Snart får du svaret i min kommande dystopiska roman Tömd som ges ut av Kraxa förlag under hösten. Håll korpgluggarna öppna!
Novell: Tristessen & Trädet
augusti 5, 2021 Av Lämna en kommentar
Bonjor tristess, hej tristess, det var ju bara en helt vanlig dag, precis som alla andra, men jag ville kanske just den morgonen att saker och ting skulle förändras. Du vet, att något äntligen skulle hända. Men allt började liksom helt jävla vanligt. Jag vaknade av den artificiella soluppgången, duschade i tre minuter, långdusch, tyckte väl att jag kunde unna mig det fast det bara var onsdag och fast jag bara är tilldelad en enda långdusch i veckan just nu, så jävla snålt för att jag vet att Becky har två bara för att hon har högre social rating än jag, men jag antar att hon biter ihop och är trevlig mot varenda människa hon möter och jag har inte haft den energin på evigheter.
I alla fall, när jag hade satt på mig kläder och satt i mig havre med havremjölk så gick jag ut i gången och bort genom korridorerna mot mitt jobbrum i andra huset. Jag vet ju att vissa jobbar i sin sovrumslägenhet och man får det om man vill, det är ju till och med bonusar om man gör det för att minska behovet av jobbrum, så vissa dagar undrar jag varför jag ens bryr mej att gå 5 minuter bort. Det ger ju inte speciellt mycket träning, men i alla fall lite variation för att man ser lite av världen skymta där utanför fönstret och jag vet att de andra byggnaderna ser precis likadana ut som både den jag bor i och den jag jobbar i, men det är ändå små detaljer som skiljer. Inte mycket, jag vet, men jag har gått den där sträckan så pass många gånger att jag tittar på precis allt och tänker på sådana saker som att betongfasaden mittemot har ett körsbär och inte ett päron som dekoration, eller att sprickan i fasaden på huset mittemot växer sig större, eller att det där enorma trädet mellan husen har röda löv nu. Jag vet inte ens varför jag tycker att det är så spännande, för att jag vet ju att jag när som helst kan titta på vilken plats som helst i hela världen genom maps på skärmen, men det är något med att det bara är några lager tunt glas som skiljer mig från den riktiga världen där ute och det fascinerar mig att det där trädet hela tiden förändras, det är aldrig helt likadant från dag till dag.
I alla fall, när jag gick där erkänner jag att jag kände ett så fruktansvärt sug efter att gå ut till trädet, och jag antar att det är en konstig känsla, det är längtan och sorg och rädsla hopblandat inombords så att jag knappt fattar någonting. Men jag tror att det är för att allt är så himla ordnat här inne hela tiden och klart jag vet att det är farligt därute, men hela mitt liv är inrutat från det att jag vaknar, går till andra huset, sedan så jobbar jag i åtta timmar som alltid, jag vet att det är bra att vi aldrig behöver jobba övertid om vi inte vill, och sedan så går jag tillbaka till min sovrumslägenhet. Varje gång jag gör det så tänker jag att jag borde göra något annat, men jag vet inte riktigt vad, liksom, jag vet ju att jag kan gå till sällskapsrummet eller gymmet, men det är nästan aldrig någon där ändå. Gissar att vi har vant oss vid att inte hänga med andra människor, en slags självvald isolering, för att allt är tryggt och ombonat där i lägenhetsdepån, och jag pratar med alla mina vänner online och det är helt okej.
Fast det där jag precis sa nu var ju inte sant, eller hur? För igår var ju inte en helt vanlig dag, för igår gjorde jag något som jag aldrig har gjort förut, i alla fall så tror jag inte det, för i stället för att gå till höger bort till mitt jobbrum så gick jag till vänster och det var ingen som sa något eller hindrade mig. På sätt och vis det var jättekonstigt eftersom allt är farligt där ute, men jag antar att de inte trodde att någon skulle vara så dum att de skulle gå ut på riktigt med allt dammet eller så märkte de inte att jag gjorde det, och sedan så kom jag till en luftsluss, och jag gick igenom den, jag vet inte riktigt varför. Där såg jag en dörr, alltså en slags ytterdörr eller nödutgång eller var det nu var och det var så konstigt, för den var helt obevakad och genom skyddsglaset i dörren såg jag det röda trädet.
