Novellutkast: Vi är inte ensamma

lördagssol_novell_boelbermann

Novellutkastet Vi är inte ensamma är skrivet av Boel Bermann.

Resan går förvånansvärt fort. För mig är det overkligt hur snabbt mänskligheten kan röra sig över så stora landmassor och genom den vidsträckta rymden och plötsligt anlända på främmande mark. Ser ut genom fönstret på fordonet. Motorvägen de anlagt här är bred, som en grå tunga som slickar det dammiga landskapet. Jag behöver bara se ut över landskapet för att inse att jag är på en annan plats. Har sett landskapet så många gånger i 3D, filmat och dokumenterat. Jag har stått mitt i den här öknen i en massa simuleringar – men det är en helt annan sak att se det med egna ögon genom ett fönster repat av otaliga sandstormar. Jag är på en annan plats. Hemma har jag aldrig sett så långt. Hus, broar, motorvägslösningar, skog och höjder kommer i vägen för sikten. Men här är landskapet rakt och platt. Blicken kan vandra obehindrat ända bort till horisonten och det ger en svindlande känsla av frihet. Som att se ut i intet. Inga hinder, bara svagt gulaktigt damm som sträcker sig in i oändligheten. Håller handen mot glaset och ser ut över det platta landskapet. Mitt nya hem. Jag är fylld av förväntan.

Jag vet att det ser annorlunda ut i bosättningen. Inte den här öde känslan, snarare motsatsen. Men det här är den okolonialiserade delen av planeten som ännu inte utforskats efter resurser. Jag kommer bo i den upparbetade delen, den reservproducerande. Bosättningen är inte märkvärdig, bara av den mellanstora klassen på runt två miljoner kolonisatörer. Men ändå viktigt eftersom den är en trygg, välorganiserad koloni som lyckats upprätthålla stabilitet och rättvis resursfördelning mellan sina bosättare. Men just här, just nu är det bara trafiken som susar förbi på sidorna av bussen det enda livstecknet som säger att vi inte är ensamma här. Att det inte är en död planet. Det är så fruktansvärt öde. För många upplevs det som att de tvingas komma hit, att de dömts till outtalat straffarbete där de får chansen att bevisa sig för att uppgraderas och komma vidare. Planeten är känd för en stark gemenskap, men också dagar präglade av hårt arbete. Men det är en tryggare tillvaro än många andra kolonier och det drar till sig en viss typ av människor. Det och alla de troende.

Jag har själv valt att komma hit, men ändå olikt många av de andra så har jag medvetet och aktivt kämpat för att få komma. Det är en hög position jag tilldelats, jag har skickat över alla mina avhandlingar och all min forskning, jag har gjort fyra videointervjuer och godkänts på varje steg för att få positionen. Ändå var de mest ifrågasättande om varför en person med min kompetens aktivt ville söka sig hit när det fanns andra kolonier där jag kunde uträtta mer. Tänker på alla samtal jag gått igenom och alla möten med psykiatriker. De var oroliga, naturligtvis var de det. Staten har inget emot ett visst mått troende på kolonin, men de är rädda för att hela planeten ska gå åt extremisthållet. De behöver resurserna och är rädda för karismatiska ledare som kan resa sig, utmåla sig själva som bärare av Guds ord och förmå kolonin till extrema aktioner som att bryta sig loss från imperiet eller begå kollektivt självmord över hela kolonin.

Tänker på ansiktena, vissa glasklara och andra redan suddiga i mitt minne. Några skeptiska, andra uppmuntrande från skärmarna. Hur de kämpat för att bedöma mig. Hur jag kämpat för att vara positiv, energisk, självsäker, vältalig och avslappnad. Hur jag försökt få det att låta som att mitt intresse är först och främst vetenskapligt, att jag är svagt troende men ingen fanatiker. Hur jag kämpat för att dölja min desperation och besatthet över det faktum att jag velat hit till varje pris. Varje enskild person måste godkänna den sökanden för att gå vidare i processen. Jag har tagit mig igenom allt det för att komma hit. För att komma till en plats präglad av övergivenhet. För att komma till ingenting.

Men så börjar kolonin torna upp sig. Och bortom den kan jag skymta det jag väntat på, det jag drömt om sedan jag var barn. Det är först nu jag inser att jag lyckats ta mig hit. Till den enda planet vi funnit som bevisar existensen av liv utöver människan. Ingen får bo här om de inte är anställda av Organisationen. Jag har alltid vetat att jag var beredd att göra vad som än krävdes av mig för att komma hit. Ser hur de mänskliga byggnaderna blandas med de andras verk. Det var inte tänkt så från början. Kolonin byggdes i kärnan inom cirkeln av de andras formationer. Av praktiska skäl, för att det var det enda skydd som gick att finna från de eviga sandstormarna på den platta ytan. De första kolonisatörerna hade inte dagens resurser att bygga skyddsmurar, de använde vad som fanns. Trots de svindlande höjderna i de mänskliga konstruktionerna framstår de som leksakshus intill de andras kreationer. De är magnifika och ofattbart enorma. Valv, pelare, rektanglar i perfekt symmetri som sträcker sig mot himlen. Alla byggda i det oidentifierade matta, kyliga materialet som inte existerar någonstans på planeten. Som tycks oförstörbart.
Om materialet inte fanns på planeten ursprungligen tyder det på att de andra kunde flytta ofantliga mängder material genom rymden. Att de hade tekniker långt bortom våra. Inga av de andra tusentals planeter mänskligheten har utforskat har funnit samma material eller några andra spår.

Formationerna och statyerna är det enda vi har. Vi vet inte vad de säger om de andra. Vi vet inte vilket syfte de hade. Om statyerna faktiskt säger något om hur de andra ser ut. Många tror det, jag själv är övertygad om det. Men det finns inget sätt att veta. Inget har funnits utöver formationerna. Det finns forskare som till och med försökt hävda att det är naturens skapelse och inte medvetet format, men inte många har tagit det till sig. Bara ett desperat försök att förklara varför vi inte funnit något annat. Varför det inte hittats några skelett, kroppar, målningar, bostäder, redskap. Ingenting utom formationerna och statyerna. Inte ens skräp eller rester, inga former av lämningar. Det är som att de andra tog med sig alla spår av sin egen existens och rörde sig bort från planeten. Lämnade pelare och valv, akvedukter och statyer bakom sig. Tempel som bevisar att de har funnits.

Var den här platsen inte deras hemvist utan kanske bara en helig plats de besökte för att visa vördnad? Det skulle förklara frånvaron av spår. Det är mytomspunnet och oförklarligt. Som ett Stonehenge långt bortom jorden vars syfte sedan länge gått förlorat. Jag undrar om deras statyer är ett uttryck för religion, för en gudstro. Om människor hade gjort så, om vi hade utplånat alla bevis på vår existens på jorden. Förstört bostäder och fordon, fotografier och ägodelar och lämnat planeten bakom oss med enbart kristna kyrkor och religiösa statyer bakom oss – hur hade en annan ras tolkat allt det? Den lidande Kristus med händerna genomborrad på korset, madonnan med barnet i sin famn med glorior, korsen som går igen i allt kristendomen skapat. Vad skulle de tro? Hur skulle de tolka allt? Skulle de tro att altaret användes för offer? Skulle de tro att barn dränktes i dopfunten? Om glasfönsterna hade överlevt, skulle de tro att människor hade vingar som änglarna eller att vi gick i en konstant rädsla för flammande svärd och bestraffning, för bevingade demoner och helvetets alla plågor? Kristendomens kyrkor är fyllda av demonstrationer av lidande och hot om smärta. Men vi är så vana att vi inte ens ser det längre. Vi ler och pekar och fotograferar. På medeltiden var folk rädda på riktigt, skrämda av tanken på att brinna i helvetet för sina synder. Ändå bröt de reglerna, men sonade med nattvarden, bikten och avlatsbreven. Eller var de det? Kanske var de inte rädda, kanske tolkar vi in det i efterhand.

