Kylan

december 17, 2024 Av Lämna en kommentar

Snöflingorna faller. Hon kan inte ta in det, men sträcker ut handen och fångar skira, vita snöflingor på balkongen. De borde inte falla, tänker hon. Inte här, inte nu. Det är för tidigt.

Natten är stilla och den mörka natten fylld med långsamt dalande flingor är vacker. Samtidigt är allting fel.  Snö i september.  Hon vet att den kommer att smälta undan, det är bara en fråga om tid. Men just nu är förorten omkring genne pudrad i vitt, ett tunt lager av florsocker över hösten. Över klarrött och ljusgult och djupgrönt. Som att någon försökt sudda ut färgerna, dölja dem. För tidigt. Inte nu, inte än.

Hon vet att det här är den allra sista varningen, känner det i hela kroppen. På något vis vet hon det helt säkert. Men hon kan inte lämna Sverige. Hur skulle hon kunna göra det? Hon har inte någon möjlighet, hon har inget. Det finns ingen trygghetsbuffert, inga sparade pengar eller resurser. Sparkontot är tomt, allt som kunnat säljas är redan sålt. Ur hand i mun, visst var det så man sa förr? Handflatan är tom, snöflingorna har redan smält av hennes kroppsvärme.

Den eviga natten sänker sig över Sverige. Så många har redan lämnat landet. Ett fåtal flydde med flygplan. Med hjälp av ohyggliga, ofattbara summor kastade de sig ombord på maskiner som spyr ut ren ondska, som förgiftar och förvärrar katastrofen. De som hade råd med det är samma individer som kan fortsätta fly runt om klotet och fortsätta konsumera och förvärra allt ytterligare. För dem finns det fortfarande nya platser att fly till, de bara lämnar allt bakom sig och ser aldrig tillbaka.  De andra blir kvar. Hon är kvar.

Kanske blir det inte så illa som de tror, tänker hon tröstande och undrar hur länge hon kan lura sig själv. Hur länge hon kan gå runt i sin hyreslägenhet och frysa. Hur länge hon kan klä sig lager på lager i sina hopplösa försök att mota bort kylan.

Den nya istiden kan närma sig, ingen vet riktigt säkert. Vi vet bara att golfströmmen har kollapsat och upphört med sitt pumpande av varmvatten till Norden. Mer nederbörd och längre torka, det var det värsta som kunde hända innan dess. Det sa nästan alla. Trots att experterna pekade på teorierna som tydde på att det kunde bli så mycket värre. Det var visst inte det värsta. Det kunde bli värre.

Men ingen trodde att det skulle gå så fort, det värsta skulle vara långt bort i en fjärran framtid och drabba framtida generationer. Inte oss, inte här, inte nu. Det är för tidigt. Hon kan fortfarande minnas hur de minskade reduktionsplikten, gav rabatt på bensin och diesel, slutade ge bidrag till solkraft- och vindkraft, slutade ge statligt stöd till elektrifieringen av Sverige. Det var ju inte bråttom, det kunde skjutas på framtiden. Tills framtiden plötsligt var nuet. För tidigt.

Hon tar ett djupt andetag, andas ut och ser hur utandningen bildar ett vitt frostmoln. Gnuggar sig om armarna för att försöka få upp värmen. Vill inte gå in trots kylan. Hon tänker på klimatkatastrofen, försöker se till vad hon själv hade kunnat göra annorlunda. Hon hade aldrig en bil, kanske hade hon haft det om hon hade haft råd. Det kommer hon aldrig veta. Hon äger inte sitt hem, kanske hade hon ägt ett hus, en lägenhet eller en sommarstuga om hon hade varit rik. Hon slutade aldrig äta kött helt, men hon åt så lite kött ändå eftersom hon inte hade råd. Vegetariskt eller fisk, kyckling på fredagarna, när hon unnade sig lite extra. Hon köpte i princip bara kläder och möbler second hand, fast inte för klimatets skull utan helt enkelt för att det var billigare så. Hon hade aldrig en katt eller hund, även om hon gärna hade haft ett husdjur, för att det var för dyrt med mat och försäkring och dessutom hade hon inte tiden att ta hand om ett. Hon hade inga barn, men det hade kunnat förändras med tiden förut, hon hade bara inte träffat någon att dela livet med, någon hon älskade så mycket att hon skaffade barn med. Hon gick eller cyklade till jobbet, men det var för att hon inte hade budget för månadskort eller träningskort, så då fick hon motionen gratis. Hon flög aldrig utan hemestrade alltid eller unnade sig en friluftssemester i Sverige, av ekonomiska skäl.

Hon har helt omedvetet levt ett miljömedvetet liv. Men nu spelar det ingen roll. Hon vet åtminstone att hon inte är ansvarig för det som sker i Sverige. Ändå det är hon som får leva med konsekvenserna.

*

Novellutkastet Kylan skrevs av Boel Bermann under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan.

Arkiverad under: Noveller, Noveller av Fruktan, Novellutkast, Skrivövningar, Skrivtips Taggad som: , , , , ,

Frostbiten

december 20, 2021 Av 1 kommentar

Hennes andedräkt är vass och kort. Som att hon kämpar för att få ner syre i sina lungor. Jag ser på henne där hon sitter pressad mot metallväggen inlindad i en vit filt. Det är som att hon försökt komma så långt bort från mig som möjligt i rummet där vi stängt in oss.

”Jenny, du kan inte stanna här. Vi måste försöka ta oss härifrån. Om du inte följer med mig ut så kommer du att dö här. Du vet det” säger jag med låg röst.

Hon ser på mig med stora, uppspärrade ögon, röda och blanka av all gråt. Bara ser på mig med en blick som är både rädd och anklagande. Sedan skakar hon på huvudet.

”Jag vill inte följa med dig någonstans. Det är bättre om jag dör här.”

Jag tar ett djupt andetag, den kalla luften river i lungorna. Biter mig i läppen och får behärska mig för att inte höja rösten, för att inte skrika ut min frustration. Svär inombords, jag vill verkligen inte slösa någon kraft och energi på att få ut henne härifrån. Att behöva trösta och övertala, det går inte. Inte här, inte nu. Varje varmt andetag är ett andetag mindre i kampen för överlevnad.

En del av mig vill lämna henne bakom mig. Men det fungerar inte så. Hon och jag, vi har varit tillsammans sedan grundskolan. Hon är mitt allt. En livslång kärlek. Utan henne kan jag inte överleva. Jag måste få henne med mig. Tillsammans måste vi ta oss ut genom dörren, smyga förbi faran och nå ut på de istäckta vidderna. Måste få henne med mig över isen i ett försök att nå trygghet.

