En garderob. Ja, jag kom till din värld genom en garderob. Första veckorna tog er värld mig med storm, med all magi och alla trollkonster. Du förstår väl? Jag blev helt förförd. Av hur ni med bara en liten vridning med händerna och med ett kristallklart ljud skapar en festmåltid. Hur ni kan nå varandra över stora sträckor bara genom att låta ett horn ljuda. Hur ni kan förvandla natt till dag och färdas genom himlen och under jorden.
Men det är som att ni aldrig är närvarande, jag tror att ni låtit er uppslukas av er egen magi. Ni försöker ofta tala med folk långt borta hellre än de som sitter på andra sidan bordet. Ni stirrar blint in i era kristaller som glöder med ett spökligt sken och får er att se ut som vålnader. Det är så många här som är ensamma, ni har inte samma känsla av tillhörighet och gemenskap som i min värld. Förslavade sitter ni i era hem, trollbundna av enorma illusioner. Och ni iakttar dem utan att röra en min. Jag får gåshud av att se hur ni sitter förslavade, medan ljuset spelar över era ansikten.
Telmarinerna har utplånat stora skogar och slagit upp sina enorma bosättningar. Till en början hoppades jag få se livstecken från dryaderna som gömt sig djupt inne i träden, men jag har gett upp det hoppet. De flesta talar om tiden då folket och naturen levde i harmoni. Många är ni som längtar efter att återvända till den tiden, tillbaka till naturen. Mitt hjärta brister när jag ser hur mycket känslor ni lägger på de förkrympta och vanställda träd ni beskyddar i era hem. Hur ni talar med dem och torkar deras blad i hopp om att de ska vakna. Och de flesta djuren har tappat sina röster. Bara ett fåtal kan ännu ge ifrån sig brutna meningar. Och som djusen slaktas i tusental, obeväpnade i sin sista strid. Jag kan inte ens tänka på det utan att mina ögon tåras.
Det är som att ni konstant är på flykt. Ni färdas i stora skepp på vattnet och genom luften. Ni besöker andra delar av världen i hopp om att finna platser som bevarat allt som det var förr. Men många platser är mer vedervärdiga än de jag vistats på. Det är ofattbart. Ni har slavmarknader där till och med barn säljs. Ni har kvinnor som med tvång färdas mellan länderna och säljs till högstbjudande.
En del av folket har förvandlats till skoningslösa drakar som krossar allt i sin väg. Drakar som lurar på stora förmögenheter av guld och vägrar dela med sig till andra som lider nöd. Transformationen måste ha gjort så att deras sinnen bara är uppfyllda av tanken på att få mer guld. Och jättarna sprider ut sig allt mer, enorma varelser som tar över hela städer och krossar de små i sitt maskineri. Hur kan ni inte arbeta för förändring? Hur kan ni låta det fortgå?
Men jag vet ju att du är på vinterns sida, så varför frågar jag dig? Ni har världen i ert järngrepp. Folk berusar sig själva, utövar självspäkning och inmundigar olika drycker som försänker dem i en dvala mellan vakenhet och sömn. Om de mot all förmodan vaknar ur sömnen går de som gengångare runt bland de levande. Skakandes bönfaller de om guld nog för att få återgå till sömnen, som de föredrar över vakenheten.
Vintern är så sträng här, de flesta av er lider verkligen. Folk går över till den mörka sidan bara för att de inte står ut. Deras ansikten är plågade och stumma. Alla vet det, många av de lärda försöker utforska varför mörkret tar över människorna. De arbetar i tysthet för att förhindra mörkrets grepp, så kanske kan er makt över världen brytas. Många talar om sommaren, ständigt, som om de tror att bara för att de talar om den så kommer den att uppenbara sig. Jag lider med dem, jag inser att det inte kommer ske.
Ja, jag har druckit dyrbara droppar från dina kristallflaskor, som ska få mig att må bättre. Men det tycks inte ha någon verkan på min själanöd, jag blir bara trött och passiv.
Er värld är som ett parallellt universum till min värld. En värld där vintern och Jadis vann. Ni lät till och med offra någon på hennes stenaltare. Era legender säger att han återuppstod, men ändå har ni det så kallt och hopplöst. Jag inser nu hur välsignad jag var i min värld. Trots att vi inte hade er magi som gjorde tillvaron enklare, trots att det ofta var ont om mat och svårt att leva.
Och jag vill ta mig tillbaka så desperat, men ni släpper inte ut mig. Jag hoppas att er värld kommer att slukas av fader tid och att solen exploderar som straff för hur ni behandlat er egen värld. Du säger inget fast jag förbannar dig, du sitter bara tyst. Klädd i vitt i det här sterila slottet där du håller mig fången. Varför vill du så gärna att jag ska tala med dig när du aldrig har något att svara?
Min fångvaktare ser upp från sina pergament där han skriver ner mina ord och ser mig rakt i ögonen. Och säger:
– För att lista ut hur vi ska få dig att släppa dina vanföreställningar. Men vi får fortsätta imorrn, där är dagens terapisession slut.