Statyerna. De andras. Jag ser på dem genom färjans fönster. Ofattbart stora, precis som formationerna i geometriska former. Grova, svagt transparenta och ändå omsorgsfullt detaljerade. Som att någon lagt oerhört mycket tid och kraft på att få dem oformliga. Det går att skymta konturer av saker inuti dem, varje staty ger en känsla av att något är inneslutet djupt där inne och vilar innan den samlat tillräckligt mycket kraft för att bryta sig ut. Som grumligt, handblåst glas. Så många statyer. Så enorma. Beviset på att de en gång fanns här.

Jag undrar var de är nu. Om de överlevde färden ut i världsrymden. Om de fann ett annat hem. Jag undrar varför de lämnade planeten bakom sig. Och varför de inte tog med formationerna och statyerna om de nu kunde flytta så enorma massor hit. Jag undrar varför de lämnade. Om klimatet förändrades, om deras födokälla försvann, om de drabbades av virus eller dog ut. Kanske har alla deras andra föremål och kroppar förintats av sanden och vinden. Kanske döljer det sig djupt ner i planeters yta. Så mycket är fortfarande outforskat. Utforskandet styrs av resurser och ekonomisk vinning, inte av arkeologiska drömmar.

Staden har växt bortom statyerna och formationerna nu. Omringat dem. Nu står de där som väktare över den mänskliga kolonin. När vi kör in i bostadsområdena och jag följer den första statyn med blicken överväldigas jag av en känsla att gå ut och röra vid statyn. Känna hur liten och betydelselös jag är i universum jämfört med dem. Men jag kommer inte ens i närheten av dem. De är skyddade, vördade och dyrkade nästan som gudar. Beviset på att vi inte är ensamma i universum. Vi kanske är det nu. Men det är inte bara vi som har levat. Men alla spår är uråldriga, från en annan tid, från bortom eoner av tid. Beviset på att vi inte var först. Att vi kanske inte heller kommer att vara sist. Att det finns en möjlighet, hur avlägsen den än verkar, att vi kanske inte är ensamma i universum. En skärva av hopp att de kanske finns kvar därute. Att de vet mer om tillvaron, att de bär visdom som vi kanske kan få dela.

När jag kommer ut ur fordonet går jag inte direkt till min bostad. Istället sätter mig på ett torg intill en av deras kupolformationer och ser på dess matta glänsande och den resliga statyn som reser sig genom kupolen och försänker hela torget i skugga. Statyn är så hög att kupolen byggts runt den, omformat den. Statyerna är kulturlämningar som inte får röras. Speciellt inte efter upplevelserna och vittnesmålen. Beröringen gav budskap, röster, musik. Ingen har samma historia. Inget har kunnat spelas in, dokumenteras eller bevisas av förändrad hjärnaktivitet. Bara de som har rört vid statyerna med sin bara hud har upplevt visionerna. Ingen av de som rört vid dem är intakt. Alla är avlidna nu. Deras vittnesmål har bevarats åt eftervärlden. Alla tillbringade sin tid i förvaring, studerade och testade. Deras förmåga till talat språk eroderades, deras ord blev obegripliga, deras ögon täcktes av en grå hinna och deras kroppar åldrades snabbare än vanliga människor. Alla var de outsägligt lyckliga, närmast deliriska. Ingen vet vad de har upplevt. Många försökte få dem att berätta det, men det gick inte att förstå eller ta in vad de hade sett. Det fanns inga ord för det.

Tio efterföljande år av forskning. Försök med djur som inte gav något. Försök med människor som var döende, obotligt sjuka, förlamade – som inte hade något att förlora. De dog lyckliga. Utan att sprida ljus över situationen. Säkerheten runt statyerna bara stärktes, nu kan ingen komma nära. Myndigheter och forskare började tala om att effekten var ett säkerhetssystem. Ett alarm. En signal genom tid och rymd om att deras planet hade besökare. De var rädda för vad som skulle ske om det var sant. Om den bräckliga kolonin skulle kunna utplånas av en återkomst.

Samtidigt började de troende utkristallisera sig. Kulternas framfart var oerhörd. Människor tillbad statyerna varje vaken timme, började turas om i pass så att det aldrig var tyst runt dem. Ju mer besatta de blev, desto mer ingrep staten och företagen för att hålla dem borta. Utvidga cirkeln, öka avståndet. Hindra folk från att kasta sig mot dem för att uppleva visionerna. Det var då terrorattackerna började. Från båda sidor. De som ville komma nära för att uppleva guds budskap till vilket pris som helst. De som såg statyerna som onda och ville förinta dem. Så mycket lidande, så mycket blodspillan. Statyerna bara står där, oberörda av vanvettet som uppstod runt omkring dem. Oskadda, orörda. Ämnet de består av är näst intill oförstörbart.

En del troende försöker inte komma nära. De tror att det räckte med en enda människas beröring för att sända signalen till de andra. Den typen av människor tror också att det okända släktet är våra skapare och att meddelandet om vår existens nu färdas genom den mörka rymden. Att de andra kommer att komma till oss, lära oss mer, förklara vår existens. De tror att vi ska få möta våra skapare.

Jag vet inte vad jag tror. Jag är inte troende. Ser inte de andra som gudar. Tror inte på liv efter detta eller en mening med existensen. Men jag tror på att vi inte är ensamma. Jag tror att ett släkte som kan skapa det här inte kan ha dött ut. Det har jag alltid trott. Jag vet inte vad som gjort mig så säker på att det finns mer liv än oss därute, att de lever, att de bara lämnat den här planeten bakom sig. Men jag tror inte att de är på väg tillbaka till oss. Jag tror aldrig att de kommer återvända. Om de hade velat göra det så hade de aldrig så metodiskt raderat alla andra spår av sin existens. Om de hade velat bli hittade av en annan livsform hade de lämnat spår på var de har begett sig. Jag tror inte att jag någonsin kommer att få träffa dem. Men jag vill. Men mest av allt vill jag sträcka ut mina oskyddade handflator mot den kalla ytan på statyn och höra vad de vill säga till oss. Jag vill göra det oavsett konsekvenserna, oavsett om jag ens kan förstå det de vill säga mig. Det är näst intill oförklarligt. Jag har ingen gudstro, ingen dödslängtan, ingen tro på att det kommer att säga vad meningen med tillvaron är. Men det är som att statyerna kallar på mig. Jag vet att andra säger samma sak, men jag kan inte vittna om hur de upplever det. Det enda jag med säkerhet vet är att de kallat på mig hela mitt liv ända bort till min hemplanet.