Jag måste få henne att röra sig. Måste få henne att fly. Vi kan klara oss, vi kan komma undan. Det finns en chans.

”Finaste, du måste komma med mig nu. Jag kan inte lämna dej här, det förstår du väl?”

Jag tar några stapplande steg bort till henne, lutar mig ner och stryker henne mjukt över huvudet med en darrande hand. Hon börjar bli frostbiten i ansiktet. Det tidigare likbleka ansiktet börjar byta ton, blir allt rödare i kylan. Stannar hon här kommer hon frysa ihjäl. Jag fortsätter envist:

”Kom nu älskling. Jag vet att det där som dök upp skrämmer dig, det skrämmer mig också. Och jag vet inte vad det är eller om vi har en chans att ta oss förbi det. Men kanske, det finns en liten chans. Vi kan inte bara ge upp.”

Jag sträcker fram min handskbeklädda hand mot henne. Men hon rycker till, nästan som att hon är rädd för ett slag. Hon ser på mitt ansikte och viskar fram, med ett tonfall som låter nästan frånvarande, chockat.

”Du offrade Sara. Utan att tänka, utan att tveka. Du lät henne medvetet bli tagen så att de inte skulle ta dig. Jag såg hur du knuffade till henne så att hon föll. Så att du kunde komma undan.”

Jag sväljer, försöker komma på ett svar. Viskar till slut fram:

”Det var en reflex. Jag är så fruktansvärt ledsen, jag visste inte vad jag gjorde. Jag menade inte och jag trodde inte att hon skulle falla, jag försökte bara ta mig in här. Det var inte meningen, så klart det inte var. Vad tror du om mig? Det är ju jag, du känner mig.”

Hon blinkar flera gånger, hennes ansikte är rött och det ser ut som att hon vill gråta men att det är för kallt för tårar.

”Kom nu, följ med mig. Håll ut, kämpa ett tag till. För min skull.”

Motvilligt tar hon min utsträckta hand och jag hjälper henne upp från golvet. Sedan tar jag henne i mina armar och håller om henne hårt och länge.

När vi släpper taget säger hon:

”Hur tänker du att vi ska göra?”

”Jag vet inte riktigt, men det lät som att de gick i väg. Jag tänker att vi smiter ut bakvägen, det är närmast. Om vi bara lyckas ta oss förbi den där uppråken bakom anläggningen så försvinner vi ur deras synfält. Med filtarna omkring oss försvinner vi nästan i allt det vita. Så försöker vi ta oss till det gamla tältlägret vid landningsplatsen. Där finns det fortfarande matreserver, bränsle och kanske en radio. Vad tror du?”

Hon nickar trött, verkar inte ha någon ork eller kraft för att säga något mer. Vi tar varsin väska utan ett ord, går igenom rummet på jakt efter saker som kan komma till användning. Ett paket kex, en mugg, det finns inte mycket här. Vi har redan tagit på oss alla kläder som vi hittat och i min väska ligger en extra filt och en kniv.

Sedan ställer vi oss vid dörren. Så försiktigt och ljudlöst jag kan drar jag ifrån regeln och gläntar på dörren. I dörrglipan kan vi se ut i anläggningen. I ett fönster kan jag se att skymningen är nära. Även om det aldrig blir riktigt mörkt kommer det dämpade ljuset göra det svårare för dem att följa efter oss. Jag är på väg att signalera åt henne att följa mig, när hon hindrar mig, lägger sin hand på mig och viskar.

”Om de tar oss, om de kommer. Lova mig att du inte något mot mig, inte som du gjorde mot Jenny.”

”Jag lovar och svär, jag tänker inte låta dem ta dig. Jag skulle aldrig kunna göra det.” viskar jag tillbaka.

Varje ord är sant. Om jag inte får henne med mig härifrån finns det ändå ingen chans att jag klarar den långa färden över isen. Det är för långt och för kallt, räddningen är dagar bort till fots genom isande kyla. Jag behöver henne. För värme om nätterna. För bärhjälp om dagarna. Och för föda, om det blir riktigt illa. Kanske kan vi klara oss båda två. Kanske kan bara en av oss klara sig.

Jag älskar henne. En livslång kärlek. Jag ser på hennes rosiga kinder och blanka ögon och tänker för mig själv: Sara, jag älskar dig till döden skiljer oss åt. Men jag vill leva.

*

Novellen Frostbiten av Boel Bermann
Novellen skrevs under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan

Vill du göra samma skrivövning?

Tema: Under isen/gömt i snö
Tid: 20 minuter
Ord att använda: (6/12): Blek, frostbiten, tält, skymning, metall, hund, livslång, hugger, torn, syre, råk, Oden

Arkiverad under: Noveller, Noveller av Fruktan, Novellutkast, Skrivövningar, Skrivtips Taggad som: , , , , , , , ,

Desertören

december 17, 2021 Av Lämna en kommentar

Jag pulsar genom snön. Vet inte längre var jag är, vet bara att jag måste bort från byn. Måste ta mig var som helst, kan inte stanna här. Minnet av vad som hände på byrådet gör för ont. Jag försöker hindra mig själv från att tänka på det, men det vägrar släppa taget om mitt sinne. Återkommer om och om igen, som ett eko som aldrig försvagas. Det allra första byrådet.

Hur de samlade ihop alla som fortfarande levde i byn i det gamla, förfallna shoppingcentret. Hur vi alla stod där mitt i den öppna ytan i mitten medan de höll talet ståendes i den stillastående rulltrappan upp till andra våningen upplysta av facklor och soldrivna lyktor. Ett högtidligt tal, ett byråd för oss alla. 

Om att nu när alla transportkedjor till andra delar av landet är utslagna, nu måste vi alla hålla samman och hjälpas åt. Nu när vi måste lyckas överleva enbart på det som kan odlas eller fångas så måste vi förbereda oss för framtiden och göra det som krävs för att så många som möjligt av oss ska klara sig. Annars kommer vi alla att svälta ihjäl. Den bitande mörka vintern är över oss, den isande kylan tränger igenom märg och ben och matförråden är redan sinande trots att vi har försökt att lägga undan ett förråd för att vi visste att den här dagen kunde komma, även om vi hoppades att det aldrig skulle ske.

Jag förstår nu att byrådet hade tänkt på det här långt tidigare, resonerat sig fram till planen de skulle lägga fram för oss den där vackra vinterkvällen. Att de suttit gud vet hur många kvällar och diskuterat vad de ska göra när vi isoleras helt. De var förutseende, de förstod vad som skulle komma. Det var därför talet var så välformulerat. Det var därför de framstod så lugna, vänliga, rationella och logiska.