Jag vet inte riktigt vad som hände, men något hände med mig, för att jag blev alldeles varm inombords, och dörren öppnades eller jag kanske öppnade den själv, fast jag minns inte att jag gjorde det. Så var jag plötsligt utomhus och det var riktig luft och den kändes klar, inte alls dammig eller farlig, och det var liksom som en svag vind mot mitt ansikte och det var helt magiskt. Jag tänkte nog inget alls just då, allt var lite som en dröm, jag bara gick ut på den torra gräsmattan och fram emot trädet.
Vid trädet stod en spade, jag vet inte varför eller vem som hade lämnat den där och jag vet inte ens varför jag tog upp den, men det gjorde jag ju tydligen. Just då kändes det som att det var något jag var van vid, som något jag hade gjort tusen gånger, fast det kan jag ju inte ha gjort för jag har ju aldrig varit utomhus förut eller hållit i en spade, inte så vitt jag vet. Men i alla fall, jag tog upp spaden och jag tror att handtaget var gjort av trä, det kändes liksom varmt och strävt och hårt mot handflatorna, och så började jag gräva och sedan så bara grävde och grävde jag. Det var något väldigt fint i allt det monotona, det var som en fuktig höstdimma och grå himmel och att andas luften som var kall i lungorna och jag kände hur svetten rann ner i pannan, men jag fortsatte ändå att gräva. Jag kan inte riktigt förklara det.
Till sist så hade jag grävt upp hela jorden runt hela det stora trädet och jag minns att det börja svaja, det var enormt och brunt och rött mot all den gråa betongen i huset som omringade det och mot den mörkgråa himlen och allt det gråa dammet som täckte världen. Sedan föll hela trädet, det var enormt och det föll rakt in i huset där jag borde ha suttit och arbetat och på något vis fattade jag att massor av människor kanske hade skadats eller dött, men ändå så stod jag bara där jordig och svettig och var just i den stunden kände jag mig bara så fruktansvärt glad.
Det var väl där det slutade, antar jag, för det var väl då ni kom och tog mig och släpade iväg mig hit. Jag förstår ju nu att det måste ha varit någon slags psykbryt eller hallucination jag hade, eller jag antar det, för jag skulle ju aldrig ha kunnat gräva upp hela det där enorma trädet om jag inte hade varit så extremt uttråkad att jag gjort exakt samma sak varje dag, år ut och år in, hela mitt liv, eller hur?
Novellen Tristessen & Trädet av Boel Bermann.
Novellen skrevs under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan
Vill du göra samma skrivövning?
Tema: Tristess
Tid att skriva: 15 minuter
Ord att använda (6/9): spade, ordning, damm, sorg, vänster, isolering, mentor, psykbryt, bygg
Flykten
januari 13, 2021 Av Lämna en kommentar
Jag hade lyckats fly ut. Jag var fri. Men nu har de fångat in mig igen.
Världen susar förbi fönstret utanför snabbtåget. Snötäckt, vitglänsande landskap med en skärande ljus sol. Jag dricker djupa klunkar av kaffesubstitutet, följer flödet på skärmen framför mig förstrött och försöker känna efter vad som egentligen pågår inombords.
Världen har flytt inåt och bortåt, det utanför fönstret är inte längre verkligheten. Det är så sällan jag faktiskt ser ut, ser på världen omkring mig.
Jag tvingar mig att släppa skärmen med blicken och se upp. Min bokning skedde i sista minut, det fanns knappt några platser. Därför har jag bara en grå isoleringsplatta på väggen intill mig, inget fönster. Men när jag lutar mig tillbaka i sätet så mycket jag kan får jag en liten glimt genom fönstret intill platsen framför mig. Världen består av konturer idag. Svarta träd, vit snö och en ljusgrå himmel. Jag ser inga människor, bara tomma landskap som susar förbi. Få vistas utomhus nu för tiden, bortsett från i megastädernas tempererade zoner.
Jag försöker minnas hur det var förut, men det är så svårt att minnas en verklighet där folk faktiskt rörde sig ute i det svenska landskapet. Alla minnen blir grumliga så snabbt, raderas ut och ersätts av det som är framför mig. Reduceras till det jag ser, det jag upplever, det jag konfronteras med. Det går inte längre att minnas något. Minnen är opålitliga och historien skrivs konstant om på nätet.