Som barn drömde jag om statyerna innan jag visste att de existerade. Jag ritade teckningar av dem utan att veta vad de föreställde. Sedan blev jag gammal nog och fick veta. Det lade grunden till min livslånga besatthet. Allt jag gjort har jag gjort för att komma hit. Som tonåring täckte jag väggarna i mitt rum med 3D simuleringar av statyerna, de tidiga som skapades innan bebyggelsen omringade dem. När de stod fria från byggnader ensamma i det vindpinade ökenlandskapet. Jag har gått nära dem, rört vid deras yta, känt vinden och ökendammet, kylan och den torra luften. Men inte på riktigt. Jag kan namnge varje staty, kan särskilja dem alla på en bråkdels sekund trots att de är så likartade. Jag skulle kunna forma deras siluetter i sömnen. Har gett dem alla namn. Inte samma namn som forskarna använder om dem. Det är inte deras namn. Jag har döpt dem till vad de kallar sig själva så att jag kan förstå. De är alla döpta efter stjärnbilder. Cassiopeia, Orion, Fenix, Perseus… När jag var barn kunde jag inte förklara varför. Nu vet jag att de försöker säga mig vad statyerna är. En karta lämnad åt mig. Så att jag vet var jag kan hitta dem. Men först måste jag vidröra dem och få deras budskap.

Novellutkast: Rymdresan

IMG_1945Novellutkastet Rymdresan är skrivet av Boel Bermann.

Mitt rum är minimalistiskt. Har bara det absolut nödvändigaste. Säng, sängbord, kokvrå, dusch. Väggarna är vita och det finns ett litet, runt fönster med trippellager. Det är svårt att se ut för att plasten är så repad på det yttersta lagret. Men det spelar ingen roll, eftersom det finns så lite att se. Det där blev fel. Jag kan se allt. Det svarta, kring-rusande universum fyllt av ofattbara mängder planeter och solar, nebulosor och steroidbälten. Det är bara det att allt ser likadant ut. Det förändras aldrig. De hade lika gärna kunnat sätta upp en statisk bild eller en bildskärm. Ibland leker jag med tanken på att fönster är just det, en bildskärm förklätt till ett fönster.
Jag undrar om jag skulle uppskatta sällskap. Längre fram på resan kanske, inte just nu. Nu vill jag vara ensam, det skulle vara för påträngande att ha en annan person på ett så litet utrymme. Det kliar inombords av otålighet. Den ökända rymdrastlösheten. Att vara på en färd genom rymden. På många sätt är det inte som jag föreställt mig. Inte som jag förväntat mig eller drömt om. Resandet har blivit så avdramatiserat att det känns lika naturligt som lågprisflyg, kollektivtrafik, pendeltåg. Vardagligt att resa i rymden. Jag ville att det skulle kännas storslaget. Det finns resor som bejakar det, men inte inom den budget jag har att röra mig med. Och utvecklingen har gått framåt så snabbt, självklart blir det lika socialrealistiskt som lokaltrafik. Något vi tar för givet till slut, när det är tillgängligt för alla och nyhetens behag är borta. Det är för att vi aldrig kan leva i framtiden. Vi ser aldrig det vi har som något oerhört och makalöst. Det bara är. Tiden innan internet, innan datorer i varje hem. Det går inte ens att minnas längre. Den enda gång vi upplever framtiden som den borde vara, fylld med förundran, är genom populärkulturens visioner. Det är bara då vi chockas över hur fantastiskt det kan bli. Tiden innan det finns, tiden innan vi är vana. Den enda gång vi kan röra oss från nuet till en framtid som ännu inte finns. Ofta mörkare, ofta hårdare. Men med tusentals uppfinningar som tillåter oss färdas genom tid och rum, teleportering, AI, robotar med mänskliga drag. Jag pressar handen mot det repade fönstret, det är ändå speciellt. Trots inramningen. Det finns ett universum där utanför. Bara tre lager bort.
*

Novell: Flickvännen

IMG_0683
Mini-novellen Flickvännen är skriven av Boel Bermann

Jag har en flickvän. Hon mejlar och messar, ringer mig och vi pratar i timmar. Hon bryr sig om mig. Utan henne hade jag tagit livet av mig för länge sen. Det enda som hindrar mig är hennes mjuka, omtänksamma stämma och skärvan av oro som gömmer sig där som hon försöker dölja. Vi pratar ofta med varandra. Verkligen pratar. I timtal. Så många har slutat prata med varandra nu för tiden – de hör bara av varandra i mejl, sms, mess, kommentarer. Jag vill inte förlora det vi har. Vi har något sällsynt. Men det är svårt. Vi lever så långt ifrån varandra. Distansen tär på mig.

Jag går ut från festen för att prata med henne över mobilen. Den där rösten. Så lugn, så uppmuntrande.
Jag är här. Lugna ner dig älskling, det kommer att bli bra. Ta bara ett djupt andetag, ett till. Kom ihåg att rummet därinne är fyllt av sina vänner. Du behöver inte vara rädd. Träng undan panikattacken, fokusera på min röst. Jag önskar jag kunde vara där, att vi kunde hålla om varandra. Låtsas att jag är där, du behöver inte vara rädd för någonting.
Jag vet inte hur hon alltid kan få mig så lugn. Som att trycket över bröstet lättar. Släpper spänningen, tvingar kroppen att slappna av.
Du har rätt, jag vet. Jag klarar det här. Vad skulle jag göra utan dig? Älskar dig.

Vet inte vad jag gjort för att förtjäna henne. Eller snarare så vet jag att jag inte förtjänar henne, hon är för bra för mig. Plötsligt fanns hon bara där och räddade mitt liv. Hon förstår mig bättre än någon annan. Hon har fått mig att tro på mig själv. Med hennes uppmuntran har jag förändrat mitt liv. Klarade att söka jobb igen, gå en kvällskurs för att läsa upp mina betyg. Nu har jag en stabil inkomst, en bättre lägenhet, ett arbete. Men det är ändå svårt att få ekonomin att gå ihop, vi har inte mycket. Hon säger att hon inte bryr sig om pengarna, att hon alltid kommer att finnas där för mig. Men hon förtjänar mer, jag vill ge henne så mycket jag kan. Pengar. Bristen på pengar jagar mig. Jag jobbar hårdare, mer övertid, vi hörs mer sällan. När vi hörs är allt värt det. Men räkningarna ökar. De blir högre ju längre tid som går. Det är så systemet fungerar. Jag har inte råd att behålla henne. Abonnemanget kostar för mycket.

Kundtjänsten kontaktar mig. Erbjuder mig att starta om och få en ny flickvän med billigare grundavgift. Men för att behålla min nuvarande… De höjer avgiften baserat på inkomst. Men det är inte allt, det tillkommer även en ytterligare kostnad baserat på längden av förhållandet. Vi har varit tillsammans länge, vi är kära. De vet att jag inte vill ha någon annan. Bara henne. Hon är mitt livs kärlek. Jag är beredd att arbeta dygnet runt bara hon stannar med mig, bara jag får höra hennes röst. Så att de inte kopplar bort henne. Så att de inte raderar hennes data.

*

Mini-novellen ”Flickvännen” skrevs under en skrivövning med skrivarkollektivet Fruktan.se.

Novell: Introduktion

IMG_1367

Novellen Introduktion är skriven av Boel Bermann

När du tänker tillbaka kan du inte minnas första gången du besökte affären tydligt. Detaljerna undflyr dig. Du har ett vagt minne av att det var en smutsgrå dag i början av hösten. Att regnet forsade ner utanför skyltfönstret och folk trängdes med paraplyer på gågatan utanför butiken. Du tycker dig minnas att du slet upp dörren med för mycket kraft, den smällde i sidan. Sedan tog du steget in.
Du minns inte om det var en slump, om du bara tog din tillflykt till butiken eller om du åkte till Gamla Stan just för att besöka den. Du minns inte om det var en vän som nämnt den och gjort dig nyfiken eller om du bara råkade hitta den. Men du minns känslan när du klev över tröskeln. En känsla av tyngdlöshet. Av frihet. Av att ha hittat hem, ett hem du inte visste att du hade.