Jag hatar dem, hatar dem över allt annat. Mitt avgrundsdjupa hat brinner och hettar i vinterkylan.

Efter att ha lagt fram förslaget skulle vi alla rösta. Inte på om planen skulle genomföras, det var de intelligenta nog att inte låta oss göra. Vi skulle bara lägga våra röster på vilka som skulle väljas ut. Dold röstning, naturligtvis. Så att ingen i byn skulle veta vem som röstade på vem. Men det var rent krasst ett spel för gallerierna. Nu i efterhand vet jag inte ens om de som valdes ut var de valda. De sa inte hur många röster varje individ hade fått, de sa bara namnen.

Min kropp rör sig framåt genom mörkret, rörelsen och hatet håller mig fortfarande varm. Men samtidigt känner jag kylan börja smyga sig på. Det kommer inte att dröja länge innan den tar över mig, tränger in i varje cell i min kropp, gnager sig in i benen och fryser blodet. Men jag kämpar vidare. När jag började min vandring hade jag ett mål. Nu är jag redan övertygad om att jag inte kommer nå det, att jag inte kommer att nå fram. Men det spelar ingen roll. Jag kommer aldrig att vända tillbaka och min överlevnadsinstinkt hindrar mig från att bara lägga mig ner här i snön och ge upp, tillåta mig själv att försvinna i allt det vita och mörka.

Jag stod bara där när de samlade ihop de tio personer i byn som de sa hade fått flest röster. Även så gjordes allt så lugnt och ordnat. En i taget leddes ut bort till shoppingcentrets entré. När alla hade samlats skulle de använda fordonet för att transportera i väg dem till storstadsregionen. Där det ändå fanns en chans att få tillgång till mattransporter och elektricitet, till skillnad från den norrländska obygden vi befann oss i. Visserligen skulle vi behöva avvara en person som kunde arbeta en längre tid och visserligen skulle det kräva en hel del bränsle som hade kunnat tas tillvara på här i byn. Men det var ändå värt insatsen, för då hade både de utvalda och vi andra en bättre chans för överlevnad.

Jag försöker intala mig själv att vi trodde på det då. Att vi nickade, log uppmuntrande mot de utvalda och på riktigt trodde att vi alla hade en chans. Men vi visste alla att det inte var sant. Allesammans, alla som var i salen, varenda en i byn visste att det var en smutsig, mörk lögn. Ett namn i taget. En människa i taget. Alla stod stilla och jag antar att det enda vi tänkte var en stilla, desperat bön om att vårt eget namn inte skulle ropas ut. Snälla, ta någon annan, välj någon annan.

Vi stod bara där stilla och såg hur byns väktare tog våra mormödrar och farföräldrar, våra mammor och pappor. En och en leddes de ut ur rummet. Vissa rörde inte en min, stoiskt och sammanbitet gick de ut med värdighet, utan att bevärdiga oss andra en blick. Men andra började gråta, skrika, bönade och bad om att få stanna i byn och ropade ut namn på sina barn, barnbarn, vänner och bekanta.

Jag gjorde precis som alla andra. Jag och de andra såg på våra fötter, såg bort, såg ned. I tysthet. Jag klarade inte av att möta deras ångestfyllda blickar över sorgen och sveket. Tänkte bara att inget skulle förändras om jag protesterade. Då skulle jag bara göra mig själv till en kandidat för transporten. Ta någon annans plats. Byn behöver mig, jag är frisk och stark, jag kan göra en skillnad. Min fru, mina barn, de behöver mig.

Varför gjorde ingen något? Av samma anledning som jag inte gjorde något. För att vi insåg sanningen, men valde att klamra oss fast vid lögnen. Trots att vi visste precis vad som egentligen skulle hända, trots de fina orden.

Himlen är så mörk ovanför mig. Så mörk är natten i midvintertid. Samtidigt är det nästan fullmåne, världen är inte ogenomträngligt svart utan mörkt blå och jag kan se förvånansvärt långt över det snötäckta landskapet runt omkring mig.

Den stora hemligheten. Den som höll oss vid liv, den som räddade byn den första vintern.
Jag har alltid varit en logisk och sansad människa. Det förändrades inte när katastrofen kom, snarare förstärktes den sidan i mig, tillsammans med en beskyddarinstinkt för min fru och mina barn. Jag har hjälpt till, kämpat hårt och försökt se vad vi måste göra för att överleva. När systemet introducerades resonerade jag i efterhand länge med mig själv, lade fram argument för och emot. Rent logiskt insåg jag att byrådet hade rätt. Att vi inte skulle överleva utan att avlägsna de som inte kunde bidra. Att vi alla skulle svälta ihjäl utan åtgärden.
Därför accepterade jag systemet och bidrog till att upprätthålla det. Jag hjälpte till att upprätthålla det officiella systemet i byn som varje år gjorde en nödvändig gallring och transporterade i väg människor från byn. Men också det inofficiella systemet, det outtalade.  När man inte längre kan bidra till byn, när man bara var ytterligare en mun att mätta, så behövde det göras så att vi andra kunde ha en chans att överleva. Det var helt logiskt.

Panikattacken tar över mig, trycket över bröstet förvärras när jag tänker på mig själv, utvärderar vilken slags människa jag är, vilken slags människa jag har tillåtit mig själv att bli. Jag är arbetsför, jag var aldrig i någon fara. Inte än i alla fall. Men Sara, min fru. Att en dum olycka kan orsaka så mycket smärta. Ett fall, ett djupt sår i benet. Smärta, men då trodde vi inte att det var mycket mer än det. Benet skulle läka, det handlade bara om några veckor som mest, sedan skulle allt bli bra igen. Förutom att det inte blev det. Infektionen förvärrades. Huden runt såret blev bara rödare, började bli missfärgad och var irriterad. Hon hade ont när hon rörde sig och svullnaden gick inte ner. Tiden gick.

Jag försökte intala mig själv att jag inte hade kunnat rädda henne. Visst hade jag fortfarande mitt jaktgevär och ammunition. Med militärutbildning som ung, vapenlicens och jaktcertifikat från tiden innan katastrofen hade jag större kunskaper om vapen och strid än nästan alla i byn. Men jag kunde inte rädda henne där, på plats på det årliga byrådet i shoppingcentret ikväll. Jag kunde bara stå där och se hur de ledde henne bort mot ingången. Jag kunde inte röra mig, inte protestera, inte hindra dem för att föra bort henne. Antagligen kan jag inte rädda henne nu heller, antagligen är det redan för sent. Men jag kan inte leva med mig själv om jag inte försöker.