Det fanns en tid utan extremväder. En tid utan stormar, orkaner, översvämningar, tsunamis, skogsbränder, långvarig torka, massiv nederbörd, värmeböljor, cykloner, tyfoner. Men jag är född i storstaden och var bara ett barn när den tempererade zonen skapades, så för mig har så lite förändrats. Jag kan fortfarande röra mig där jag brukade röra mig, även om vädret nu är kontrollerat och förprogrammerat var jag än går. Allt som pågår runt om i världen upplever jag bara på skärma eller skymtar på resor och det får hela den globala miljökatastrofen att kännas overklig.
Tåget passerar en lastplats och stannar till ett kort ögonblick. Jag skymtar repade containrar och silverglänsande fordon. Alla fordon är eldrivna nu för tiden. För lite, för sent. Mänsklighetens anpassningsförmåga är också anledningen till mänsklighetens undergång. Att vi anpassar oss till vad som helst i kombination med att vara så fruktansvärt bra på att låtsas som att det inte finns fick oss att ignorera katastrofen tills den var ostoppbar. Att vägra se det stora perspektivet utan hela tiden bara bryta ner det till här och nu och framför oss, det är vår dödssynd.
Arbetsresa. Den första på år. Jag är kallsvettig vid tanken på både det nya jobbet och på vad det kommer att göra med mig.
Jag hade loggat av. I flera års tid. En dödssynd i min bransch. För att alla ska vara tillgängliga, alla ska synas, alla ska resa. Jag gjorde tvärtom. Sa upp mig från en fast tjänst, slog mig på en enda plats i mitten av ingenstans genom ett galet billigt hus i stort behov av renovering, slutade uppdatera och vägrade följa flödet. Levde på hopsparade pengar som skulle ha gått till att lägga handpenning på bostad. Levde snålt, pengarna skulle räcka länge.
Men till slut gick det inte att fly längre. Det var som att jag hela tiden visste att flykten var en illusion, bara en temporär bubbla. Jag skapade mig en trygg, isolerad plats där inget någonsin förändrades. Tiden stod stilla. Jag stod stilla. Allt stod stilla. Det var paradiset. Klippa gräset, renovera huset, laga och äta riktig mat i lugnt och ro, plantera växter, bygga växthus, sträva efter att bli självförsörjande. Ett terapeutiskt sätt för mig att backa från utbrändhetens avgrund och hantera den globala katastrofen. Ett försök att ta bort mig själv ur ekvationen. Om inte annat bara för att inte förvärra katastrofen med upp emot 30 flygresor tur och retur per år över atlanten. Utan att med rent samvete kunna vara en nollfaktor och på sikt lyckas hamna på minusutsläpp. Jag låtsades att allt var som det skulle. Länge. Tills katastrofen hittade ända ut till mig.
Det började med att de fyra fruktträden på tomten slutade ge frukt. De trogna, knotiga äppelträden som var åldrande, men fortfarande generösa med sin skörd. Trotjänarna som producerade mer frukt än jag någonsin kunde ta hand om, där jag hade jagat runt som dåre för att ta alla äpplena innan de blev fallfrukten, som sedan håvat in även den aldrig sinande fallfrukten, alla dessa högar av pllen som krävde uppfinningsrikedom för att jag skulle hinna ta tillvara på dem.
Men nu var allt förändrat. Jag insåg det när jag såg de tomma och fruktlösa grenarna. Mörka, knotiga och spretande mot himlen som en bön efter förändring. Det var bara det första tecknet. Sedan kom alla tecken på högre makters vrede, förutom att det var vi som hade haft makten och missbrukat den bortom vett och sans.
Brunnen sinade. Växterna torkade ut. Gräsmattan var gulbrun och knastrade under fötterna. Åkern bestod av torr, brun och sprucken lera. Skogsbränder i högsommaren omringade huset på håll och alla i byn evakuerades. Varje andetag fylldes av skarp, stickande brandrök i flera veckor. Dammen intill huset sjönk i nivå, grundvattnet var farligt lågt. Bönderna kunde inte vattna åkrar. Temperaturen bara steg och steg. Inga moln i sikte, ingen nederbörd. Solsken har aldrig varit så obönhörligt bestraffande.
