Kontur 2017 – för alla som älskar science fiction, fantasy och skräck

Idag börjar Kontur 2017 och denna fantastiska tillställning pågår i Uppsala den 26-28 maj!

Vad fasiken är det?
Det är årets Swecon dvs science fiction- och fantasykongress.

Vad innebär det?
Den korta beskrivningen är att det är en chans att nörda ner dej rejält i tre dagar i streck, omgiven av trevliga människor som älskar fantastik i alla dess former. Författare och fans minglar runt och myser och deltar i workshops, föreläsningar och paneldebatter som alla handlar om science fiction, fantasy och skräck. Om du älskar att skriva och/eller läsa fantastik är Swecon en helt fantastisk upplevelse som rekommenderas varmt. Det ger en massiv dos inspiration och får hjärnan att brusa av nya tankar. Jag hoppas se din nuna på Kontur 2017 – nedan hittas en massa info för den som är nyfiken!

Jag och andra medlemmar i mitt författarkollektiv Fruktan kommer deltar i följande paneldebatter:
• Monster som metafor
• Fictitious Scumbags
• Läskiga ungar – barn i skräcklitteratur
• Att skriva för datorspel
• Transformativ fankultur: Fanfiction och fandom
• Vad gör vi när världen har gått under?

Länkar:
Om Kontur 2017
Programmet för Kontur 2017

Kontur 2017 har bjudit in tre utländska författare som hedersgäster:
Ann Leckie, Kameron Hurley och Siri Pettersen

Tider:
Fredag 15.00 – 23.00
Lördag 10.00 – 23.00
Söndag 10.00 – 17.00

Plats:
Clarion Hotel Gillet, Dragarbrunnsgatan 23.
Gillet ligger centralt i Uppsala, ca 600 meter från resecentrum.
Kart-länk.

Medlemskap/entré:
Hela helgen 500:-
Fredag 150:-
Lördag 250:-
Söndag 150:-
Länk till information om medlemskap.

 

 

Creepypodden tipsar: Sju svenska skräckpoddar för varje tillfälle

Creepypodden tipsar om skräckpoddar, mitt skrivarkollektiv Fruktan.se har äran att ingå i listan!
”en liten sammanställning av vad mer som finns på skräckpoddshimlen där ute. Jag har redan gjort en lista över de bästa engelsktalande skräckpoddarna, men sedan dess har det dykt upp en hel del nya poddar även inom Sverige, så nu är det dags att titta närmare på vad som görs på svenska. Kanske hittar du en ny favorit?

Fruktan länk / Itunes
Långt innan såväl Creepypodden som andra titlar på denna lista dök upp fanns Fruktan, ett skräck-, fantastik- och scififörfattarkollektiv som sedan 2011 publicerat sina berättelser som text och ljudinspelningar. Fruktan-författarna skriver med tydlig, klassisk skönlitterär ton, historier som är menade att leva sig in i och stanna kvar i. De har gett ut en novellsamling med titeln Stockholms undergång, som jag inte läst men som låter superspännande, och vad gäller podden är en bra start det korta men kusliga avsnittet Smultronstället.
För dig som: Tycker det är för få historier i Creepypodden skrivna ur tredjepersonsperspektiv och gärna rör dig utanför vår egen tråkiga verklighet.

Läs hela Creepypoddens tipslista här:
http://www.creepypasta.se/allmant/sju-svenska-skrackpoddar-for-varje-tillfalle/

Min alternativa sanning

Det här är min sanning. Alla skulle inte se den likadant som jag gör, jag är medveten om det. De skulle säkert påstå att jag lägger ut en dimridå för att dölja mitt verkliga agerande. Ånga som fyller luften, frostade glasväggar av ord som grumlar synen på verkligheten.

Man kan säga att jag spelar in det här som ett skydd. Även om jag snart kommer att dö så kommer mina ord att finnas kvar och skydda mig från att misstolkas och skydda mitt arv från att skändas.

De här orden skickas ut från mitt data-chip när jag dör. Ett förinspelat sista ord. Så om du hör det här är jag död. Hjärtat har slutat slå, lungorna slutat andas, inget blod som pulserar. Jag har svårt att förstå det. Men just nu lever jag fortfarande. Jag kan höra folkmassorna där ute, hur de skriker och skanderar. De kräver mitt huvud på ett fat.

