Maskinblod 2: ”24-25”

”Henry Chempton lyfte förvånad huvudet. På elfenbensskärmen framför honom uppträdde siffrorna:
”24-25”
Därpå syntes ett radiomeddelande från ”Informatorn”:
”Den 1:a dagen klockan 15 parisertid hålles allmänt radiomöte på den del av jordklotet som har dag. På den del som har natt är mötet utsatt att hållas klockan 3. Premier för största arbetsduglighet under förra året. Aspiranter: staterna nr 3, 198, 345, 421 och 607 inom arbetarekategorierna nr 106, 138 och 209. Omval av Centrala Rådsförsamlingen. Räkenskapsredovisning. Diagram över arbetet. Statistik över födda och döda, över sjukdomsfall och olyckshändelser. Diagram över vetenskap, konst och uppfinningar. Till slut avsjunges Arbetets Lovsång.”
Meddelandet försvann från skärmen och i stället syntes ånyo siffrorna 24-25 som tycktes Chempton så gåtfulla och oförklarliga.
Klockan var 6 minuter och 27 sekunder över åtta när Henry tog sin hatt och for ned med hissen. De stora elektriska lyktorna belyste ännu gatorna där det inte fanns mycket folk emedan det var hälgdag. Detta var ju den enda dag på året då man var fri från alla förpliktelser, stod helt och hållet utan uppsikt och kunde göra vad man ville.”

Smakprov ur novellen  ”24-25” av  Vladimir Semitjov,
ingår i antologin Maskinblod 2 som släpps i mars, 2014:
http://www.affront.se/24-25-av-vladimir-semitjov-novell-i-maskinblod-2/

maskinblod-medium banner

Maskinblod 2: Att använda tiden väl

”Det öronbedövande dånet från drönarna som med dödlig precision bombade Gustav II Adolfs hästburna styrkor överröstade obarmhärtigt skriken och hästarnas gnäggande i den fascinerande scenen som utspelade sig i dalgången framför Bennet. Han väntade bara på att Gustav skulle använda sin lilla överraskning och ändå spratt han till när de små flygplanen började explodera ett efter ett, träffade av de effektiva svenska luftvärnsrobotarna. Hur han skulle kunna övertrumfa det här i nästa leverans till kejsaren hade han inte kommit på ännu, men det skulle lösa sig. Han hade en ocean av krigiska tider att ösa ur.
”Trolldom!” Den hesa flämtningen som hördes vid hans sida fick honom att roat titta åt följeslagarens håll.
”Inte då. Det är vapenutveckling, min käre vän! Hur tror ni att er armé skulle klara sig mot vapen av det här slaget om nu era fiender skulle få tag på dem?”
”Det går inte! Hur… Det var stora fåglar med eld! Stora fåglar som inte levde! Jag måste drömma!”
”Inte det heller, är jag rädd.” Han satte på sig en bekymrad min. ”Jag måste påminna er om att mina underrättelser är mycket säkra: vapenhandlare har kontaktat era fiender och vapen som kanske till och med får de här att verka harmlösa är på väg att falla i deras händer. Försvarsvapnen ni såg är en nödvändighet. Ni måste handla snabbt!”

Smakprov ur novellen ”Att använda tiden väl” av  Lars Östling,
ingår i antologin Maskinblod 2 som släpps i mars, 2014:
http://www.affront.se/att-anvanda-tiden-val-av-lars-ostling-novell-i-maskinblod-2/

maskinblod2_omslag_stor

Passa på! ”Den nya människan” på Bokrean 2014

Det går att fynda dystopin ”Den nya människan” på Adlibris Bokrea 2014 för bara 89 kr.
Så om du inte köpt romanen om den mörka framtiden som väntar än kanske det är dags att passa på?
https://www.adlibris.com/se/bok/den-nya-manniskan-9789187049378

Inte helt säker än att romanen är något för dig?
Läs recensionerna här: http://boelbermann.se/recensioner/

Om romanen Den nya människan
Vad händer när barnen som föds inte är vanliga barn?

