saker som är fel i samhället tydliga. Jag tänker inte återge dem, berättelserna är hans och jag skulle inte göra dem rättvisa.
Jag fångades av att han sa att mycket av hans skrivande är att gå in i dikotomier och försöka nyansera dem. Men hur utforskar man något där allt måste höra till ena delen eller den andra och där ingenting kan tillhöra båda delarna? Hur utforskar man en gråskalan där allt är svart eller vitt? Hur kan vi som kollektiv försvarar en svartvit uppdelning av världen? Varför framstår gråzonerna som så oerhört skrämmande?
Han beskrev det som att när han började skriva togs han av kraften i orden. Det faktum att ord tillåter oss skriva om verkligheten. Språket är ett maktverktyg. Språket är effektivt för att det är inneslutande och uteslutande. Orden är dokumentation, en utflykt, en flykt. En flykt från en värld som inte går att hantera eller kontrollera. Ord som hotar gränser, ord som hotar läsarens uppfattning av världen, ord som visar gråzoner där vi inte tror eller inte vill veta att det finns några.
Så kan en bra berättelse förändra världen? En av de starkaste berättelserna enligt mig personligen är just genren dystopier, negativa samhällsvisioner, som erbjuder en värld som går att känna igen och samtidigt vara främmande för. Dystopier bygger på samtiden, men utger sig för att handla om framtiden. Det är ett effektivt sätt att se på saker i samhället, men med distansen nog att kunna ta in det som berättas och leta efter sätt att förändra. Dystopier är ord som hotar läsarens uppfattning av världen, men de är förklädda. Dystopier invaggar läsaren i en falsk trygghet. Det som står skrivet sker inte här och inte nu utan längre fram någon annanstans. Jag tror att dystopier gör oss läsare mer mottagliga, genom dem kan vi läsa om nuet för att det inte sker nu utan sen.
Det kanske låter absurt att påstå att vi behöver en framtid för att kunna se på vår samtid. Men jag tror att det beror på att när saker kommer för nära reagerar vi människor instinktivt och ryggar tillbaka. Placerar vi samma beteende och samma skeende i framtiden kan vi få distans nog att analysera det som sker. Jag tror att en bra berättelse kan förändra världen. Jag tror att en bra berättelse kan förändra framtiden.
Kommentarer