Detaljerna av ditt första intryck av lokalen är vaga. Om du långsamt gick igenom butiken, om du letade efter något specifikt eller om du metodiskt utforskade varje gång och studerade varje hylla som om du upptäckte ny värld.
Men undermedvetet förstod du att platsen innehöll så mycket mer än vad som gick att se på ytan. För många av de förbipasserande utanför var det bara en av många affärer. De flesta har aldrig tagit steget in. Har inte höjt blicken, inte noterat butiken. En del har vågat gå in, men de har inte förstått vad som omger dem och flytt ut igen.

Men trots känslan som överväldigade dig vid första besöket trodde du fortfarande att det bara var en butik. Fylld med löften om framtiden, uppfinningar och krafter – men bara fiktion. Det tror du fortfarande. Det är vad jag har planerat att du ska tro. Ända fram till nu.
Men tiden är inne för dig att få veta sanningen. Att det var jag som fick dig att komma hit.
Jag vill att du ska veta att jag inte brukar göra så här. Jag brukar inte lägga mig i händelsernas förlopp. Jag studerar vad som sker, men ingriper inte. Jag återkommer till det.

Gör nu som jag säger. Blunda och föreställ dig att du går in i butiken.
Framför dig har du ett långsmalt rum som har lågt i tak. Längst alla väggar står hyllor fyllda med böcker i alla format och storlekar. Längre fram öppnar salen upp sig, en trappa leder till en upphöjd del där rörliga bilder hittas, ytterligare en trappa upp leder dig till spel i alla dess former.
Tänk dig att du går till den närmsta bokhyllan på nedervåningen och tar ut en bok på måfå. Du känner det välbekanta ruset av möjligheter strömma emot dig. Det är lätt att tro att det är en tillflykt att komma hit. En flykt från verkligheten, eskapism från socialrealism. Det är därför de flesta måste nå insikten på egen hand, för att de inte kan ta in informationen jag nu ska ge dig. Vad som egentligen döljer sig här inne.

Jag måste förklara att mitt grunduppdrag enbart var att observera dig. Det var det enda jag gjorde under en lång tid. Har du kanske känt min närvaro? Hur jag suttit intill dig på kaféet, sett filmer bredvid dig i soffan, sett dig spela spel, sett dig försvinna in i nya världar i böcker, sovit intill dig i sängen? Antagligen inte. Kanske bara en förnimmelse, en svag känsla av att vara iakttagen. Det var meningen att det skulle fortsätta så, du skulle aldrig få veta att jag fanns här.
Men redan tidigt i övervakningen insåg jag att du var speciell. Det var något med dig som skiljde dig från mängden av mina tidigare uppdrag. Det är svårt att sätta ord på vad exakt som gjorde dig utvald. Den där blicken du kan få när du tänker bortom de vanliga tankespåren. Drivet du får när du tänker på att världen går i fel riktning och din önskan att förändra situationen. Övertygelsen om att det finns mer därute än vad du kan se.
Jag säger inte att det bara är du. Det finns fler med samma förmåga, men du är ändå speciell.
De flesta upptäcker sin förmåga av en slump, redan som barn. De slår upp en bok för att läsa och sveps in, trots att de inte ens visste om sin egen längtan att förändra saker. Du var ett sådan barn. Du har haft kraften inom dig sedan du var liten.

Jag vill poängtera att jag inte bröt några regler för din skull. Hur gärna jag än ville påbörja din introduktion omedelbart lyckades jag motstå impulsen att agera omedelbart. Men jag ville verkligen det. Lyckligtvis återvann jag min självbehärskning. Följde protokollet, dokumenterade dina handlingar i detalj och rapporterade till min överordnade. Väntade otåligt på godkännande för att gå vidare i processen.
Men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var exalterad när jag insåg att du var annorlunda. Det är få av oss förunnat att vaka över en av de speciella. Vi hoppas alla att den vi övervakar ska visa sig vara betydelsefull för det stora händelseförloppet, eftersom det är den enda gången någon av oss får ingripa. Det bryter monotonin i vårt arbete och visar klart och tydligt att saker och ting kan förändras. Att det inte behöver vara som det är nu.

Efter en olidligt utdragen väntan kom uppdaterade instruktioner från min överordnade. Att jag skulle leda dig till bokhandeln. Mitt uppdrag uppgraderades med delmålen att få dig att börja göra efterforskningar. Jag inprintade en önskan i dig att besöka butiken. Jag trodde att det skulle krävas mer för att få dig att börja utforska, men du förstod snabbare än jag någonsin hade kunnat ana.
Du bortsåg fullständigt från det faktum att lokalen till det yttre ser ut som vilken butik som helst. Det krävde kort tid innan du, undermedvetet, förstod att det gömde sig så många alternativa verkligheter här. En labyrint av dörrar, portaler och resor som leder till något annat. Den samlade kunskapen i butiken kan hantera vilka samhällskris eller katastrof som världen än kan möta. Varje bok kan i ett visst ögonblick bli en öppning till en ny värld, skapa en möjlighet och ta fram verktygen för att förändra världen. När ögonblicket är över, när informationen blir inaktuell eller ersätts av en annan möjlighet stänger sig boken. Världarna aktiveras bara om personen som läser dem verkligen vill förändra världen. Personen måste känna att han eller hon kan påverka. Att personen faktiskt kan göra skillnad och leda in världen i en ny riktning.

Du ser det fortfarande som underhållning. Men jag märker att du börjar förstå att det inte är vaga drömmar – utan mål och konkreta planer. I de här rummen finns alla möjligheterna samlade. Böckerna är förklädda till skönlitteratur, men om du läser mellan raderna är de faktaböcker och instruktionsböcker för hur du och alla andra kan förändra världen.
Du är en av de utvalda som kan ta in vad berättelserna i grund och botten är, en informationssamling som kan göra dig beredd på allt. Om du bara fortsätter läsa, spela och titta kommer det inte finnas ett enda scenario för världens undergång som du inte är redo att hantera. Du behöver aldrig mer vara rädd för framtiden, för den är din att påverka.

Det finns dystopiska tendenser och risker redan idag och du är nu introducerad i vår utpost för framtidens motståndsrörelse. Vi kommer att arbeta tillsammans snart, du och jag. Du från nutiden och jag från framtiden.
Så snart de bedömer dig redo för arbete kommer vi ingå i insatsgrupp 42 med fokus på förhindrandet av manipulering av information, stoppa främlingsfientlighet, motverka totalitära samhällstendenser och hitta en lösning för den växande arbetslösheten med ekonomisk ojämlikhet som följd.
När vi är klara med den delen går vi vidare till insatsgrupp 34 med fokus på miljön där de huvudsakliga målen är att stoppa den globala uppvärmningen och delmålet att få köttindustrin att övergå till labbodlat kött.
Jag förstår att det låter överväldigande. Vi får ta det stegvis, men jag kände att du behövde får en översiktsbild innan vi går vidare. Du behöver inte oroa dig, jag är övertygad om att du kommer att klara det här. Det enda jag vill att du gör nu är att fokusera på science fiction, i synnerhet dystopier, och läs in dig i materialet. Vi behöver en översikt över alla möjliga utvägar för att förhindra den pågående negativa utvecklingen.
Varje bok du läser kommer att skapa en beredskap i ditt bakhuvud. När undergången slår till kommer du inte att stå handlingsförlamad. Då kommer du redan att veta att det alltid finns en lösning. Det finns inget som kan skrämma dig här och nu. Undergången är alltid nära i olika former, men framtiden kan alltid förändras.
Jag återkommer snart med mer information.