Växthusets plantor var bortom räddning hur mycket skuggduk och skyddande duk jag än använde.Jag tvingades börja åka in till närliggande städer för att handla mat, för att klara mig. Väl i städerna tvingades jag konfronteras med verkligheten där, den som jag inte hade behövt se på så länge. Tiggande, fattiga klimatflyktingar i varje gatuhörn, från andra länder inom Unionen och svenska flyktingar från olika landskap som förlorat sin försörjning och sina hem som flydde till tempererad skugga där det i alla fall gick att andas och sova utomhus utan att brännskadas.
Pengarna jag hade sparat ihop, de som hade möjliggjort min flykt, sinade snabbt nu. Jag kämpade för att hålla tillbaka tårarna när jag tänkte att de skulle ha räckt så länge. Men nu när jag var tvungen att köpa vatten och mat var det som att de avdunstade som morgondaggen i ett fuktigt moln framför mina ögon. Hyllorna ekade tomma i affärerna och matpriserna skenade. Det blev svårare och svårare att inte tänka på det.
Under hela den tiden fortsatte bisarrt nog alla jobberbjudandena som fortsatte välla in på min CV-sida. Som en ostoppbar flodvåg. En framvällande tsunami. De allra flesta helt orörda, oöppnade, obesvarade. Någon enstaka besvarat med ett vänligt tips om en annan kandidat eller ett ursäktande ”just nu arbetar jag som konsult på ett projekt jag inte vill lämna, men jag hör av mig om det förändras” för att inte stänga dörrar helt. Kanske för att jag insåg att min flykt var tillfällig. Kanske för att jag visste att jag skulle gå in i fällan igen.
Jag var ändå lyckligt lottad. Bara för att jag hade turen att lära mig något som väldigt få andra kan. Specialistkompetens som var efterfrågad internationellt. Inte många hade min öppning nu när arbetslösheten skenade. Men jag visste hur den världen var och jag ville inte tillbaka dit.
Vända på slantarna som folk sa förr, det gamla uttrycket från tiden när pengar faktiskt fanns i fysisk form. Jag förstod det nu när jag desperat kämpade för att försöka få pengarna att räcka, för att få vara ifred och isolerad. De digitala siffror på skärmen rann som vatten mellan fingrarna. Det är svårt att behålla sina ideal och motstå snabba pengar. Svårt att motstå när man vet att den industrin man flytt kommer att fortsätta att kassera in pengar från folk världen över rakt in i undergången.
Jag hade lyckats fly. Jag hade varit fri. Tillfälligt.
Nu lät jag mig fångas in igen.
Lät mig själv hamna på plus med själen på minus.
*
Novellutkastet Flykten av Boel Bermann
Ur rysaren ”Det som växer”: Dimman
januari 12, 2021 Av Lämna en kommentar
Rysaren DET SOM VÄXER, ute nu!
Ur romanen: Dimman.
”Vägen framför mig är täckt av en framvällande dimma som omringat allt utom gräsmattan ner mot sjön. Trots att jag är nära utmattningens gräns rör jag mig sakta längs vägen, tar sikte på kyrktornet. Men dimslöjorna sveper in mig i ett mjölkvitt töcken, ger mig en känsla av att jag befinner mig ingenstans och överallt samtidigt. Det går inte att se tornet längre, men jag rör mig ändå framåt. Följer jag bara vägen når jag fram till byn och vägen som leder bort härifrån.
Rörelserna skapar en virvel som sveper igenom den grumliga dimman framför mig. Jag omsluts av älvdans, som att jag är fångad mellan verklighet och dröm. Dimman väller fram som om den medvetet blockerar min väg och försöker hindra mig från att röra mig bort från huset. Inga ljus eller ljud någonstans, bara tomhet som trycker på.
Då hör jag ett svagt skrik genom natten, men min överlevnadsinstinkt säger åt mig att ignorera det. Istället fokuserar jag på mina steg mot gruset och min tunga andhämtning, kämpar för att stänga ute skriket. Men det växer i styrka, skär igenom mitt sinne. Om och om igen hör jag hur han ropar mitt namn, kan höra skräcken i hans röst. Alla mina logiska tankar försvinner. Istället för att fly till säkerhet vänder jag mig om och börjar springa som besatt genom mörkret. ”
*
Om romanen Det som växer:
Mardrömmarna vill inte lämna Mirjam ifred. Nyligen var hon en hyllad författare men sedan kom sammanbrottet och tillvaron rämnade. Nu kan hon inte kan sluta tänka på dagen när Astor Paléus försvann. Ingen vet att hon var där när det hände. Ingen vet att hon är den mytomspunne författarens barnbarn.