”Jag har dödat ett barn.
Det är vad de säger till mig här på polisstationen, i förhörsrummet.
Inombords skriker jag.
– Det var inget barn jag dödade. Det var något helt annat. Kan ni inte se det?”

Året är 2014 och inga barn föds längre. Världen är i chock, lamslagen över vad som sker. Efter några år börjar kvinnorna plötsligt bli gravida igen, men de nya barnen är inte som barn brukade vara. De leker inte, de iakttar i stilla tysthet. Mot sin vilja blir Rakel involverad när hon råkar döda ett barn. Hon är en av de första som inser att den nya människan är ett hot mot mänsklighetens hela existens. Fler och fler nya barn föds och de har en snabbare utvecklingstakt än vanliga människor. En brutal incident på Rakels arbetsplats ställer hennes tillvaro på ända. Rakel flyr, bort från ångest och sviken kärlek. Men i jakten på tröst i tillfälliga förbindelser och berusning händer det som verkligen inte får hända …

Boktrailer: Den nya människan

”En gripande, svart dystopi”

”Idén och inte minst idévärlden är fantastisk. Det här är en roman som både kritiserar och kommenterar världen vi lever i idag, och målar upp ett tänkbart scenario för vad det kan leda till. Vad händer egentligen när vi äter allt mer genmodifierade produkter, vad får det för konsekvenser? Hur agerar mänskligheten när gemene man inser att de troligtvis är den sista generationen av sitt slag? Vad får det för privata, politiska, samhälleliga konsekvenser?

Politiska kängor slår in dörrar till både höger och vänster i denna samtidsdystopiska profetia, som ligger smygande nära en reellt tänkbar värld. Jag är imponerad och fascinerad från första till sista raden av Boel Bermans nattsvarta och detaljrikt hopsnickrade historia. Och sen det här med kombinationen av barn och skräck – finns det något mer skrämmande?”
Läs hela recensionen här:
http://mettespocketblogg.wordpress.com/2014/02/13/den-nya-manniskan-av-boel-berman-en-gripande-svart-dystopi/

Dennyamänniskan_E-card4-Stockholm

Köp romanen Den nya människan här:
http://boelbermann.se/den-nya-manniskan/kop-boken/

 

Novellutkast: All tid i världen

För mig är det poesi varje gång de breda persiennerna fälls ner och de sista glasen plockas bort från borden. Det är då kvällen börjar, när den slutar. Det är då allvaret kommer fram. Det är då hemligheterna hälls upp och avsmakas. Allt innan dess är förspel. Spel för folket. En ursäkt för att tillåta oss samlas här, på samma plats i offentligheten. Ett alibi för det som ska ske. Det vi gör här är bara för oss och ingen annan. Våra hemligheter.

Vi är inte många. Det finns inte så många av oss kvar. Vi höjer våra glas och säger att vi ska leva för evigt. Visar våra sanna ansikten, vår sanna storlek och vår sanna styrka. Mer i ande än i kropp, men vi vet. Vi är de som alltid funnits och alltid kommer att finnas. Vi säger det till varandra och vi tror på varje ord, trots att vårt antal har reducerats. Vi är essensen av vårt släkte. Kanske leder framtiden till undergången, men det talar vi aldrig om, inte ens i viskningar. Vi pratar inte om framtiden, vi pratar mer om minnet av fornstora dar då ärat vårt namn flög över jorden. En gång i tiden var vi giganter. Nu är vi mindre, vi har anpassat oss för att överleva, men inombords är vi ännu vilda och otämjda. Bara att vi möts här och höjer bägare är ett uppror. Alla tror att vi utplånades i Ragnarök. De tror att det inte finns någon plats för jättar i den nya världen. De tror att de förintat oss, fått oss att upphöra att existera.