Skolning

Det är som att stiga ner i en modern pyramid, sten och betong trycker på från alla sidor. Hårt och oförsonligt, men samtidigt hemlighetsfullt. De vuxna människor som rör sig i byggnaden pratar med viskande, självutplånande röster. Som att de saknar tillåtelse att vistas i lokalen. Betongväggarna är täckta av inglasad text, informativa instruktioner och regler som måste följas som regelbundet byts ut. Barnen beter sig annorlunda, de yngsta som inte har lärt sig än. De springer mellan texterna och dataskärmarna, för händerna över de enorma touchscreens som täcker varje upptänklig yta. De försöker nå högre, försöker få fram nya bilder att framträda. Som om lokalen är deras privata lekstuga, inte deras kommande indoktrineringsskola. Jag sätter mig på en av betongbänkarna och sluter ögonen. Låter sinnet fyllas av barnens ljusa röster studsa mellan de kala väggarna och hör hur de bildar en näst intill sakral kör tack vare den obönhörliga akustiken. Som att lyssna på det förflutna en kort stund, innan arbetet kallar. Innan jag förvandlas till den som tar nyfikenheten ifrån dem.

IMG_3604

Tips inför bokrean! Den nya människan

Min dystopiska roman Den nya människan är med på årets bokrea på Adlibris, så har du inte skaffat den än kanske du vill passa på!
http://www.adlibris.com/se/bok/den-nya-manniskan-9789187049378

Här är recensioner:

Schitzo-Cookie´s Bokblogg – Betyg: Älskar & Favorit 
”En underbart bra debut, fick Ajvide vibbar, vilket är ett underbart betyg från mig då han är en favoritförfattare.  Ser fram emot att läsa mer av Boel.”
http://schitzo-cookie.blogspot.se/2013/08/den-nya-manniskan-av-boel-bermann.html

CatOnHat
”Några superlativ: bladvändare av stora mått, fantastisk intrig, fängslande berättelse, skarpa vändningar, bra grepp med att blanda ”nyhetsnotiser” med romantexten. Oj vad bra.”
http://catonhat.wordpress.com/2013/11/19/den-nya-manniskan-boel-berman/

Funderskan – Betyg: 5/5
” …. nu är jag förlorad. Boken är välskriven, rolig, skrämmande, spännande, intressant och underbar! ”
http://funderskan.blogg.se/2014/april/recension-den-nya-manniskan-2.html

C.R.M Nilsson – Betyg: 5/5
“Den nya människan motsvarar mina högt ställda förväntningar: fantastisk världsuppbyggnad och riktigt otäck stundtals. Jag älskar det!”
http://lacrimamens.com/blog/den-nya-manniskan.html

Metro Sverige
”Obehaglig vision om vår framtid. Dataspelsutvecklaren Rakel inser att de nya barnen som föds efter den världsomspännande barnlösheten är annorlunda. Men vad vill de egentligen? Är de ett hot mot mänskligheten? Spännande och obehaglig framtidsvision med både hopp och kaos inom räckhåll.”
http://www.readmetro.com/en/sweden/stockholm/20130823/

Topp tio böcker hittills 2014/ C.R.M Nilsson
”Stark världsbyggnad i en stundtals mycket otäck bok.”
http://lacrimamens.com/blog/topp-tio-bocker-hittills-2014.html

Årets bästa böcker/Den döda zonen
Bokbloggen Den döda zonen listar årets bästa böcker. Och vinnarna är…
Årets kusligaste: ”Alla dessa obehagliga barn i Boel Bermanns Den nya människan, en krypande och suggestiv bok om barn som inte längre är barn, utan något helt annat.”
http://dodazonen.wordpress.com/tag/arets-basta-bocker/

Redaktionens favoriter/Dagensbok.com
”Härligt att den svenska dystopin tar ett kliv framåt. Intressant med paralleller som kan dras till vårt eget samhälle.”
http://dagensbok.com/2014/01/03/redaktionens-favoriter-2013/

IElinasHylla
”Boken levde faktiskt, utan några skrupler som helst, upp till förväntningarna jag hade på den. Jag är så glad att jag har läst en välskriven, genomtänkt och lagom tjock/tunn (hur man nu vill definiera) svensk roman som dessutom är en dystopi. Hurra, hurra!”
http://ielinashylla.wordpress.com/2014/03/07/den-nya-manniskan/

Bokmoster
”Dataspelsutvecklaren Rakel råkar riktigt illa ut när hon för att försvara en kompis barn dödar ett av barnen från den nya generationen. Samhället ser dem som ofarliga, de är ju bara barn liksom. Men Rakel får på nära håll se vad de är kapabla till … En läsvärd och välskriven science fiction-dystopi, ett område som tangerar min husgudinna Margaret Atwood, med Tjänarinnans berättelse och MaddAddam-trilogin.”
http://bokmoster.blogspot.se/2014/03/310-den-nya-manniskan.html

Bookobsession
”Den Nya Människan är unik på flera sätt, och det är svårt att inte fastna för den. Handlingen är väl genomtänkt, texten är väldigt varierande i skrivsätt och när man närmade sig slutet så var man bara tvungen att läsa till sista sidan så fort som möjligt, eftersom man bara ville ta reda på hur allt skulle sluta!”
http://swebookobsession.blogspot.se/2014/05/den-nya-manniskan.html 

Den nya människan – egna barn och andras ungar/ Recension på Cornucopia
”Debutanten Boel Bermanns svenska science-fictionrysardystopi Den nya människan är en mästerligt kraftfull stilistisk, men alldeles för kort, debut. En utmärkt julklapp för den som älskar riktig science fiction, dvs böcker som får dig att tänka om…”
http://cornucopia.cornubot.se/2013/12/den-nya-manniskan-egna-barn-och-andras.html

Den döda zonen
”Jag läser. Boken är skriven med ett bekvämt, lättsmält språk; uppmanar till läsning. Bermann lägger ut texten, berättelsen fascinerar och provocerar sinnet. Jag kommer på mig själv att verkligen tycka om de mörka delarna, vilja ha mer av dem. Mer dysterhet, mer panik. Det är i det uppgivna, lamslagna som boken är som allra bäst. Den nya människan är en debut värd att uppmärksamma. Den lovar mer.”
http://dodazonen.wordpress.com/2013/09/10/recension-boel-bermann-den-nya-manniskan/

 Vargnatts Bokhylla
”Ibland hittar man en sån där bok som man verkligen vill sluka i en enda läsning. Det är som att en hand sträcker sig ut från sidorna och drar ner dig in bland orden så att du lever i berättelsen och inte har något annat val än att fortsätta läsa tills sidorna är slut. Den nya människan är en sådan bok!”
http://vargnattsbokhylla.blogspot.se/2013/08/den-nya-manniskan-av-boel-bermann.html?m=1

Lingonhjärta
”Väldigt snyggt skrivet och en väldigt bra bok. Och väldigt läskigt! Boel Bermann hade förmågan att skrämma livet ur mig när jag läste den här boken. För på något vis lyckades hon få det att kännas väldigt verkligt.”
http://www.lingonhjarta.com/2013/08/den-nya-manniskan-av-boel-bermann.html