De kommer att kalla mig desertör. Det är vad de kallat andra som lämnat byn, som försökt älska nära och kära. Alla de som brutit pakten, som övergett eden som de fick oss alla att svära i shoppingcentret den där första vintern av isoleringen. Eden om att ägna våra liv till att göra det som krävs för att så många som möjligt har en chans att överleva. Att inte bidra, att protestera, att ta resurser som kan användas bort ur byn…

Genom att lämna byn med mat, varma kläder, snöskor och jaktgevär har jag svikit dem alla, svikit löftet jag gav. Men mina barn kommer inte att straffas för mina synder. De är unga och starka, de behövs för byns framtid. Det tröstar jag mig med, för i byn har inga andra barn eller tonåringar behövt bära fädrens synder.

Allt som skett har så länge varit ett skavsår i själen. En rädsla för att dö och en rädsla för att leva. Om de tar mig kommer de att återbörda mig till byn, men inte som jag en gång var.

Hemligheten. Hur vår by har klarat sig så länge. Det vi aldrig pratade om den där första vintern, det vi aldrig har pratat om. Nu närmat sig juletid och byn kommer ha mat även denna vinter.
Snart kommer de alla vara upptagna med att förbereda det gemensamma julbordet. Hela byn engageras i att salta och röka kött, laga pölsa, koka buljong på märg och ben och mage för dopp i grytan, göra blodpudding, leverpastej, leverkorv, blodkorv, torkat hjärta och rimmad tunga. Allt tas tillvara. För att vår by tar munnar att mätta och mättar andras munnar med dem.

Novellen Desertör av Boel Bermann
Novellen skrevs under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan

*

Vill du göra samma skrivövning?

Tema: Desertör
Att vägra slåss för sitt land/ att överge något man lovar att hålla sig till.
Tid: 20 minuter
Ord att använda: (minst 4/9) stjärnor, frost, villervalla, panel, panik, hemlighet, fara, skavsår, bajonett

Arkiverad under: Noveller, Noveller av Fruktan, Skrivövningar, Skrivtips Taggad som: , , , , , , , ,

Novell: En ros

december 10, 2021 Av Lämna en kommentar

Han sträcker fram sina smala fingrar mot mig. Jag förstår inte vad jag ser, vad han försöker att ge mig. Därför gör jag ingen ansats att ta emot den, rör inte en muskel.

”Den är till dig. Ta den.”

Jag ser på honom, på hans stora ögon och kantiga kindben. Kan inte tyda hans ansiktsuttryck.

”Vad är det?”

”En ros, tror jag att ni kallar det. Eller, så nära jag kunde komma. Jag hade svårt att förstå dess uppbyggnad och som jag förstår det är den egentligen organisk.”

Tveksamt lyfter jag handen och sträcker fram den mot honom, mot föremålet. Det känns kallt, hårt och vasst när jag sluter handen om den. Den lyser svagt i dunklet. Rött, grönt, skimrande. Den är vacker och förvirrande. Som någons dröm av en ros. Eller mardröm. Feberdröm.

Han blinkar, flera gånger, som om han plötsligt mindes att han behövde blinka. Det känns märkligt att se hur hans ögonlock sluter sig mot mitten av ögat i stället för uppifrån och nedifrån. De är alla så fruktansvärt lika oss, så nära. Men inte tillräckligt. Det är det som gör dem så skrämmande.

För att gränsen mellan oss och dem är så tunn. För att skillnaden mellan oss så liten att jag väldigt sällan kan säga vad som är fel. Men ändå är det alltid något inombords som skriker när jag träffar dem. Som ett tyst larm som försöker att varna mig. För att något med alla de samlade intrycken skaver. Ett sandkorn på näthinnan som irriterar och gör ont.

”Var det fel av mig att ge dig den?”

”Nej, eller, inget fel. Bara lite märkligt. Jag förstår inte riktigt varför du ger mig den.”

”Jag trodde att det var vanligt förekommande. Jag har sett det i era arkiv. Att hanen ger honan gåvor. Ibland det som kallas ros och annan organisk materia. Ibland hårda föremål som består av exempelvis grundämnen och pressad kol. Jag trodde att det var rätt sak att göra.”

Han ser ner i golvet och ser ledsen ut. Men det är svårt att tyda. Kanske är han skamsen, rädd för att ha misstolkat sociala koder. Men det är alltid omöjligt att avgöra om det är något han faktiskt känner eller om det bara är något han omsorgsfullt har övat in. En gest eller ett ansiktsuttryck som han lärt sig efter att ha studerat filmer, tv-serier och videor från internet-arkiv. Böj ner huvudet, le inte, slappna av ansiktsmusklerna, se ner i marken.

Hans hår faller ner i ansiktet, gör honom ännu svårare att tyda.

”Nej, det är rätt. Jag som människa, som hona, uppfattar en sådan gest som uppvaktning. Att du har valt ut mig ur gruppen för att du vill vara med mig. Är det så?”

Han lyfter huvudet snabbt, lite för snabbt. Ler igen mot mig och nickar.

”Ja. Precis så. Du och jag. Fortplantning. Vill du?”

Jag sväljer hårt, tar ett hårdare tag om ”rosen”. Det gör ont, jag håller så hårt att fingrarna säkert vitnar. Försöker att behärska mig och hålla rösten lugn och stadig när jag svarar.

”Jag tycker om dig. Men du måste låta det ta mer tid. Jag vill ha så kallad uppvaktning innan vi går vidare till fortplantning.”

”Du fick ju rosen.”

”Längre tidsperiod än så.”

”Men jag har förstått att ritualen kan påskyndas. Att det i vissa fall gick nästan omedelbart efter överlämnande av gåvan.”

Ögonen är så stora och mörka. Fyllda av stjärnglans. Hans blick är så vaken och stirrande. Onaturligt stora ögon som bara blinkar när han tror att det förväntas av honom.  Det är obehagligt att han nästan aldrig blinkar, han glömmer ofta den lilla saken.

”Det kan det, i vissa fall. Du har rätt i att fortplantningsritualen kan gå mycket snabbt. Men oftast, om människor planerar att inleda ett allvarligt förhållande, ett längre förhållande, så ses de ett antal gånger på egen hand innan… fortplantning.”

Han lägger huvudet på sned och ser på mig. Det ser ut som en fågel som vickar på huvudet, som en raptor, alldeles för mycket på sned.