De tror fel. Vi lever ännu. Inte många. Inte stora. Men envist biter vi oss fast vid tillvaron och anpassar oss. Vi tar marken, en bit i taget. Vi tar guldet, en bit i taget. Vi tar makten, en bit i taget. Vi är tålmodiga i vårt återerövrande av jorden. Den här krogen, högt belägen, är en skärva av Jotunheim. Vår sista utpost. De förbannade gudarna, vi dödar dem en och en i smyg, i skuggorna med list och försiktighet. Ragnarök är inte avgjort än, det är bara gudarna som intalat sig själva det, intalat sig själva att de vann. Tålamodet och lugnet som berget. Så länge vi tar fler än vad som föds. Så länge vi inte dör av utan frambringar fler. Vi har inget hot emot oss, vi som överlevde. För att de inte vet att vi finns.
Människorna är ingenting, lättlurade varelser. När gudarna väl är borta tar vi över allt och människorna kommer inte ens märka skillnaden. Det är det bara vi som kommer att göra. När vi tar berg och skyskrapor och vindsvåningar. När vi tar plats som makthavare, företagsledare och politiker. När vi tar våra platser som giganter. Och kräver världen som vår. När tiden är inne. Vi har all tid i världen att göra den till vår.

Inspiration från Gotland

Kan en bra berättelse förändra världen?

Kan en bra berättelse förändra världen? Det var namnet på ett föredrag av Jonas Hassen Khemiri. Han använde berättelserna som verktyg. Minnen, återblickar och anekdoter som alla kunde känna igen sig i, uppröras eller roas av. Berättelser som gjorde saker som är fel i samhället tydliga. Jag tänker inte återge dem, berättelserna är hans och jag skulle inte göra dem rättvisa.

Jag fångades av att han sa att mycket av hans skrivande är att gå in i dikotomier och försöka nyansera dem. Men hur utforskar man något där allt måste höra till ena delen eller den andra och där ingenting kan tillhöra båda delarna? Hur utforskar man en gråskalan där allt är svart eller vitt? Hur kan vi som kollektiv försvarar en svartvit uppdelning av världen? Varför framstår gråzonerna som så oerhört skrämmande?

Han beskrev det som att när han började skriva togs han av kraften i orden. Det faktum att ord tillåter oss skriva om verkligheten. Språket är ett maktverktyg. Språket är effektivt för att det är inneslutande och uteslutande. Orden är dokumentation, en utflykt, en flykt. En flykt från en värld som inte går att hantera eller kontrollera. Ord som hotar gränser, ord som hotar läsarens uppfattning av världen, ord som visar gråzoner där vi inte tror eller inte vill veta att det finns några.

Så kan en bra berättelse förändra världen? En av de starkaste berättelserna enligt mig personligen är just genren dystopier, negativa samhällsvisioner, som erbjuder en värld som går att känna igen och samtidigt vara främmande för. Dystopier bygger på samtiden, men utger sig för att handla om framtiden. Det är ett effektivt sätt att se på saker i samhället, men med distansen nog att kunna ta in det som berättas och leta efter sätt att förändra. Dystopier är ord som hotar läsarens uppfattning av världen, men de är förklädda. Dystopier invaggar läsaren i en falsk trygghet. Det som står skrivet sker inte här och inte nu utan längre fram någon annanstans. Jag tror att dystopier gör oss läsare mer mottagliga, genom dem kan vi läsa om nuet för att det inte sker nu utan sen.