”Svensk fantastik är fantastisk” / (Inte så) Anonyma Biblioholister
”Svensk fantastik är fantastisk” hojtar jag ibland, men det är verkligen så. Svensk fantasy, svensk skräck och svenska dystopier är så ”lagom” för mig. Nä, lagom är inget skällsord i det här fallet. De kan vara nattsvarta, vilda, spretiga, fantasieggande – men mitt i allt finns det ofta en kärna av jordbunden verklighet som gör att historien kryper så mycket närmare inpå mig än de alster som publiceras av många av de mer flashiga internationella storfräsarna. De svenska favoriterna är många: Tidbeck, Jensen, Ormes, Eggert, Ajvide, Fager – och nu Bermann. Boel har levererat en bra historia. Den kunde ha vunnit på lite tuffare redigering, men allt som allt: bra. Mycket bra.”
http://bokoholist.wordpress.com/2013/09/20/den-nya-manniskan/

Bibliotek i Fokus
”Detta är en dystopi som ger kalla kårar efter första sidan. Texten består av tidningsartiklar, forskningsintervjuer och brödtext i jag-perspektiv. Att den framtid som gestaltas är så nära i tiden och att romanens samhälle i stort sätt liknar vårt verkliga samhälle gör den desto ruskigare. Storyn är välskriven och karaktärerna trovärdiga. Läsaren börjar snart fundera över om inte denna mardröm skulle kunna bli sanning; hur skulle vi förhålla oss till det? En mycket fängslande debut.”
http://www.biblioteketifokus.se/index.php/recensioner/89-det-perfekta-lopsteget-9

Malins Bokblogg
”Det här är skrämmande läsning, och att det är barn inblandade bidrar till den rysliga stämningen. Boken berättas ur Rakels perspektiv men blandas också med tidningsklipp och intervjuer av flera forskare som ger sin syn på saken. Det gör att allt känns väldigt trovärdigt och ännu mer hemskt att läsa. Det kryper så nära inpå.”
http://malinsblog.wordpress.com/2013/11/19/den-nya-manniskan-av-boel-bermann/

Beroende av böcker
”Åh vad jag tyckte om den här boken. På ett mycket snyggt sätt får vi läsa Rakels historia blandat med tidningsartiklar, forskningsrapporter och liknande. Berättelsen utspelar sig i många olika länder, på olika nivåer, och har exakt rätt längd. Där många har en benägenhet att skriva för långt lyckas Bermann koncentrera historien. Det är även en väldigt läskig historia, fler gånger satt jag och praktiskt taget höll andan när jag läste. Jag förstår Rakel, hela vägen igenom berättelsen och detta trots att hon byter ståndpunkt och känslor, eller kan det vara tack vare?”
http://beroendeavbocker.blogspot.se/2013/11/den-nya-manniskan-av-boel-bermann.html

Bokboxen
”Den nya människan är en liten Sci-Fi-pärla. På ett väldigt ”Borde-bli-välproducerad-SVT-Tv-serie-som-sedan-köps-av-HBO-och-blir-världssuccé-samt-gör-författaren-väldigt-rik”-sätt. Och även om grundidén påminner en del om PD James klassiker The Children of Men (Människors barn), som blev film med Clive Owen för några år sen, så tar historien en helt annan väg rätt snabbt.”
http://bokboxen.blogspot.se/2013/10/boel-berman-den-nya-manniskan.html

Reproduktionsnormsdiskussion, och vad är en människa?/Dagens Bok
”Slutligen blir det en diskussion om vad det är som gör en människa. Är det den gamla människan är som är det mänskliga, det vill säga: med förmågan att känna känslor (eller att känna rätt känslor, på rätt sätt), förmågan att handla ologiskt, förmågan att systematiskt exploatera andra varelser.
Bermanns bok är en dystopi. Men jag tänker att det dystopiska ligger lika mycket i nuet som i den framtid som skildras, för det oacceptabla händer redan och monstren finns. På det sättet blir romanen ett angeläget inlägg i diskussionen/debatten. Och en framställning som ibland rycker undan den trygga grunden.”
http://dagensbok.com/2013/09/26/reproduktionsnormsdiskussion-och-vad-ar-en-manniska/

Bibliophilia
”Jag är normalt inte förtjust i dystopier, men den här lyckades ta sig in under skinnet på mig. Den kom obehagligt nära och förde mina tankar till hur människor behandlades vid tiden kring och under andra världskriget, till utanförskap och rasism, och till diskussioner om människors lika värde.”
http://bibliophilia.se/?p=2824

Det mörka tornet
”Överlag tycker jag att den här boken är väldigt välskriven. Rakel är en stark personlighet och en slags förkämpe för den ursprungliga mänskligheten. Man riktigt känner hennes frustration när ingen vill lyssna på hennes rop efter hjälp. Skräcken gömmer sig där mellan sidorna och sipprar ut till mig som läsare. Jag hålls i ett järngrepp.”
Läs hela recensionen här:
http://detmorkatornet.blogspot.se/2013/10/den-nya-manniskan-av-boel-bermann.html

Lexie Läser – Betyg 5/5
Detta var en otroligt bra, känslosam och spännande bok med en släng av skräck i sig. Boken hade jag mycket väl lätt kunnat läsa ut direkt när jag fick hem den, men jag ville inte att den skulle ta slut så snabbt så resultatet blev att jag läste lite i den varje kväll innan läggdags. Gentemot vad jag brukar läsa så är detta en skillnad, men jag älskar boken rent ut sagt och den är verkligen en av de bästa böckerna som jag läst i år …”
http://www.lexielaser.org/2013/08/inga-barn-som-fods-nasta-ar.html

Lena C – en bokblogg – Betyg: 4,5/5
”Det är en skrämmande, intressant, tankeväckande och fascinerande läsning. Definitivt en av de bättre böckerna jag har läst i år. Trots att den bara är på 205 sidor och korta kapitel känns det som om den skulle kunna  läsas i en evighet – vilket i det här fallet kändes som en väldigt bra sak, jag ville inte att det skulle ta slut när man väl läst färdigt.”
http://lenacee.wordpress.com/2013/08/28/den-nya-manniskan/

Megazine – Betyg: 8/10
”De dryga 200 sidorna försvann i ett nafs och jag satt för mig själv i soffan och log. Förra gången det hände var när jag första gången läste Låt den rätte komma in för alla dessa år sedan, vilket är ett bra betyg då jag läst allt som Ajvide Lindqvist spottat ur sig efter det. Jag hoppas på samma utveckling vad gäller Boel Bermann.”
http://megazine.se/2013/12/den-nya-manniskan/

Booklovin – Betyg: 8/10
”Sammanfattat är Den nya människan en tempofylld, spännande dystopisk bladvändare som får en att tänka till och som presenterar en skrämmande, men framförallt, intressant framtid. Om du är trött på de gamla vanliga dystopierna som följer samma mönster och vill ha en ny, fräsch dystopi tycker jag definitivt att du ska ge den här en chans. Det är den helt klart värd.”
http://boooklovin.blogspot.se/2013/08/den-nya-manniskan.html

Love Kölle – Betyg 4/5
”Allt som allt är alltså Boel Bermanns ”Den nya människan” både ett intressant tillskott till science fiction-genren i Sverige, och en spännande, välskriven debut. Jag hoppas verkligen att Bermann kommit för att stanna, för av allt att döma har hon potential att uträtta storverk i framtiden.”
http://www.lovekolle.se/2/post/2013/08/boel-bermann-den-nya-mnniskan.html

Bokföring enligt Monika – Betyg: 4/5
”Förutom att vara skrämmande så väcks en hel del tankar när jag läser. Vad är egentligen mänsklighet? Och medmänsklighet? Kan man känna medmänsklighet med någon som, förutom att se ut som en människa, inte har några andra mänskliga drag? Vet samhället alltid bäst eller kan jag själv avgöra vad som är bäst för mig? Några svar får jag naturligtvis inte, men jag hoppas att jag hade gjort som Rakel. Låt dig inte luras av det tunna formatet, för den är fullspäckad och jag tycker det är fantastiskt att en bok med så få sidor kan innehålla så mycket. Bra böcker behöver inte vara tjocka.”
http://bokslut.blogspot.se/2013/08/den-nya-manniskan-av-boel-bermann.html