Jag gjorde det för eran skull. Det var det enda sättet jag kunde ge tillbaka makten till folket. Ni behövde alla en ondska att bekämpa. Ett yttre hot som hela mänskligheten kunde enas emot.

Visst lovade jag er det? Att jag skulle ena landet och sedan ena världen. Minns ni det? Jag ljög inte. Inte då. Jag ljög om allt annat, kunde inte själv skilja på sanning och lögn. Det spelade ingen roll, vilka ord som helst, vilka medel som helst – det var som att allt var tillåtet för att jag hade makten. Rev upp, slet ner, härjade i allt det ni tagit för givet. Med mitt agerande har jag dödat miljoner.
Mänskligheten först. Det var grundtanken. Vi var nära att förlora allt det som gjorde oss mänskliga. Individualism, passivitet, brydde oss bara om oss själva. Så vi byggde murar och isolerade oss. Vi ignorerade de som svalt, de som flydde för sina liv, de som dog. Vände bort blicken, syns det inte så finns det inte.

Vi vande oss vid allt och orkade inte förändra något.

Allt det där pågick redan innan jag tog makten. Allt jag gjorde var att dra det som redan pågick till det extrema. Byggde större murar, ökade ojämställdheten, tog från de fattiga och gav till de rika. Jag gjorde det för att jag kände mig tvungen. Gjorde det för att ni skulle vakna och ta tag i situationen. Förändra det. Men ni gjorde inget, åtminstone inte tillräckligt.

Ni tvingade mig att göra mer, förstöra mer. På sätt och vis var det ni som fick mig att göra allt det ni nu hatar mig för. Det var ni som fick mig att ta till det tyngsta artilleriet, trycka på detonationsknappen och kasta den radioaktiva skuggan över världen.

Vad trodde ni egentligen när ni valde mig? Att jag bara skulle le mitt dumma leende ni sett på tv, kamma den ostyriga kalufsen och rulla tummarna som en ledare för en stor talangjakt? Ni visste vad jag skulle göra. Ni brydde er inte.

Det börjar bli svårt att andas här inne. Röken börjar sippra in genom ventilationssystemet av något som bränner. Metall, plast, gummi, skydd och lager som håller er ute från bunkern och mig inne.

Jag vet att jag inte kommer att överleva det här. Det var aldrig min plan. Världen är i kaos och jag tänker inte ta konsekvenserna av mitt agerande. Jag gjorde det för er skull, nu har ni vaknat och får själva försöka rädda världen. Nu bryr ni er åtminstone. Men ni väntade för länge med att göra revolt mot mitt styre. Alldeles för länge.

Det börjar bli varmare här, era skärare kommer närmare. Kan se hur det blixtrar av era verktyg på övervakningskamerorna, jag vet hur nära ni är nu. När som helst kommer ni in hit. Snart är det slut.

Jag gjorde det för eran skull. För att ni skulle ta tillbaka makten och bryta passiviteten. Nu tar jag pillret.

– Hur ser det ut?
– Läget är stabilt nu, men det var tur att vi var så snabba. Han kommer inte att kunna fly från det här. Vi kommer kunna åtala honom för folkmord och allt det andra. Den jäveln ska få sitt straff.
– Ser du det där? Hans chip blinkar, han hade nog förberett ett globalt meddelande. Tur att det inte hann skickas innan vi återupplivade honom. Vad vill du att jag ska göra?
– Bränn chippet. Han ska inte få säga ett ord utåt förrän under rättegången, där får han säga vad han vill, vi har bevis för alla hans lögner, hans alternativa sanningar, och där är han inte oemotsagd. Vem vet vad han dragit till med i meddelandet? Men från och med idag så ska han ska aldrig mer få stå oemotsagd.
*
Novellen ”Min alternativa sanning” är resultatet av en skrivövning med Fruktan.se.
*
Skrivövning: Lögner
Tema: Alternativ historia/alternativ sanning
Tid: 20 minuter
Ord att använda: ånga, glas, talangjakt, harnesk, löneförhöjning, revolt, plast
(Använd minst 4 av 7 ord)

 

Nu är det jul igen

Hon lämnar avdelningens vita, kliniska korridor och kliver in i sällskapsrummet. Känner lukten av granbarr, artificiell och ditsprayad. Ser på de batteridrivna vaxljusen som med sitt flackande sken ger illusionen av levande ljus. Känner trots att hon upplevt det så många gånger, att det fascinerar henne att det är så lugnt. Ser ut över alla gamlingarna. Leende och förväntansfulla sitter de samlade här, hopkurade i soffan eller nedsjunkna i de stora fåtöljerna. På den gamla radion i hörnet spelas julmusik.