Jag harklar mig och fortsätter:

”Om du vill ha mer än enbart fortplantningsprocessen alltså. Om du vill att det ska vara du och jag en längre tidsperiod.”

Han sitter tyst en stund, verkar begrunda det hela. Jag ser hur hans näsborrar vidgas, om och om igen, som att de fläktar eller luktar efter mina kroppsliga utsöndringar. Det ser ut som att de pulserar eller vädrar.

”Blod.”

Jag förstår inte, ser förvirrat på honom.

”Du blöder.”

Han pekar demonstrativt med sina långa, smala fingrar. Jag ser ner på min egen hand. Det rinner blod från handflatan, droppar ner på golvet. ”Rosen” han gett mig är vass, jag har kramat den för hårt.

”Jag har gjort illa mig själv på rosen.”

”Hur känns det?”

Det känns ingenting, just nu känner jag ingenting alls förutom en paralyserande rädsla inför hans önskan över fortplantning. Inombords skriker jag. Men det vet inte han. Jag fuktar läpparna.

”Det gör ont. Jag är skadad. Det kan vara allvarligt. Dessutom kan du bli smittad av mina bakterier. Jag är ledsen, men du får nog ta hit omvårdaren. Så att jag blir rätt omskött och kan läka innan eventuell fortplantning.”

Han nickar och backar ut ur cellen.

”Jag ska göra det. Hoppas du tyckte om rosen.”

”Den var väldigt vacker” säger jag innan den genomskinliga väggen glider på plats och lämnar mig ensam.

*

Novellen En ros av Boel Bermann.
Novellen skrevs under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan

*

Skrivövning med Fruktan
Tema: Överlägsenhet / Möte med främmande kulturer
Ord att inkludera: (Minst 4/8) Rinnande, ros, vaken, vakkum, stjärnglans, fukt, tegel, skriker

Arkiverad under: Noveller, Noveller av Fruktan, Novellutkast, Skrivövningar, Skrivtips Taggad som: , , , ,

Novell: Tristessen & Trädet

augusti 5, 2021 Av Lämna en kommentar

Bonjor tristess, hej tristess, det var ju bara en helt vanlig dag, precis som alla andra, men jag ville kanske just den morgonen att saker och ting skulle förändras. Du vet, att något äntligen skulle hända. Men allt började liksom helt jävla vanligt. Jag vaknade av den artificiella soluppgången, duschade i tre minuter, långdusch, tyckte väl att jag kunde unna mig det fast det bara var onsdag och fast jag bara är tilldelad en enda långdusch i veckan just nu, så jävla snålt för att jag vet att Becky har två bara för att hon har högre social rating än jag, men jag antar att hon biter ihop och är trevlig mot varenda människa hon möter och jag har inte haft den energin på evigheter.


I alla fall, när jag hade satt på mig kläder och satt i mig havre med havremjölk så gick jag ut i gången och bort genom korridorerna mot mitt jobbrum i andra huset. Jag vet ju att vissa jobbar i sin sovrumslägenhet och man får det om man vill, det är ju till och med bonusar om man gör det för att minska behovet av jobbrum, så vissa dagar undrar jag varför jag ens bryr mej att gå 5 minuter bort. Det ger ju inte speciellt mycket träning, men i alla fall lite variation för att man ser lite av världen skymta där utanför fönstret och jag vet att de andra byggnaderna ser precis likadana ut som både den jag bor i och den jag jobbar i, men det är ändå små detaljer som skiljer. Inte mycket, jag vet, men jag har gått den där sträckan så pass många gånger att jag tittar på precis allt och tänker på sådana saker som att betongfasaden mittemot har ett körsbär och inte ett päron som dekoration, eller att sprickan i fasaden på huset mittemot växer sig större, eller att det där enorma trädet mellan husen har röda löv nu. Jag vet inte ens varför jag tycker att det är så spännande, för att jag vet ju att jag när som helst kan titta på vilken plats som helst i hela världen genom maps på skärmen, men det är något med att det bara är några lager tunt glas som skiljer mig från den riktiga världen där ute och det fascinerar mig att det där trädet hela tiden förändras, det är aldrig helt likadant från dag till dag.


I alla fall, när jag gick där erkänner jag att jag kände ett så fruktansvärt sug efter att gå ut till trädet, och jag antar att det är en konstig känsla, det är längtan och sorg och rädsla hopblandat inombords så att jag knappt fattar någonting. Men jag tror att det är för att allt är så himla ordnat här inne hela tiden och klart jag vet att det är farligt därute, men hela mitt liv är inrutat från det att jag vaknar, går till andra huset, sedan så jobbar jag i åtta timmar som alltid, jag vet att det är bra att vi aldrig behöver jobba övertid om vi inte vill, och sedan så går jag tillbaka till min sovrumslägenhet. Varje gång jag gör det så tänker jag att jag borde göra något annat, men jag vet inte riktigt vad, liksom, jag vet ju att jag kan gå till sällskapsrummet eller gymmet, men det är nästan aldrig någon där ändå. Gissar att vi har vant oss vid att inte hänga med andra människor, en slags självvald isolering, för att allt är tryggt och ombonat där i lägenhetsdepån, och jag pratar med alla mina vänner online och det är helt okej.


Fast det där jag precis sa nu var ju inte sant, eller hur? För igår var ju inte en helt vanlig dag, för igår gjorde jag något som jag aldrig har gjort förut, i alla fall så tror jag inte det, för i stället för att gå till höger bort till mitt jobbrum så gick jag till vänster och det var ingen som sa något eller hindrade mig. På sätt och vis det var jättekonstigt eftersom allt är farligt där ute, men jag antar att de inte trodde att någon skulle vara så dum att de skulle gå ut på riktigt med allt dammet eller så märkte de inte att jag gjorde det, och sedan så kom jag till en luftsluss, och jag gick igenom den, jag vet inte riktigt varför. Där såg jag en dörr, alltså en slags ytterdörr eller nödutgång eller var det nu var och det var så konstigt, för den var helt obevakad och genom skyddsglaset i dörren såg jag det röda trädet.


Jag vet inte riktigt vad som hände, men något hände med mig, för att jag blev alldeles varm inombords, och dörren öppnades eller jag kanske öppnade den själv, fast jag minns inte att jag gjorde det. Så var jag plötsligt utomhus och det var riktig luft och den kändes klar, inte alls dammig eller farlig, och det var liksom som en svag vind mot mitt ansikte och det var helt magiskt. Jag tänkte nog inget alls just då, allt var lite som en dröm, jag bara gick ut på den torra gräsmattan och fram emot trädet.