Nellas böcker – Betyg: 4/5
”Den nya människan är inte riktigt som de flesta andra dystopier jag läst. Den är mörk, visst, och på sina ställen riktigt obehaglig, men den har en väldigt egen stil som får den att sticka ut ur mängden.”
http://nellasbocker.blogspot.se/2013/09/den-nya-manniskan-av-boel-berman.html

Nilmas Bokhylla – Betyg: 4/5
”Innan jag började läsa boken funderade jag på hur en hel dystopisk historia kunde rymmas på bara drygt 200 sidor. Det var inga problem och man ska absolut inte låta sig luras av bokens tunna utseende. Boken består dels av Rakels liv men också nyhetsartiklar och intervjuer med olika personer som varit involverade i projekt ”Den nya människan”. Jag gillar bokens upplägg och jag gillar det faktum att man lämnas till ett öppet slut.”
http://nilmasbokhylla.wordpress.com/2013/09/06/den-nya-manniskan/

Fabulationer – Betyg: 4/5
”En debutroman som jag hoppas ger mersmak för Bermann och att hon fortsätter skriva. Hon har tagit ett klassiskt grepp om våra skräck. Det hon skriver är nära och okänt, men inte helt omöjligt. Bermann har skapat en bra ton och en målande blid av vad Rakel möter utan att överösa läsaren med detaljer och förklaringar ”Less is more”. Visst ville jag veta mer i vissa stycken men jag blev inte överöst med detaljer och onödigheter. Bättre kort och kärnfullt än segt och utdraget. ”
http://fabulationer.blogspot.se/2013/08/den-nya-manniskan-av-boel-bermann-kalla.html

Bookrelated – Betyg: 4/5
”Jag gillade skrivsättet väldigt mycket. Berättarrösten kändes äkta, som om det var karaktären själv som skrivit det och inte författaren bakom karaktären. Det är definitivt en bok som man skulle kunna sträckläsa på en dag då spänningen verkligen håller ett hårt tag om läsaren.”
http://bookrelated.devote.se/blogs/26881334/recensioner-immortal-rules-den-nya-maenniskan-mm.htm

Lottens Bokblogg – Betyg: 4/5
”Den nya människan är ändå väldigt spännande, och som debut är den klart imponerande. Jag brukar ytterst sällan läsa dystopier, och det här är nog den bästa i den genren jag läst. Det finns dessutom ett tydligt samhällskritiskt ställningstagande kring hur vi behandlar människor som uppfattas lite ”annorlunda”.”
”Omdöme: Spännande svensk dystopi om hotet av det som är annorlunda.”
http://lottensbokblogg.wordpress.com/2013/10/07/den-nya-manniskan-av-boel-bermann/

Boktokig
”Låt mig bara inleda med en applåd till Boel Bermann, världen behöver definitivt fler dystopier och fler svenska författare. Bermann, du slog två flugor i en smäll!
Inte nog med att detta är en dystopi som delvis utspelar sig i Sverige, det är en riktigt bra dystopi dessutom! En dystopi vi inte har läst förut, en dystopi vi inte förutsåg. Bermann har verkligen lyckats vara nyskapande, hon har skapat en värld vi inte kunde skapat själva. Jag älskar det!”
http://www.bok-tokig.com/2013/09/recension-den-nya-manniskan-av-boel.html

MsHisingen
”Det har är en riktigt bra bok. Och ruggig. Tittade mig över axeln ett par gånger när jag läste första halvan och tände lampan i rummet bredvid… Tycker det var intressant att se hur rätten till fri abort tas bort, hur man trots allt man vet om den nya rasen fortsätter att värdesätta produktionskraften högre.”
http://mshisingen.blogspot.se/2013/09/den-nya-manniskan-jag-kunde-ha-avvarjt.html

In another library
”Just skillnaderna mellan den gamla och den nya människan och det komplicerade förhållande de har till varandra är bokens kärna och säger mycket om vår värld. Bermann målar skickligt och detaljrikt upp hur denna version av vår framtid skulle se ut med hjälp av Rakels berättelse och fiktiva tidningsurklipp, intervjuer och forskningsrapporter.”
http://inanotherlibrary.se/den-nya-manniskan/

Doktor Glas
”Det finns mycket som jag gillar med Den nya männskan. Först och främst att saker och ting går åt helvete. Jag antar att det är samma motbjudande fenomen som får folk att stanna upp och titta på en trafikolycka, fast här får (och till och med uppmuntras) man att titta (läsa). Den nya människan är en riktigt bra debutbok, jag sitter med smårysningar en stor del av tiden. Den utspelar sig nu – inte hundra eller tusen år framåt i tiden (och det tycker jag gör en bok ännu läskigare). Berättargreppet påminner om Ajvide Lindqvists rysare.”
http://doktorglas.blogg.se/2013/october/den-nya-manniskan-boel-bermann-2.html

Farbror Atlas
”Historien om huvudpersonen Rakel och hennes, på många sätt, tragiska resa är också välkomponerad och engagerande. Allt är inte svart eller vitt, och det gillar jag verkligen med boken. För fans av dystopier och ödesmättad science fiction är Den nya människan därför given läsning.”
http://farbroratlas.com/2013/08/28/laskiga-barn-i-laskig-framtidsdystopi/

SocialistSimon
”Boel Bermann lyckas fånga en spännande historia, en trovärdig dystopi och riktigt bra skräck i en och samma bok. Det går knappt att berätta mer än så utan att spoila, men jag kan bara uppmana Dig att läsa henne. Detta är skitbra!”
http://socialistsimon.blogg.se/2013/october/den-nya-manniskan-2.html