Det är vackert, som gamla tiders julafton. Bordet är dekorerat med en stor röd duk som väller ner som en flodvåg mot golvet. De gröna gardiner ramar in det hela som en gammeldags tavla, själva fönsterrutorna är täckta av skira, vita gardiner och i varje fönster hänger en stjärna. En falsk öppen spis med en LCD-skärm visar elden så levande att det känns som att hon kan värma sig på den och ljudet övertygar sinnena om att den faktiskt brinner med knastrande och sprakande.
Men kronan på verket är julgranen, de hade fått leta länge efter en övertygande plastgran. Men till slut hittade de en på nätet. Den är enorm, räcker nästan till taket. Mörkt grön med yviga barr, omsorgsfullt dekorerad med röda rosetter, diskreta ljusslingor och gammeldags Sverige-flaggor i tunna rader. Allt för att väcka minnen av julaftnar från deras barndom.

Runt granen sitter de alla, lyckligt förenade, kontrollerade och medicinerade.

[Läs mer…]

Nytt avsnitt av Fantastisk Podd – Midvintermörker

Samtidigt som Sverige saktar in mot julhelgen så ägnar vi i Stockholmsgänget oss åt de mörkare aspekterna av denna helg. För det finns mycket som döljer sig under den glatta kommersiella ytan. Vad är egentligen tomten och bocken för varelser? Och vad vill de oss? Vilka teman är effektiva att skriva utifrån om man vill skrämmas? Varför tycker vi egentligen om att bli skrämda? Och slutligen, vad är det som väntar där ute i midvintermörkret? Dessa tankar, och många fler, bollas både hit och dit av: Oskar Källner, Boel Berman, Anders Björkelid och Markus Sköld.

Lyssna på Fantastisk Podd: Midvintermörkret här:
http://fantastiskpodd.se/avsnitt/fantastiskpodd75.mp3

Dessutom bjuder vi på jullektyr!

Skräcknoveller från oss i Stockholmsgänget:
Yulebocken av Oskar Källner
Nu är det jul igen av Boel Berman
Tomten av Anders Björkelid  (pdf)
Adventsfrost av Markus Sköld

 

Spelet #3

Jag är hungrig, men känner att jag måste uppfylla kvoten. Ställer mig i Vasaparken intill den gamla lekplatsen och lägger ut en temptation. Det borde finnas varelser i området, men jag har inte sett några. Det är en chansning, en dyr sådan. Måste satsa för att vinna. Men handen darrar när jag lägger ut den. Som det ser ut nu är det månadens sista. Är beroende av att den får dit några varelser. Uppfyller jag inte kvoten…

Ser hur den svaga, lila dimman omger mig. Spejar genom dimstråken. Så glänser det till, hör ett väsande från under gungorna. Springer dit, ser den grålila pälsen och de glödande ögonen. Kastar mig över den med bara händerna, låglevel varelse men fruktansvärt snabb. Brukar kunna undkomma. Ingen rare, men värt allt. Slår i knäet, men bryr mig inte om smärtan. Den försöker bita mig, jag tar en healing potion med pekfingret utan att släppa mitt grepp. Nedräkningen når 0. Den försvinner och jag ser att den lagts till i mitt register. Andas ut. Tio minuter kvar. Reser mig upp och rör mig långsamt runt den spruckna betongen, den slitna gummiytan och studsmattorna. Det är andra här i parken, men oftast håller sig folk runt stops. Men konkurrensen är så mycket hårdare runt dem och jag är inte tillräckligt stark den här månaden för att kunna försvara mig. Var däckad i influensan i två veckor, har inte levlat upp som jag borde. Som jag måste. Har så mycket att ta igen nu.

