Hon står utomhus och ser på den mörknande himlen. Båda hennes händer klamrar staketet så att knogarna vitnar. Hon andas djupt, in och ut, om och om igen. Försöker hitta sin självbehärskning. Hon lämnade datorn inne i huset och gick ut för att inte göra något drastiskt. För att inte slänga laptoppen i golvet, för att inte skrika rakt ut, för att inte skriva ett argt svar i versaler, för att inte…
Ord på en skärm. Hur kan ord på en dataskärm skapa ett sådant enormt raseri inuti henne? Hon undrar vad som skulle hända om samma konversation hade ägt rum i verkligheten, ansikte mot ansikte? Hade hon strypt honom med hundkopplet? Jagat honom genom huset med elvispen? Genomborrat honom med en fotfil? Skulle det ens gå att göra? Man kan väl drömma…
Ord på en skärm. Pixlar. Kontrast. Vad är det med det digitala ordet som har förmågan att koppla bort all mänsklighet och medmänsklighet? Ska det verkligen vara så svårt att vara trevlig, svara med bara allmän jävla hyfs och behandla den man skriver till online som en människa?
Hela kroppen är spänd, varje muskel darrar, käken värker av nervspänningen. När hon står där kämpar hon för att hitta tillbaka till sig själv.
Hon höjer blicken, tar fäste på horisonten och solnedgången. Skådar bort i fjärran och påminner sig om att det som sker digitalt på sätt och vis inte är på riktigt. Att alla dessa digitala jobb och digitala interaktioner egentligen bara finns i huvudet. Att de är vad hon själv läser in och tolkar.
Horisonten, fokusera på horisonten. Solnedgång. Varmt röda och rosa stråk i kontrast till det hotfulla, mörka molntäcket som glidit in över himlen. Det är svindlande vackert. Så outsägligt hjärtskärande vackert att det inte kan vara på riktigt. Det ser dataanimerat ut. Hon ser ut över den ljusa sommarkvällen och tänker att allt är på låtsas.
Molnen välformade och perfekt balanserad i färgtoner och kontraster. Den ser dataanimerad ut, som en kuliss eller en datagenererad värld.
Den mörknande himlen är perfekt. För perfekt. Som en skugga över världen som symboliserar hennes mörka sinnesstämning. Det vitmålade, regelbundna, nyuppsatta staketet som hon klamrar sig vid ser också overkligt ut. För regelbundet, för vitt, för jämnt och skinande.
Hon ser ner på sina händer. De är smala, välformade och jämna i tonen utan sår, skrapmärken eller nedbitna naglar. Helt släta och välmanikurerade. Som händer ur ett dataspel, som en datagenerering i en första persons view. Hon tar fram mobilen och tittar på skärmen, kollar vad klockan är.
Tanken slår henne plötsligt att något varit väldigt märkligt sen senaste veckan. Att solen gått upp och ner exakt samma tid. Att det varit solsken på dagen och oväder på natten varje dag. Att hon stått och klamrat staketet varje kväll exakt den här tiden. Hennes första tanke är att hon kan vara fast i en tidsloop, men något stämmer inte med den teorin. Hon är ändå rätt övertygad om att hon gjort olika saker under dagarna, skrivit olika saker på datorn, varit arg över olika saker, att hon gått ut av olika anledningar.
Hon tror inte att hon har lämnat tomten eller huset på en vecka, kanske längre. Ändå har hon mat kvar i kylskåpet och frysen och hon är ganska säker på att hon inte har fått en matlåda levererad.
När hon står där i solnedgången blir hon mer och mer övertygad om att något är fel. Att hon borde ha sett tecknen tidigare. Indirekt är hon fast i en världsloop, men inte hon själv. Hon är inte statisk, det är bara världen som loopar. Något är fel, en bugg som måste lösas, system behöver en uppdatering.
Hon själv kan röra sig som vanligt, reagera som vanligt, tänka som vanligt. Tror hon. Kan de andra det? Hennes kollegor, hennes vänner, resten av världen? Hur undersöker hon det hela och testar sin teori utan att framstå som galen? Kan alla andra vara NPC:er, icke spelbara karaktärer som är fångade i en loop som de inte kan styra över? Eller är de som hon – spelare och huvudpersoner i sitt eget perspektiv – som inte märkt att världen loopar?
Vad händer om hela världen som omger henne är datagenererad och inte kan komma loss eller komma vidare? Eller snarare, vad händer inte?
På något vis är det en betryggande tanke som lugnar henne. Det är svårt att behålla ilskan mot den digitala interaktionen om den individen är fast i en och samma dag, en och samma tankegång, ett och samma beteende och agerande – där det bara är hennes egen respons som triggar hans variationer på samma svar i den förprogrammerade dialogen.
Medan hon står vid staketet glider ovädret in. Molnen har ljudlöst krupit närmare, nu är de över henne. Himlen mörknar, vinden tilltar i styrka och regnet börjar forsa ner över henne. Det här är punkten när hon brukar rusa in i huset undan regnet, stänga dörren och kura ner sig i soffan under en filt och streama tv eller spela spel. För att det är vad man gör när man står mitt i ett oväder, den förprogrammerade responsen.
Plötsligt ler hon brett, släpper staketet och går mot infarten och ut på landsvägen genom mörkret och regnet. För att testa om något äntligen blir annorlunda.
*
Novellutkastet Egentid skrevs under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan.
Vill du göra samma skrivövning?
Här är instruktionerna:
Tema: Egentid
Tid: 20 minuter
Ord att inkludera (minst 6/12): Staket, vampyr, fotfil, horisont, koppel, raseri, elvisp, klocka, gäspa, dator, vagga, oväder