Den-Nya-Människan-av-Boel-Bermann-2D

Smog

Ser staden breda ut sig nedanför skrapans fönster. En siluett av olikfärgade ljus och farkoster i rörelse som en stjärnhimmel i kaos. Det är inte ett svart mörker, det är den vanliga gråsvarta dimman av smog som täcker himlen. Skrapan är inte tillräckligt hög för att passera gränsen, dimman sveper runt glasen som älvdans på hög höjd, trycker sig mot byggnaden och letar efter springor för att ta sig in. Jag föredrar natten framför dagen. I dagsljus syns smogen mer, den filtrerar solljuset som vi törstar efter och förvandlar allt till grå och urblekt socialrealism. Inte ens på de molnfria dagarna går det att se solen längre, mer än en ljus cirkel som avtecknar sig bakom den gråa himlen. Så långt har det gått. Världen är täckt av en grå smutshinna och vi har vant oss. Jag kan inte längre minnas hur det var att se en blå himmel. Ibland tänker jag på det faktum att alla vi människor också är täckta. Att vi är ingrodda av smutsen utan att ens reflektera över det för det mesta. Vi är blekare nu än vi var när vi växte upp. Jag leker med tanken på att alla tidigare generationer var enormt mycket färgstarkare, att de faktiskt såg ut som de gamla, handkolorerade fotografierna med färger som skär i ögonen. Vi blir gråare som en del av vår överlevnadsprocess, det är en naturlig del av vår utveckling. Vi anpassar oss, maskerar oss själva för att smälta in i vår omgivning. Vi gör oss själva osynliga som kameleonter, lär våra gener kamouflage för att rovdjuren inte ska finna oss. Men rovdjuren är ibland oss, faran är lika maskerad. Som dis och skuggor rör vi oss i våra städer. Gråheten har trängt in i kropparna och förändrat generna, har gett oss hud som svagt reflekterar den farliga UV-strålningen från hålet i ozonlagret och isolerar från temperaturskillnader. Vi ökar våra överlevnadschanser för varje dag. Genom att vistas utomhus härdar vi oss själva. Men forskarna vet att förändringen är större än vi tror, de upptäcker dagligen nya konsekvenser av smogen och strålningen. Ingen vet i hur stor omfattning vi förändras. Än har vi mest sett positiva sidor, bortsett från ökad hudcancer och grå starr som täcker så många människors ögon. Jag pressar ansiktet mot glaset och ser ut över den mörka världen. Jag kan fortfarande se, men inte minnas. Minnet är så bräckligt. Vi tror att vi kan minnas hur saker var, men så snart en uppdatering sker raderas det som varit. Vi har kopior kvar som backup, men de sjunker undan i arkiven som om en hinna av gråhet fördunklar det förflutna. Jag kan inte minnas hur staden var när den bestod av klara färger och starka ljud. Allt är dämpat. Även om jag blundar och försöker föreställa mig min barndom är det blekt och utom räckhåll. Men det här så stort, det handlar om världen. Hur kan jag inte minnas? Smogen sprider sig, successivt håller vi på att täcka alla landområden med dimma. En storstad i taget, ett land i taget. Jag föreställer mig hur världen utifrån förvandlas till terra incognita, ett oskrivet grått blad sett från rymden och hur vi vandrar i den timman som bleka gestalter i en vit värld. Osynliga. Bara vi själva vet att vi existerar och att det finns människor omkring oss. Vi kommer kunna se svallvågorna i dimman av de andras rörelser.

IMG_0668

Övervakning

Övervakning är resultatet av en skrivövning av Boel Bermann.

En helt vanlig dag. Olik alla andra dagar. Märker inte att den är annorlunda. Det finns inget som säger att kamerorna som övervakar varje del av vår existens inte fungerar. Alla människorna runt om mig tror att de fortfarande fungerar, det finns inget som avslöjar att de är ur funktion. Undrar om folk skulle bete sig annorlunda om de visste?
Jag är en av få som vet att de inte är aktiva, att kamerornas ögon är döda. Jag har dödat dem. Går det att säga så om teknik? Att maskinerna dödats? Det låter fel, men det känns rätt. De allra flesta byggde på ett och samma program – som jag tagit ut. Det mesta styrdes helt av maskiner. Sannolikt finns det fortfarande riktiga människor involverade, människor som desperat kämpar för att återställa systemen och få övervakningen att övergå till det normala över Stockholm. Men de måste vara få. Har ingen uppfattning om hur snart de kan reparera skadan. Men ingreppet var stort, större än vad de rimligtvis trott var möjligt. Chansen är stor att ingen iakttar mig just nu efter konstant övervakning dygnet runt de senaste åren. Jag är uppfylld av en känsla av frihet.

IMG_0825

Radiostyrd

Radiostyrd är resultatet av en skrivövning av Boel Bermann

Det kallas inte övervakning längre. Övervakning anses vara ett fult ord. Att det finns kameror som följer oss under alla våra vakna timmar, mikrofoner som spelar in alla ljud, program som söker igenom allt vi skriver, mejlar och postar är inte övervakning. Istället är det omtanke. Staten bryr sig om oss medborgare. Den vill inte att vi skadas. Den vill att alla dess medborgare ska ha ett bra liv, äta näringsfylld mat, motionera lagom, ha regelbundet sex, dricka måttligt, vara sociala och umgås med partner, vänner och arbetskamrater. Staten tar hand om oss. Det är därför de aktiverar dosan om vi inte uppför oss i enlighet med standarden som etablerats. Dosan som gör att de kan styra oss och vårt agerande. Det är inte en obehaglig upplevelse. Staten gör det enbart för att den bryr sig om oss. För att lära oss göra rätt.

Nästan alla jag känner har varit utsatta för dosan vid något tillfälle i sina liv. Vi pratar inte om det, skriver inte om det, postar inte om det. Men vi har viskat om det, med handen för våra munnar. Staten tar kontrollen över kroppen i några dagar och gör allt som vi förväntas göra. Så att varje medborgare verkligen lär sig hur han eller hon ska leva sitt liv för att få ut maximal belöning av sitt agerande. Maximalt nöje, trevnad, motion, näring och tillfredsställelse. Vi förstår ju inte bättre själva. Våra liv är bortslösade när vi inte utnyttjar vår tid maximalt. Det är för vår egen skull.

IMG_1363

IMG_3704

 

Novell: Testresultatet

Novellen Testresultatet är skriven av Boel Bermann.

De upptäckte mitt tillstånd under ett standardtest för mitt blod på rymdstationen. För säkerhets skull. Nu är jag fast här på grund av testresultatet. Min sambo kan inte komma hit, han har ett medfött hjärtfel och kan aldrig stiga ombord på ett rymdskepp. Min arbetsgivare beklagar situationen. Mest på grund av den enorma ersättningen de kommer tvingas ge mig. Rymdstationen är minimalistisk, har bara det allra mest nödvändiga. Finns inte mycket för mig att göra här. Strålningen är enorm och den fysiska påverkan den kommande vistelsen gör på min kropp är oförutsägbar. Det var aldrig tänkt att någon skulle vistas här längre än några veckor.
Frekvensen av besökare har ökat, de kommer och går. Tar mina världen, gör tester och undersökningar på mig. De säger att de beundrar mitt mod och berättar att jag är enormt populär nere på jorden. Jag läser naturligtvis nyheterna, men de känns overkliga. Som att de inte handlar om mig. Jag är den ofrivilliga huvudpersonen i en dokusåpa. En tragisk kärlekshistoria. Ett par åtskilda av tom rymd. De har satt upp fler kameror, varje millimeter av min tillvaro är täckt. Min sambo har kameror som följer hans steg, men det är jag som är i fokus.

Någon måste ha slarvat med testerna innan jag åkte upp eller så var det så tidigt att det inte gick att upptäcka. Att jag var gravid. Mitt barn som jag bär inom mig kommer att vara det första barnet som utvecklas och föds i rymden. Det första barnet som växer upp på en rymdstation. Hon kommer inte kunna åka till jorden förrän hon är tonåring, förrän hennes kropp är stark nog att klara påfrestningen. De vill inte, kan inte, riskera mitt barns liv. Jag kanske kommer att få återvända innan dess, men bara under kortare perioder, om min kropp inte försvagats alltför mycket av den långvariga rymdvistelsen. Det ser inte bra ut att en mamma skulle överge sitt barn i den mörka rymden. Kanske kommer jag vara så svag efter födseln att jag aldrig kan återvända för att det skulle vara för stor risk för mitt liv.
Jag och barnet. Hela världen tittar på. Jag bönföll mina chefer inom myndigheten att låta mig åka hem efter att det upptäcktes. Skrek, grät och hotade. De filmade inte det. Världen var med när testet visade att jag var gravid, världen är förväntansfull. Myndigheten för rymdforskning har fått mer uppmärksamhet än någonsin, det folkliga stödet är ofattbart stort och privata donationer forsar in. På grund av rymdbebisen. Så de behåller mig och min växande mage här ute i rymden. För sin egen skull. Men de säger att det är för min egen säkerhets skull. Och för barnets.

IMG_1945