Visst, sjukintyg ger en lägre medborgargrad om jag hade ordnat fram det. Men väntetiderna till vården och kostnaden avskräckte mig. Borde ha gjort det, hade nog lönat sig. Men det är aldrig säkert och det är sp mycket administration.
Tar en liten worm som gömmer sig i ett buskage. Inte värt att förlora ammunition på den, fångar den med nätet. Ser tiden ticka ner som en bomb, hör den käcka musiken i öronsnäckorna. Snälla gode gud, ta hit fler. Jag vill inte svälta. Vill inte tvingas bli en spelflykting. Orkar inte.

Skjuter ner en pidgey från lekstugans tak med pilbåge, pekfingret drar den osynliga strängen medan vänster hand grabbar bågen.
Så plötsligt flashar det till. Rare. En unik i närheten. Den ensam kommer rädda mig om jag lyckas ta den. Var är den? Letar desperat och ser att den borde trycka intill kopparbyggnaden. Springer hetsigt mot den, blicken flackar. Så ser jag den. Liten, guldglänsande och livsfarlig. Rotar desperat runt och försöker gissa mig till vad den har för svagheter. Får inte komma så nära att jag blir skadad. Har inget om varelsen i min index, men den är mer rödtonad än blå. Det kan betyda att den skadas av mörkervapen eller is-bollar. Eller en kombination. Tar fram mörkerharpunen, bara två kvar. Hukar mig, andas djupt och försöker fokusera. Den har inte märkt mig än, det kan ge mig 2 x XP. Högra handen klamrar staven, träffchans 75 procent men om jag går närmare kommer den se mig. Drar handen bakåt innan jag svingar den framåt med all min kraft. Träff. Skadad, men vid liv. Börjar spotta gift. Inte det ideala vapnet, den har fjäll och huggtänder ser jag nu. Elektricitet med is borde funka. Byter med kallsvettiga fingrar till laserpistol med ismodd. Siktar. Då hör jag plötsligt en röst från sidan.

– Snälla, jag får ta den?
Vänder på huvudet och ser henne. Spelflykting. Kan se det direkt på de slitna kläderna, hennes ihåliga kinder och skabbiga handskar. Hon ser på mig med panik i blicken, bedjande, bönfallande.
– Jag har inte ätit på flera dagar. Snälla.
Den är min. Jag lockade hit den. Jag behöver den, vill jag skrika. Men jag vet att hon behöver den mer. Nickar motvilligt.
– Ta den snabbt. Klarar du inte slaget tar jag den.
Hennes ansikte lyser upp, hennes händer är redo. Slänger med vilda rörelser en blixtboll på den. Det fräser till i skymningen och så är den borta. Hon faller ihop i en hög på marken, gråtandes.
– Hur är det?
– Du förstår inte vad det betyder för mig. Det var min sista chans, min sista laddning. Tack. Finns det något jag kan ge dig? Har inte mycket men…
Hon drar fram sitt inventarie, så få vapen. Men hon vill ge mig något, vill kompensera. Ser att hon har tre eldbollar, för över en av dem till mig. Vet att jag gjorde rätt, men det svider. Vet inte hur jag ska klara min kvot innan veckan är över. Men jag kanske kan få hjälp. Hon har ingen.

IMG_1792

 

Spelet #2

Betan startade för tio år sedan. Hur stort det var, hur hypat. Ett smått mirakel med tanke på hur trasigt spelet var. Buggar överallt, konstiga placeringar av stops och camps. Vilka rubriker. En sensation. Fick folk som hade social fobi att gå ut i värden, fick autistiska barn att kommunicera och vilka bryta sina mönster. Fick folk med depression att orka röra sig. Visst, det skedde olyckor, men få i jämförelse med antalet deltagare. Spelet som skulle rädda världen. Spelet som räddade världen, enligt vissa.

UNW var fortfarande en ung organisation då. Världsomspännande stat. En utopi. Men problemet med fördelning av resurser var enormt. De med hög levnadsstandard ville inte dela med sig och dog i horder av fetma, de som inget hade efter inbördeskrig, miljökatastrofer och liknande flydde för sina liv i ett försök att genom den fria rörelsen få en chans att överleva. Vi var på randen till en avgrund mitt i utopin.
Men så bestämde sig UNW för att introducera spelet som medborgarkrav. Minimum antal timmar per vecka inloggad, minimum rörelse, minimum antal fångade varelser. Lagstadgat. Vi började alla på noll med samma förutsättningar. Var tvungna att bevisa vår värdighet som medborgare. Och inte bara individuellt, men i grupp. Stadsdelar, städer, länder, världsdelar. Måste hjälpa varandra. Måste pressa varandra att aktiveras.
Så började rotationen av välfärd. Baserat på spelet.