Det kanske låter absurt att påstå att vi behöver en framtid för att kunna se på vår samtid. Men jag tror att det beror på att när saker kommer för nära reagerar vi människor instinktivt och ryggar tillbaka. Placerar vi samma beteende och samma skeende i framtiden kan vi få distans nog att analysera det som sker. Jag tror att en bra berättelse kan förändra världen. Jag tror att en bra berättelse kan förändra framtiden.

bild (7)

Maskinblod 2: Nyfödd

”Ida hinner knappt mer än kliva in bland plastväxterna, fejkmarmorn och heltäckningsmattan i entrén, innan hon svänger höger, och sätter av mot hissarna. Hon passerar den unga tjejen i disken, och bakom henne blänker metallskylten i ljuset från lamporna i taket.
”Arceris BioTech” basuneras ut med strömlinjeformade, lätt kursiverade bokstäver i ett modernt och elegant, men ändå strikt, typsnitt – loggan tänkt att berätta för världen hur företaget vilar på lika delar affärsmannamässig konformitet och teknisk innovation.
Hon kliver in i hissen, trycker in rätt knapp, ser metalldörrarna gå igen för att strax därpå glida isär igen, och det är än så länge rätt dött på hennes våning. Hon marscherar raskt bort mot konferensrummet utan att ens hänga av sig ytterkläderna vid den egna platsen först.
Det här mötet är inte som vilket som helst, inte något en kommer för sent till.”

Smakprov ur novellen ”Nyfödd” av Love Köller i den kommande antologin Maskinblod 2:
Läs mer här: http://www.affront.se/nyfodd-av-love-kolle-novell-i-maskinblod-2/

IMG_1798

 

Maskinblod 2: Hon som dömer

”Långsamt lät Ma’at kroppen flyta med i de uråldriga rörelserna. Med bara fötter flyttade hon sig mjukt över golvet medan händerna gled genom den ena slagställningen efter den andra. Hon kunde känna den svaga vibrationen av Anubis motorer genom golvet. Gymnastiksalens väggar och tak var ersatta av ett extremt verklighetstroget hologram. Hon stod i en smäcker pagod, omgiven av en grönskande park. Fåglar kvittrade och ekorrar slängde sig mellan träden. På himmelen lyste en behagligt värmande sol men hon var fortfarande kall inuti. En plötslig utmattning överväldigade henne, men hon tvingade sig kvar i position och med extrem precision genomförde hon de sista momenten. En stund stod hon helt stilla och försökte insupa alltings närvaro. Vänsterhanden darrade. Irriterat beordrade hon den att vara still, och den stabiliserade sig. Anubis brukade alltid påpeka att det egentligen inte var nödvändigt att genomgå denna träning varje gång hon väcktes. Han påstod att de syntetiska musklerna alltid var vid maximal effektivitet.
Men vad vet han, tänkte hon. Han har aldrig haft en kropp.”

Smakprov ur novellen ”Hon som dömer” av Oskar Källner i den kommande antologin Maskinblod 2:
Läs mer här: http://www.affront.se/hon-som-domer-av-oskar-kallner-novell-i-maskinblod-2/

IMG_1367

 

 

Maskinblod 2: Det svarta molnet

”Kiri tog upp navigationskonsolen ur fickan och aktiverade den med ett tryck. Symbolen för hans skepp, Wynter, blinkade uppe i hörnet men inga koordinater syntes. Vad hade hänt? Varför mindes han inte? Hur länge hade han varit medvetslös egentligen? Han kände på bulan i bakhuvudet och försökte räkna ut hur lång tid det skulle ha tagit för Wynter att ta sig så långt bort att navkonsolen inte gav utslag. Kiri skakade på huvudet. Han skulle ha behövt vara medvetslös i åtminstone en vecka och det kunde han inte ha varit. Kanske borde han vara glad att han fortfarande andades, men faktum var att han var strandad. Att någon skulle ta honom med sig därifrån av ren godhet var inte troligt. Det var inte ens troligt att det skulle dyka upp något skepp alls det kommande halvåret och i så fall var risken överhängande att han skulle få svälta.”

Smakprov ur novellen ”Det svarta molnet” av Markus Sköld från antologin Maskinblod 2:
Läs mer här: http://www.affront.se/det-svarta-molnet-av-markus-skold-novell-i-maskinblod-2/

IMG_1945