Jag och texten har bråkat

Hur kan den text som jag älskat mest i hela världen, som har gett mig flow och som fått mig att tappa tid och rum och som gett mej kickar vara så förhatlig. De där svarta bokstäverna är onda. De stirrar på mig.

Jag hatar min bok just nu. Vi har bråkat. Jag har rätt och texten fel. Jag vet att jag måste be om ursäkt. Det krävs två för att bråka och det krävs att en erkänner sig skyldig för att avsluta bråket.
Så jag ber om ursäkt. Fast det inte är mitt fel. Det är textens fel. Den har bytt skepnad eller kommit i puberteten eller något. En massa humörsvängningar.

Jag vet att det INTE var så jag lämnade texten. Absolut inte. Så illa skulle jag aldrig skrivit. Möjligen har datorn blivit hackad av en okänd individ som alltså bara gått in på just senaste manusfilen och gjort hela min bok aningen sämre. Det där är inte min text, minsann. Herregud, vad tror du om mig? Så jag säger förlåt till texten, men ångrar ingenting. Det är ju inte mitt fel att jag aldrig har fel.

texten_boelbermann

Ett konstant brus i kroppen

Det är som att jag har ett konstant brus i kroppen. Jag vet inte hur annars jag kan beskriva det. Det brusar och stormar av känslor inuti mig. Det har det gjort ända sedan Kalla Kulor först sa att de ansåg att min bok ”Den Nya Människan” hade potential.

Bruset är en känslodimma, jag har svårt att se varje enskild del av det. Det har lagt sig i bakgrunden, som ett tv-brus eller ett ventilationssurrande. Jag vet att det är där. Ibland stegras det, inför manusdeadlines eller när insikten slår mig att jag kommer att debutera som författare i augusti. Ibland dämpas det, när verkligheten eller jobbet tar över tankarna totalt.

Men bruset har varit med mig länge nu. Som en inre följeslagare. Bruset består av förväntan, glädje, rädsla, panik, extas och andra oidentifierade känslor. Jag undrar hur det blir när bruset försvinner. När ”Den Nya Människan” är utgiven. När jag når slutet av tunneln och ser ljuset på andra sidan.

IMG_0567

Skrivkramp?

Tillbakablick: Jag sitter med manuset och feedback från förlaget framför mig. Och huvudet är tomt. Jag vågar knappt närma mig tagentbordet. Jag är skräckslagen.

Manusdeadline är på måndag. Inte det slutgiltiga manuset (tack gode gud) men vi börjar närma oss. Och jag är rädd. Jag är rädd för att peta i texten eftersom jag kan råka förstöra något som fungerar. Överväger att göra ändringar i tidslinjen. Men jag vågar knappt titta på den. Är rädd att något ska få allt att falla samman som ett korthus. Att jag har missat något, missuppfattat något, att jag ska snurra in mig i årtal så mycket att jag inte hinner med att fixa det som ska fixas.

IMG_1421
[Läs mer…]

Bearbetning av manus

Tillbakablick: Bearbetningen av manuset kryper fram. Har haft för mycket jobb och vardag i vägen. Jag hade massor av kreativitet på jobbet. Var tog den vägen? Varför sitter jag i soffan och äter ostbågar och tittar på pensionerade britter som vill flytta till Frankrike i ”Home or Away” istället för att skriva. Min redaktör Sofia på Kalla Kulor biter säkert nervöst på naglarna just nu och suckar över min oförmåga att prioritera just nu. Manuset först, allt annat sen, boel! Fokusera, boel, fokusera. Ja, absolut, jag ska bara…

evilplansandotherstuff
[Läs mer…]

Stunden jag skickade in mitt manus

Jag skickade in mitt manus till förlag fast det inte var helt klart. Nej, det kanske inte var mitt livs smartaste drag. Men här är jag och min bok ska faktiskt bli utgiven. Så varför gjorde jag det? Varför skickade jag ett ofärdigt manus till förlagen fast jag visste att boken inte var klar? Det var väl dumt.

Av den enkla anledningen att jag och en kompis hade satt en deadline och utmanat varandra. Redan under vintern satte vi datumet. Vi gav oss själva ett halvår att skriva klart. Hon lyckades. Jag däremot. Inte alls, jag slutade helt skriva på mitt manus och började istället skriva på ett helt annat. Det var jättekorkat. Men jag visste inte hur jag skulle ta mig vidare. Sprang rätt in i skrivkrampsväggen. Deadlinen kom. Och jag mejlade iväg mitt manus. En deadline är en deadline. Dödslinje. Den bryter man inte hur som helst.

boel på äventyr
[Läs mer…]