Jag kan minnas första gången jag loggade in. Fick mitt tilldelade karaktärsnamn baserat på stadsdel, stad, land och ålder. VSSTOSWE2018. Men också möjlighet att skapa ett eget användarnamn. Kämpade länge innan jag hittade ett som inte var taget, ett specifikt svenskt utan att behöva addera siffror eller symboler. Kolingsborg. Den gamla festlokalen som revs året jag föddes för att ge plats för det nya slussen.
Protesterna var inte stora, de borde kanske varit större. Men på något sätt var folk beredda att riskera sin levnadsstandard i spelet. Antagligen för att de tänkte att de skulle upprätthålla den, att de skulle få fortsätta som alltid. Ingen som hade ork att sätta sig in i regelverket.

De insåg inte folks desperation. Att alla hade en jämlik chans att få högre levnadsstandard. Så började spelet. Från början var alla varelserna jämnt fördelade. Med en knapptryckning någonstans långt borta förändras det från vecka till vecka.

IMG_3616

 

Spelet #1

Går genom Gamla Stan på väg från jobbet. Linserna är inkopplade, när är de inte det? Söker med blicken efter varelser att fånga, spejar, scannar området. Ser något skymta i ögonvrån, springer in smala gränden. I ett hörn trycker en Techard. Slänger ut med handsken i en vårdslös, snabb rörelse. Den lyckas undkomma mitt grepp, börjar rusa uppför fasaden. Byter snabbt genom att röra pekfinger och långfinger, får fatt på nätet och slänger ut det. Lyckas träffa, varelsen är inlindad och faller ner mot stenen. Ligger och sprattlar, försöker bryta sig fri. Tar fram fällan med vänsterhanden medan högerhanden är knuten för att dra åt nätet. Håller upp fällan, ser hur den blixtrar till. Nätet är tomt, en notifikation dyker upp på mitt övre synfält om att den lagts till mitt inventarie. Vippar med lillfingret för att lagra nätet. Hör en liten fanfar, ser att jag tilldelats en medalj för att jag fångat 50 maskinvarelser. Dubbelkollar mina stats, min level, utrustning. Måste fånga fler inom en vecka om jag ska få medborgarbonusen. Fortsätter gå hem, ständigt på jakt. Men det känns som att det börjar bli färre varelser här i Stockholm. Vill inte tänka på vad det kan betyda. Att det är vår tur snart.

Försöker minnas hur det var innan spelet började. Men det känns så avlägset nu.

IMG_3604

Avlyssning

– Hörde du det där?
– Va, vaddå?
– Det där ljudet, I bakgrunden…
– Vet inte vad du menar. Jag hörde bara det vanliga tugget. Tycker vi har nog med bevis på de där typerna nu. Håller med om vad chefen sa, definitivt nåt religiöst på gång. Vi kan sätta dit honom när som, utövande av sånt skit är ju totalförbjudet.
– Men alltså, det var inte det jag menade… Ljudet, där i bakgrunden.
– Vad menar du egentligen? Fattar ingenting.
– Spola tillbaka, jag måste lyssna en gång till.
– Då bryter vi inspelningen.
– Jag skriver det i rapporten och förklarar för chefen, lovar.
– Ok, visst, då länge du tar ansvaret. Hur lång tillbaka?
– Alltså bara nån minut. Det där räcker.
– (tystnad)
– Nu då, hörde du det där?
– Alltså jag förstår fortfarande ingenting. Vad är det du vill att jag lyssnar efter?
– Rösten bakom det där religiösa svamlet, eller bönen eller vad det nu är. Den som svarar honom. Viskningen. Lyssna igen.
– (tystnad)
– Hörde du verkligen inte det där? Det är ju som att den talar till oss, eller i varje fall direkt till mig. Som att den vet att vi lyssnar. Den säger ju mitt namn, för fan.
– Ditt namn? Alltså hur mår du? Börjar du höra röster? Det hörs verkligen ingenting förutom det vanliga ockulta svamlandet till högre makter. Cthulu ftang ftang… jadi jadi nåt knas.
– Men den säger ju nåt direkt till mig. Jag hör den ju. Den säger att jag ska…
– Varför ser du så jävla underlig ut? Hörru, varför kollar du så där konstig på mig? Varför…Släpp den där, vad fan är det med dej? Dina ögon, de är helt svarta, vad…? Nej vad gör det inte, vad…
– (tystnad)