Vid trädet stod en spade, jag vet inte varför eller vem som hade lämnat den där och jag vet inte ens varför jag tog upp den, men det gjorde jag ju tydligen. Just då kändes det som att det var något jag var van vid, som något jag hade gjort tusen gånger, fast det kan jag ju inte ha gjort för jag har ju aldrig varit utomhus förut eller hållit i en spade, inte så vitt jag vet. Men i alla fall, jag tog upp spaden och jag tror att handtaget var gjort av trä, det kändes liksom varmt och strävt och hårt mot handflatorna, och så började jag gräva och sedan så bara grävde och grävde jag. Det var något väldigt fint i allt det monotona, det var som en fuktig höstdimma och grå himmel och att andas luften som var kall i lungorna och jag kände hur svetten rann ner i pannan, men jag fortsatte ändå att gräva. Jag kan inte riktigt förklara det.


Till sist så hade jag grävt upp hela jorden runt hela det stora trädet och jag minns att det börja svaja, det var enormt och brunt och rött mot all den gråa betongen i huset som omringade det och mot den mörkgråa himlen och allt det gråa dammet som täckte världen. Sedan föll hela trädet, det var enormt och det föll rakt in i huset där jag borde ha suttit och arbetat och på något vis fattade jag att massor av människor kanske hade skadats eller dött, men ändå så stod jag bara där jordig och svettig och var just i den stunden kände jag mig bara så fruktansvärt glad.


Det var väl där det slutade, antar jag, för det var väl då ni kom och tog mig och släpade iväg mig hit. Jag förstår ju nu att det måste ha varit någon slags psykbryt eller hallucination jag hade, eller jag antar det, för jag skulle ju aldrig ha kunnat gräva upp hela det där enorma trädet om jag inte hade varit så extremt uttråkad att jag gjort exakt samma sak varje dag, år ut och år in, hela mitt liv, eller hur?

Novellen Tristessen & Trädet av Boel Bermann.
Novellen skrevs under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan

Vill du göra samma skrivövning?
Tema: Tristess
Tid att skriva: 15 minuter
Ord att använda (6/9): spade, ordning, damm, sorg, vänster, isolering, mentor, psykbryt, bygg

Arkiverad under: Blogginlägg, Noveller, Noveller av Fruktan, Novellutkast, Skrivövningar, Skrivtips Taggad som: , , , , , , , , , ,

Novell: Mörkret

november 27, 2020 Av Lämna en kommentar

Det är mörkt utanför tunnelbanestationen, förvånansvärt mörkt. Men det tar en stund innan hon inser det. Hon är så uppe i sina egna tankar över vad hon ska ta sig till. För att hon fick sparken från butiken tidigare på dagen. Helt utan anledning. Svartjobb, det kunde hänt närsomhelst. Ändå var hon så oförberedd på att det hände. Bara för att mellanchefen Jenny aldrig gillat henne. Hela dagen gick i en dvala, hon gjorde arbetsuppgifterna i någon slags ren överlevnadsinstinkt tills hon kunde lämna allt bakom sig. Det bara surrar i huvudet, det är därför som hon inte har sett någonting omkring sig. Som att paniken över obetalda räkningar och hur hon ska klara sig framöver har skapat en mörk tunnel av ångest. Som hindrat henne för att se det som omger henne.

Allt har varit mörkt, tyst och stilla ända sedan hon lämnade den hårt upplysta tunnelbanestationen. Ingen klev av tunnelbanan förutom hon. Det var ingen som rörde sig i centrum, ingen som kom längst gångvägen. Hon höjer blicken och ser framåt längst gångvägen, längre bort skymtar hyreshuset som hon bor i på kullen. Blicken glider vidare från backen där hon står. Hon ser ut över alla de höga miljonprogramshusens hårda siluetter i grå betong och den upplysta tunnelbaneperrongen som höjer sig över det platta landskapet. Tystnad och mörker. Något är fel, men hon kan inte komma på vad det är. Så fruktansvärt tyst och stilla. Det är aldrig så på kvällarna här. Aldrig. Inte så länge hon kan minnas har det varit så här tyst och folktomt när hon kommer hem från kvällspasset.

En svag vind sveper förbi, får en plastpåse på marken framför henne att fladdra till. Den vita, sladdriga plasten nästan lyser i mörkret. Det är då hon inser att allt är nedsläckt. Allt som borde lysa, allt som alltid lyser upp kvällen. Allt. Centrumskyltarna i sina klara färger och bostadshusens alla fönster. Bortsett från tunnelbanestationen och gatubelysningen längst gångvägen finns det inte något ljus någonstans.

En kall vind sveper förbi och hennes andedräkt formar plötsligt ett vitt moln. Hon huttrar till innan hon inser det bisarra i det hela. Att det är en sensommarkväll. Att det inte borde vara så här mörkt eller kallt. Att det fortfarande borde vara en ljus kväll med människor som sitter på balkonger och skålar eller grillar lite för sent eller går en kvällspromenad med sina bjäbbiga hundar eller en joggare som plågat springer förbi eller precis vad som helst.

Den första instinkten är att hon borde ringa någon. Men hon inte vet ändå vad hon ska säga eller vem hon skulle ringa. Den andra instinkten är att hon borde vända om och gå tillbaka till den upplysta tunnelbanestationen. För att något är väldigt, väldigt fel.

Men så ser hon framåt till det gamla, slitna funkishyreshus på höjden där hon bor. Där fönstren lyser. Det är det enda huset där det kommer ljus från fönstren i hela området. Någonting i bakhuvudet skriker. Men hon lyssnar inte. Det har varit en sådan hemsk dag, hon är bara utmattad och ledsen. Hon vill inte tänka. Hon vill bara komma hem till ljuset och värmen i sin lilla, ombonade lägenhet. Uppgivenheten efter det som hänt tidigare gör att hon är så desperat efter tryggheten hemma.

Istället för att vända om tar hon ett djupt andetag, tar tag om sin väskas axelband som hon har korsat över bröstet och börjar springa. Hon vet inte ens varför hon springer, det enda hon vet är att hon måste ta sig hem så fort hon kan.

Temperaturen sjunker så fort att hon kan känna det. Luften fylls av vita flagor. Hon vet inte vad som händer, bara springer. Iskristaller slår mot ansiktet. Till slut når hon fram till porten till trevåningshuset, ser sin reflektion i det mörka glaset. Tar hårt tag om det kalla metallhandtaget med ena handen och trycker desperat in koden på dosan intill med den andra.

Inget händer. Ingen grön lampa, inget knäppande ljud av att dörren nu är olåst. Hon tycker hårt i dörren. Det känns som att mörkret och kylan sluter sig om henne.