I ett försök att gå vidare återvänder Mirjam till sin farfars hus. Hon är trasig och härjad, men fast besluten att skriva en bok om honom och konfrontera sina minnen från barndomssommaren i huset.
Men snart känner hon att något är fel. Byborna verkar besatta av Astor och själv känner hon sig ständigt iakttagen. Att vara isolerad i det öde huset tär på Mirjam. Är det hon upplever faktiskt verkligt eller närmar hon sig ännu ett sammanbrott? Det är nu den verkliga mardrömmen börjar.
Rysaren Det som växer av Boel Bermann & Olle Söderström är en mörk Lovecraft-inspirerad spänningsroman med övernaturliga inslag, ute nu på alla digitala streamingtjänster och återförsäljare samt bibliotek.
Länkar i urval:
Storytel
BookBeat
Nextory
Adlibris
Ur rysaren ”Det som växer”: Klättringen
januari 9, 2021 Av Lämna en kommentar
Rysaren DET SOM VÄXER ute nu!
Ur romanen: Klättringen.
”Mina händer skakar och allt i synfältet är ofokuserat och grumligt. Kallsvetten rinner i pannan. Jag har ingenstans att fly, men inget att förlora. Sliter upp den ena balkongdörren och kliver ut, skälver i kylan som slår emot mig. Mina andfådda andetag låter väsande och ihåliga.
Jag tar tag i det kalla gjutjärnsräcket som ramar in balkongen, kränger mig över kanten och letar efter fotfäste. Sedan börjar jag den mödosamma klättringen ner i mörkret. Jag tvingar mig själv att inte tänka på vad som händer om jag faller. Fokuserar enbart på klättringen, trevar med fötterna i spaljén och klamrar mig vid stuprörets fästen. Kroppen värker och darrar.
Men till slut sjunker fötterna ner i gräset. En kort stund står jag bara där i höstnatten och andas tungt. Det är tyst och öde här nere i trädgården. Som att jag är den enda som finns kvar och att det jag upplevde i huset bara var en avlägsen mardröm.”
*
Om romanen Det som växer:
Mardrömmarna vill inte lämna Mirjam ifred. Nyligen var hon en hyllad författare men sedan kom sammanbrottet och tillvaron rämnade. Nu kan hon inte kan sluta tänka på dagen när Astor Paléus försvann. Ingen vet att hon var där när det hände. Ingen vet att hon är den mytomspunne författarens barnbarn.
I ett försök att gå vidare återvänder Mirjam till sin farfars hus. Hon är trasig och härjad, men fast besluten att skriva en bok om honom och konfrontera sina minnen från barndomssommaren i huset.
Men snart känner hon att något är fel. Byborna verkar besatta av Astor och själv känner hon sig ständigt iakttagen. Att vara isolerad i det öde huset tär på Mirjam. Är det hon upplever faktiskt verkligt eller närmar hon sig ännu ett sammanbrott? Det är nu den verkliga mardrömmen börjar.
Rysaren Det som växer av Boel Bermann & Olle Söderström är en mörk Lovecraft-inspirerad roman med övernaturliga inslag, ute nu på alla digitala streamingtjänster och återförsäljare samt bibliotek.
Länkar i urval:
Storytel
BookBeat
Nextory
Adlibris
Ur rysaren ”Det som växer”: Josefina
januari 7, 2021 Av Lämna en kommentar
Rysaren DET SOM VÄXER ute nu!
Ur romanen: Josefina.
Jag vet att jag inte borde riva upp gamla sår, men jag kan inte hindra frågan.
”Josefina, du kände Astor bättre än alla andra. Vad tror du hände med honom den där dagen han försvann?”
Hon skakar på huvudet och ser mig rakt i ögonen.
”Jag vet verkligen inte. Ärligt talat så tror jag inte att Astor kan ha tagit livet av sig och jag tror inte heller att han skulle ha övergett dig. Han kanske inte var så bra på att visa känslor, men han älskade dig på sitt eget vis. Fast att han först förlorade sin fru och sedan sin son kan ha varit mer än han klarade av… Jag vet inte, Mirjam. Depressioner är svåra saker, man vet aldrig riktigt hur någon mår inombords.”