*
Skrivövning: För din säkerhet
Tema: Avlyssning
Tid: 5 minuter
Övning med Fruktan.se 

IMG_0750

Tapeten

Jag känner smällen i hela kroppen när jag kastar mig mot väggen. Synfältet fylls av slingrande mönster i ljust grönt och vitt. Bladen omfamnar mig, slingrar sig runt den. Men de når inte ut ur tapeten och jag når inte in. Rummet har kallat på mig ända sedan jag satte fot i huset. Eller kanske är det inte rummet utan tapeten, eller det som är dolt bakom tapeten. Som om något är instängt i tapeten och längtar ut. En lockelse, något större än vad jag kan förstå. Arts & crafts tapet från början av seklet. Original tapet. Strävt papper, bleknande och slitet. På vissa ställen går det knappt att urskilja vad mönstret en gång föreställt. Axeln värker, ändå jag vill göra det igen. Viskningarna genomsyrar mig. Kom hit, kom närmre, vi väntar på dig.

Tapetens färg är mild, solblekt grön. Vilsam. När blicken söker sig till tapetens bladverk är det som att den irrar vilse i trädgårdens mönster. Trädgårdsrummet kallade han det alltid. Det rum förutom observatoriet han tillbringade större delen av sin tid. I luften är det som att det finns en lukt av grönska, av jord och fukt. Det går en bris genom rummet och jag kan svära på att tapetens löv darrar i det plötsliga vinddraget.

Blomman har stora taggliknande blad som viker sig inåt och ringar in fröna. Som ett gap som vill sluka, som vill sträcka ut och ta fast för att dra in. Det är något som känns fel med solrosen. Den är öppen och vildsint. Armar av blad som griper efter plantorna omkring den. Runt den ser jag ett återkommande mönster av runda frön, stora, arrangerade som om de är i klasar om tre. Blomverket i tapeten ser nästan levande ut. Jag ser hur det rör sig, växer, breder ut sig. Slingrande formar späda blad, ett kaos som bildar mönster som jag kämpar för att finna. Men det är som att blicken vägrar ta in helheten, förnekar mig chansen att få helhetsperspektiv. Det undflyr mig, jag iakttar det så att ögonen tåras.

Jag ställer mig och pressat mig mot väggen, låter handflatorna glida försiktigt över mönstret. Försöker förstå vad de vill ha av mig. Viskningarna växer sig starkare vid beröringen. Det är så jag känner det. Konturer av något under fingertopparna. Något som finns där bakom. Något som medvetet dolts.

Det är en lättnad att inse att det var det var det här de ville att jag skulle finna. Jag tar motvilligt ett steg tillbaka. Nu ser jag ett hårfint streck i listen där den sågats av. Att en springa så tunn att det inte går att se om man inte letar efter den går längst hela väggen. En dörröppning som någon omsorgsfullt gömt. De väntar på mig där bakom dörren. Bortom det jag kan se.

Jag inser det i den stunden, att trädgården är här. Inte den utanför huset och inte den som sprider sig över rummet. Båda de grönskande platserna är en snitslad väg för att leda den som söker till den riktiga trädgården. Den som finns bortom huset, under huset. Trädgården därunder. Men jag inser att jag inte kan öppna dörren nu. Tröttheten kommer över mig, jag känner hur benen skakar. Det värker i revbenen när jag andas in. Jag har hittat det jag skulle. Har varit i rummet hela natten, lyssnat på susandet från rören och viskningarna från väggarna. Vet inte ens hur länge jag har varit här. Vill öppna dörren som leder neråt. Jag borde inte kunna behärska mig, borde slita upp tapeten och försöka öppna dörren. Men lövens prasslande säger att tiden är inte inne. Jag behöver mer kraft för att göra det som kommer sen. Jag har uppfyllt min första uppgift. Nu får jag vila.

Skrivövning: Rummet
Tid: 20 minuter
Uppgift: skriv om något i rummet du befinner dig i

tradgarden-tapeten-skrivovning-fruktan