Med fumliga, frusna fingrar sliter hon upp mobilen ur fickan för att ringa, vet inte vem, kan vara vem som helst. Hon kan inte tänka. Men inget händer när hon försöker aktivera den. Mobilen är död, skärmen svart.

Så minns hon plötsligt nyckeln till porten, förbannar sig själv för att det inte var hennes första instinkt. Rotar runt med hetsiga rörelser i väskan, men den är som ett stort svart hål. Efter vad som känns som en evighet hittar fingrarna till slut det hon letar efter. Fingrarna tar tag om nyckelbandet och hon sliter upp det. Nu fryser hon så mycket att hon skakar. Kämpar i vad som känns som en evighet innan hon lyckas få i nyckeln i låset. Vrider om, hör klickandet. Sliter upp dörren och nästan kastar sig in i trapphuset där värmen slår emot henne. Vänder sig snabbt om och pressar igen ytterdörren bakom sig.

Så tänds det rörelseaktiverade ljuset i trapphuset, lyser upp allt det slitna och välbekanta. Från en lägenhet i närheten hör hon musik tränga ut genom dörren. Hon andas ut långsamt, känner hur hon slappnar av. Hon försöker förstå vad som hänt, varför hon reagerat som hon gjorde. Hur fantasin har lurat henne, skapat skuggor och faror som inte finns. Hon vänder sig långsamt om och ser ut genom glaset i ytterdörren. Ser ut på mörkret och det svaga ljuset från de matta gatlyktorna. Sedan går hon nästan baklänges mot hissen. Det är som att hon inte riktigt vågar vända ryggen mot mörkret där ute än.

Men så vänder hon sig motvilligt om och trycker på hissknappen. En lampa tänds och hon hör det välbekanta ljudet av när hissen nått ner till bottenvåningen. Hon hör hur de inre dörrarna öppnas med ett gnisslande, öppnar den yttre dörren och går in. Trycker på knappen för tredje våningen. Dörrarna stängs med ett raspande. Plågsamt långsamt rör sig hissen uppåt. Dörrarna öppnas igen, just när ljuset slocknar i hissen.

Hon tar ett trevade steg ut i den upplysta korridoren. Taklamporna slocknar. Hon sväljer oroligt, kroppen skakar. Kylan är här nu. I huset. Hon har inte släppt nycklarna, utan kramar de så hårt i handen att det gör ont. Tar ännu ett steg, sedan ännu ett. Når till sist lägenhetsdörren. Med trevande rörelser hittar hon nyckelhålet och efter ett tag lyckas hon få upp ytterdörren. Hon går in i lägenheten och stänger dörren bakom sig med vana rörelser och låser. Sedan tänder hon i taket och ljuset strålar på ett sätt som de aldrig gjort tidigare. Ljuset är överallt, klart och vitt. Hon ser ut genom fönstret i vardagsrummet. Ute verkar det ha slutat snöa, på något sätt verkar himlen ljusare och det ser ut som att mörkret lättar. Framför hennes ögon kan hon nu se ljus sporadiskt börja tändas i de grannhusen. Hon andas ut.

Det är så ljuset i taket slocknar. Hon står där stilla i mörkret. Hon är hemma nu, den trygga och varma platsen hon längtat efter så enormt mycket hela den här helvetiska dagen. Det är först nu hon låter allt komma fram.

Som att något öppnas inuti henne, som att en bottenlös avgrund blottläggs och mörkret från djupet tar sig ut. Hon släpper fram allt i en massiv flodvåg, allt hon hållit inne och undangömt hela dagen. Den gränslösa ilskan, frustrationen, ångesten och paniken över att ha förlorat sitt jobb och sin trygga inkomst, över rädslan för framtiden, över hur livet ska bli, över hur hon ska överleva den närmsta tiden. Hon släpper fram allt sitt mörker.

Mörkret är hennes. Mörkret har inte förföljt henne hit, mörkret har följt med henne hit.

*

Novellen Mörkret av Boel Bermann
Novellutkastet skrevs på en skrivövning med författarkollektivet Fruktan.

*

Arkiverad under: Noveller, Novellutkast, Skrivövningar, Skrivtips Taggad som: , , , , , , , , , , , , , , ,

Novell: På Krogen

november 26, 2020 Av Lämna en kommentar

Hon lyfter på huvudet, stirrar in i väggen. Den böljar och rör sig framför hennes ögon. Hon hinner knappt andas innan illamåendet kommer över henne igen. Huvudet ner i toalettstolen igen. Ena handen stödd mot toalettsitsen, den andra knuten i ett krampaktigt grepp. Hulkar. Bara magsyror kvar, inget att få upp, men kroppen fortsätter desperat försöka. Golvet är klibbigt under hennes ben, där hon sitter på toalettgolvet. Till slut dämpas kräkreflexen.

Hon lutar sig tillbaka mot båsväggen, slappnar av och försöker andas. Släpper taget. Utanför båset hör hon den höga musiken, gällt prat och hysteriska skratt. Ljuden är förvrängda, studsar mellan väggarna.

Hon hasar sig fram i det trånga utrymmet så att hon blir inklämd mellan båsväggen och toalettstolen, lutar huvudet mot den kalla kakelväggen. I den smala glipan mellan golvet och toalettdörren ser hon hur höga klackar rör sig fram och tillbaka, stapplandes och vinglandes. Som en surrealistisk parad.

Så ser hon det hända. En fot iklädd en svindlande hög stilettklack kliver på en champagnekork på golvet. Skon får inget fäste, foten halkar och bäraren faller. Ljudet utifrån förändras omedelbart. Skrik, oroliga röster, rörelse mot platsen. En bråkdels sekund förändrade ett liv. Hon som föll ligger stilla. Något med fallet var illa.

Hon ser rakt in i den okända tjejens ansikte, de får ögonkontakt. Hennes egen blick är dimmig och ofokuserad, men hon kämpar för att hålla fast kontakten. Stryker undan sina svettiga hårtestar ur ansiktet med fumliga rörelser, sitter bara stilla och ser rakt in i den andra tjejens ansikte.

Huvudet ligger i en onaturlig vinkel. Kanske är nacken bruten. Den okända lever fortfarande, men knappt. Hon försöker tyda den där blicken som möter hennes. Tror att hon vet vad den betyder, den är mer chockad än rädd. Den okända har bara förstått att hon fallit. Hon har ännu inte förstått att hon kommer att dö på den trånga nedervåningen på en krog en fredagskväll. Att hon inte ens kommer att dö av en överdos på dansgolvet eller genom att falla i den vansinnigt branta trappan ner till klubben på nedervåningen. Utan för att hon snubblade på en kork på det ölklibbiga vita kakelgolvet inne på tjejtoan.