Josefina tappar kraft, hennes kroppshållning sjunker ihop där hon sitter mittemot mig. ”Det är svårt att prata om det, det gör bara för ont. Jag förlorade min allra närmsta vän när han försvann.”
”Förlåt, jag borde inte ha frågat.”
”Men jag förstår ju att du letar efter svar, jag önskar bara att jag kunde hjälpa dig mer.”
*
Om romanen Det som växer:
Mardrömmarna vill inte lämna Mirjam ifred. Nyligen var hon en hyllad författare men sedan kom sammanbrottet och tillvaron rämnade. Nu kan hon inte kan sluta tänka på dagen när Astor Paléus försvann. Ingen vet att hon var där när det hände. Ingen vet att hon är den mytomspunne författarens barnbarn.
I ett försök att gå vidare återvänder Mirjam till sin farfars hus. Hon är trasig och härjad, men fast besluten att skriva en bok om honom och konfrontera sina minnen från barndomssommaren i huset.
Men snart känner hon att något är fel. Byborna verkar besatta av Astor och själv känner hon sig ständigt iakttagen. Att vara isolerad i det öde huset tär på Mirjam. Är det hon upplever faktiskt verkligt eller närmar hon sig ännu ett sammanbrott? Det är nu den verkliga mardrömmen börjar.
Rysaren Det som växer av Boel Bermann & Olle Söderström är en mörk Lovecraft-inspirerad spänningsroman med övernaturliga inslag, ute nu på alla digitala streamingtjänster och återförsäljare samt bibliotek.
Länkar i urval:
Storytel
BookBeat
Nextory
Adlibris
Ur rysaren ”Det som växer”: Bakom väggen
januari 5, 2021 Av Lämna en kommentar
Rysaren DET SOM VÄXER ute nu!
Ur romanen: Bakom väggen.
”Stråk av murbruk har släppt från väggen och mellan två av tegelstenarna längst ner vid golvet syns en smal glipa. Jag lägger mig på knä och lyser in genom den trånga öppningen med mobilen, men mörkret bakom är kompakt. Trevande känner jag på en av tegelstenarna. Den rör sig en aning, som en lös tand på väg att ge vika. Jag tar ett fast grepp om tegelstenen och drar i den med all min kraft.
Med ett torrt skrapande ljud lossar den från murbrukets grepp och faller inåt, försvinner ur synfältet. Sedan låter det som att den faller mot sten där bakom. Det finns ett tomrum på andra sidan, ett utrymme som verkar leda nedåt.
En febrig besatthet kommer över mig. Desperat börjar jag riva i tegelstenarna med mina bara händer. Många av dem sitter löst mellan det anfrätta och porösa murbruket. En efter en drar jag loss dem, högen av rödbruna tegelstenar växer intill mig.
Till slut sitter jag där, dammig och svettig med såriga, blödande fingrar. Men jag har lyckats, framför mig gapar en öppning stor nog att krypa igenom. Någonstans i bakhuvudet vet jag att jag borde sansa mig, stanna upp och tänka igenom vad jag ska göra. Men jag kan inte. Behovet av att få veta vad som döljer sig på andra sidan väggen överskuggar allt annat, berusar mig.”
*
Om romanen Det som växer:
Mardrömmarna vill inte lämna Mirjam ifred. Nyligen var hon en hyllad författare men sedan kom sammanbrottet och tillvaron rämnade. Nu kan hon inte kan sluta tänka på dagen när Astor Paléus försvann. Ingen vet att hon var där när det hände. Ingen vet att hon är den mytomspunne författarens barnbarn.
I ett försök att gå vidare återvänder Mirjam till sin farfars hus. Hon är trasig och härjad, men fast besluten att skriva en bok om honom och konfrontera sina minnen från barndomssommaren i huset.
Men snart känner hon att något är fel. Byborna verkar besatta av Astor och själv känner hon sig ständigt iakttagen. Att vara isolerad i det öde huset tär på Mirjam. Är det hon upplever faktiskt verkligt eller närmar hon sig ännu ett sammanbrott? Det är nu den verkliga mardrömmen börjar.
Rysaren Det som växer av Boel Bermann & Olle Söderström är en mörk Lovecraft-inspirerad spänningsroman med övernaturliga inslag, ute nu på alla digitala streamingtjänster och återförsäljare samt bibliotek.
Länkar i urval:
Storytel
BookBeat
Nextory
Adlibris
Ur rysaren ”Det som växer”: Flyktkänsla
januari 3, 2021 Av Lämna en kommentar
Rysaren DET SOM VÄXER, ute nu!
Ur romanen: Flyktkänsla
”Mirjam, är det du? Hur är det med dig? Vad har hänt?”
”Helena, jag vill verkligen skriva boken, men jag kan inte. Det går inte, jag räcker inte till. Orden räcker inte till, de är falska. Jag är så förvirrad, det är som att hela verkligheten är skev och det gör så ont att försöka.”
Tårarna rinner längs kinderna. Jag sjunker ihop i en hög på bryggan. Det fuktiga träets kyla tränger in genom kläderna.
”Lugn, Mirjam, försök hålla dig lugn. Andas djupt, in och ut. Fokusera på din egen andning en stund.”
Jag försöker göra som hon säger. Hasar mig bort till sjöstugan, lutar mig mot träväggen och drar upp knäna till bröstet. Hör avlägset en ström av ord från Helena, men uppfattar knappt något i flödet.
”Vill du att jag ringer en läkare eller ska jag försöka kontakta någon som kan komma över till huset? Min mamma bor inte så långt bort, ska jag be henne komma förbi? Eller Tomas i kulturföreningen? Jag kan kasta mig i bilen och köra dit, men det kommer ta flera timmar för mig att…”
”Nej, nej, jag vet inte. Jag behövde bara, jag vet inte… Jag ser bara inte någon mening med det här. Förstår inte varför jag utsätter mig själv för traumat, det går inte. Jag måste härifrån, redan ikväll, måste bort från den här platsen.”
*
Om romanen Det som växer:
Mardrömmarna vill inte lämna Mirjam ifred. Nyligen var hon en hyllad författare men sedan kom sammanbrottet och tillvaron rämnade. Nu kan hon inte kan sluta tänka på dagen när Astor Paléus försvann. Ingen vet att hon var där när det hände. Ingen vet att hon är den mytomspunne författarens barnbarn.
I ett försök att gå vidare återvänder Mirjam till sin farfars hus. Hon är trasig och härjad, men fast besluten att skriva en bok om honom och konfrontera sina minnen från barndomssommaren i huset.
Men snart känner hon att något är fel. Byborna verkar besatta av Astor och själv känner hon sig ständigt iakttagen. Att vara isolerad i det öde huset tär på Mirjam. Är det hon upplever faktiskt verkligt eller närmar hon sig ännu ett sammanbrott? Det är nu den verkliga mardrömmen börjar.
Rysaren Det som växer av Boel Bermann & Olle Söderström är en mörk Lovecraft-inspirerad spänningsroman med övernaturliga inslag, ute nu på alla digitala streamingtjänster och återförsäljare samt bibliotek.
Länkar i urval:
Storytel
BookBeat
Nextory
Adlibris
Ur rysaren ”Det som växer”: Hos Simon
januari 1, 2021 Av Lämna en kommentar
Rysaren DET SOM VÄXER, ute nu!
Ur romanen: Hos Simon
”Simons rörelser antyder att han vill få ut mig ur arbetsrummet. Det är som att han medvetet skymmer det han arbetade med. Jag skymtar snirkliga symboler på skärmen och handmålade växter på utskrivna papper på skrivbordet innan han leder mig ut ur rummet och stänger dörren bakom oss.
”Jag ordnar kaffe, om du inte vill ha té?”
”Gärna kaffe, svart blir bra”, säger jag medan jag tar av mig skorna och hänger av mig jackan.
”Slå dig ner i vardagsrummet du bara”, säger Simon medan han stänger till ytterdörren. Sedan låser han den noga med flera lås och reglar med två kedjor innan han går in till köket.
Inredningen i vardagsrummet är så blekt anonym att den framstår som bisarr. Som att någon köpt hela sin interiör på Ikea i en desperat odyssé för att skapa ett vanligt, normalt hem. Inget bryter av mot det ljusa och allt ser nytt och oanvänt ut. En grå soffa och äggvita fåtöljer står runt ett avskalat soffbord i björk på en beige matta. Väggarna är tomma och fönstren saknar gardiner.
Allt är så tillrättalagt att effekten blir den motsatta. Onormalt i sin längtan efter normalitet. Det är ett hem inrett av någon som vägrat välja. Inga bokhyllor och inga böcker. Rummet fyller mig med en obehaglig känsla av tomhet. Jag ryser till och går in i köket där Simon förbereder kaffe.
”Vi kanske kan sitta här inne stället?””
*
Om romanen Det som växer:
Mardrömmarna vill inte lämna Mirjam ifred. Nyligen var hon en hyllad författare men sedan kom sammanbrottet och tillvaron rämnade. Nu kan hon inte kan sluta tänka på dagen när Astor Paléus försvann. Ingen vet att hon var där när det hände. Ingen vet att hon är den mytomspunne författarens barnbarn.
I ett försök att gå vidare återvänder Mirjam till sin farfars hus. Hon är trasig och härjad, men fast besluten att skriva en bok om honom och konfrontera sina minnen från barndomssommaren i huset.
Men snart känner hon att något är fel. Byborna verkar besatta av Astor och själv känner hon sig ständigt iakttagen. Att vara isolerad i det öde huset tär på Mirjam. Är det hon upplever faktiskt verkligt eller närmar hon sig ännu ett sammanbrott? Det är nu den verkliga mardrömmen börjar.
Rysaren Det som växer av Boel Bermann & Olle Söderström är en Lovecraft-inspirerad roman med övernaturliga inslag, ute nu på alla digitala streamingtjänster och återförsäljare samt bibliotek.
Länkar i urval:
Storytel
BookBeat
Nextory
Adlibris
Ur rysaren ”Det som växer”: Fotografiet
december 30, 2020 Av Lämna en kommentar
Rysaren DET SOM VÄXER ute nu!
Ur romanen: Fotografiet.
”Jag kliver in i huset och sätter mig vid köksbordet, ögnar över tidningens förstasida tills jag får syn på en mindre bild av mig själv nere i högra hörnet. ”Mirjam Nydahl tar vid där Astor slutade”, lyder rubriken.
Jag bläddrar fram till artikeln. ”Succéförfattare hittar inspiration i anrik författarbostad”, lyder rubriken. Överst på sidan finns en bild av mig där jag sitter i trädgårdsrummet, djupt nedsjunken i soffan med penna och anteckningsbok. Hastigt ögnar jag igenom texten.
Det är en enkel men välskriven artikel som fokuserar på hur jag som författare hittar inspiration i trakten, hur mycket jag beundrar den lokala författaren Astor Paléus och hur hans böcker inspirerade mig att börja skriva igen efter en tid av skrivkramp. Inget av journalistens avsmak mot Astor eller kulturföreningen går att skymta mellan raderna. Artikeln bäddar in mig som läsare i mjuka och varma ord helt utan vassa kanter.
Precis när jag ska lägga ifrån mig tidningen märker jag en suddig, diffus skugga som sträcker sig in från kanten på fotografiet. Skuggan slutar precis intill mitt ansikte. Den grenliknande formen får mig att minnas skuggan som återkom på bilderna på Astor.”
*
Om romanen Det som växer:
Mardrömmarna vill inte lämna Mirjam ifred. Nyligen var hon en hyllad författare men sedan kom sammanbrottet och tillvaron rämnade. Nu kan hon inte kan sluta tänka på dagen när Astor Paléus försvann. Ingen vet att hon var där när det hände. Ingen vet att hon är den mytomspunne författarens barnbarn.
I ett försök att gå vidare återvänder Mirjam till sin farfars hus. Hon är trasig och härjad, men fast besluten att skriva en bok om honom och konfrontera sina minnen från barndomssommaren i huset.
Men snart känner hon att något är fel. Byborna verkar besatta av Astor och själv känner hon sig ständigt iakttagen. Att vara isolerad i det öde huset tär på Mirjam. Är det hon upplever faktiskt verkligt eller närmar hon sig ännu ett sammanbrott? Det är nu den verkliga mardrömmen börjar.
Rysaren Det som växer av Boel Bermann & Olle Söderström är en Lovecraft-inspirerad roman med övernaturliga inslag, ute nu på alla digitala streamingtjänster och återförsäljare samt bibliotek.
Länkar i urval:
Storytel
BookBeat
Nextory
Adlibris
Kommentarer