Smärtan övergår till ilska i ögonen. På en millisekund. Alla ansiktsuttryck i det där vackra ansiktet med neonrosa ögonskugga, tjocka ögonfransar och lätt särade läppar skimrande av läppglans. Den okända genomsyras av ilska och har ingen möjlighet att röra sig.

Ljudet utanför toalettbåset har förändrats. Skrik fyllda av panik, skarpa röster som ropar efter hjälp. Den okända tjejen försvinner framför hennes ögon. Inte kroppen, men det som gör henne levande. Allt det där som var hennes liv sugs in i de där adrenalinstora, nattsvarta pupillerna som om hennes liv kastas in i svarta hål. Ögonhinnan blir mattare.

Hon överväldigas av odefinierbara känslor när hon ser det. Av en oförklarlig kärlek till den där tjejen som dör framför henne. Av en enorm livskraft, hon har aldrig själv känt sig så levande.

Hela kvällen har hon känt sig så jagad av ensamhet. Trots att hon varit ute på krogen omgiven av folk. Ensam omgiven av människor, isolerad i ett folkhav. Nu känner hon inte så längre.

Glasskärvorna från champagneflaskan hon halsade ur ligger intill toalettstolen, splittret skär in i hennes ben.  Korken släppte hon inte ens medan hon kräktes, istället klamrade hon den hårt, hårt i sin hand. Höll ett krampaktigt tag medan kroppen försökte befria sig från all sprit och annan skit hon hade stoppat i sig. För att hon så desperat ville göra slut på ensamheten. Hon tänkte göra slut på allt, då och där.

Nu ler hon där hon sitter på kakelgolvet inklämd mellan toalettbåsväggen och toalettstolen. Hon kommer inte försvinna in i tomheten ensam. Champagnekorken hon till slut släppte taget om gjorde så att hon får sällskap på vägen in i det okända. Där de nu hamnar, om de inte blir kvar här tillsammans för evigt här på toaletten, på klubben, på krogen. Hon skrattar matt för sig själv åt tanken att hon och den okända tjejen tillsammans ska bli gengångare och festa in i evigheten under neonbelysningen på klubben.

Hennes ögonlock klipper. Hon är på väg att försvinna nu, hon med. Så hör hon hur någon ropar om att det är blod på golvet. Det är hennes blod. Hon sitter i en pöl av skarpt rött blod mot vitt kakel. Tog inte bara överdosen, hon skar även upp armarna med den sönderslagna flaskan för att vara helt säker på att lyckas. I sitt dimmiga medvetande hör hon rytmiska dunkar, någon försöker slå in dörren till hennes bås. Hon fäster blicken vid den okända tjejens ansikte på golvet och viskar: ”Förlåt. Du blir kanske ensam kvar. Det var inte meningen.”

*

Novellen På krogen av Boel Bermann
Novellutkastet skrevs under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan.se
*
Vill du göra samma skrivövning?
Här är instruktionerna:
Tema: Urban isolering
Skrivtid: 20 minuter
Ord att använda (Minst 4/9): Champagnekork, kräkas, överväldigad, potatismos, jagad, nattsvart, neon, glömska, bil

*

Arkiverad under: Noveller, Novellutkast, Skrivövningar, Skrivtips Taggad som: , , , , , , , , , , , , , ,

Novell: Livestream

november 25, 2020 Av Lämna en kommentar

Vet inte varför ni loggat in här, men hej hej eller nåt. Så här, det kommer bli jävligt mörkt här. Så är du inte på humör för det kan du ju bara dra. I alla fall så är det så här, jag har varit så fruktansvärt nere och ledsen efter Jonathans olycka. Men jag har inte orkat prata eller chatta med någon om det. Vill bara inte prata om det. Jag menar, det spelar ju ingen roll vad jag känner eller tänker för det förändrar ju ingenting alls. Min digitala samtalsterapeut har jag ju faktiskt pratat med om hela grejen. Men det gills ju inte, för det är ju bara en dator.

I alla fall, min samtalsterapeut tycker att jag behöver få utlopp för det hela, att det nog är bra om jag inte bara går och håller allt inne. Så det är därför jag gör det här – kör livestreamar där jag pratar om vad jag känner. Så nu kör vi. Hej hej helvetes jävla livestream! Hej hela jävla internet! Jag heter Samir och nu kör vi. Fast typ nästan ingen lyssnar ändå. Men det är liksom bara ni som loggat in som står mellan mej och att bli helt jävla knäpp i huvet. Ni som bara råkar logga in när jag streamar och inte drar direkt när ni inser vilket kleggigt mörker som är här.

Så i alla fall, Jonathan ligger i sin sjukhussäng mest hela tiden och är egentligen någon helt någon annanstans. Som vanligt. Som alltid. Läkaren har sagt att han är en grönsak. Att jag kan glömma att han kommer tillbaka till verkligheten på egen hand. Okej, läkaren sa det inte så. Inte exakt så. Skulle aldrig säga så till en jävla tonåring. Jag ska väl vara glad över att han faktiskt låtit mig besöka Jonathan. Hans föräldrar skulle säkert inte bli glada, de gillar inte mig. Vet inte hur jag övertalade läkaren, minns inte, men jag tjatade och grät och liksom satt i väntrummet precis varje dag innan de gav med sig. Egentligen ska ju hans familj ge sitt tillstånd, men jag gissar att läkaren fattade att det var min bästa vän. Kanske tänkte att det var bra för Jonathan att få höra min röst eller nåt.

Men i alla fall, som jag fattat det så tror de ju ändå att han är där inne på något sätt. Liksom inlåst i sitt eget sinne, fångad i sin egen kropp. Läkaren berättade att de ska testa att överföra hans medvetande till en dator. Nästa steg för människan. Fast ändå inte.

De kan ju liksom inte överföra HONOM, det är det som är det för jävliga. Den grejen kan de inte än. Men de kan på något sätt koppla hans medvetande till en dator och sen sända det som en överföring till en robot som ser precis ut som han. Det är typ någon slags symbios eller vad det nu heter. Det där mellan träd och svamp. Ni vet vad jag menar, eller hur? Det är liksom inte destruktivt, inte som en parasit eller nåt.

Som jag fattat det så läser AI:n av hans hjärna och kompletterar det med allt han har skrivit på nätet, sagt i chattar å sociala medier å fotat, filmat å typ allt som finns kvar i cloudsaves av honom. Det är för att AI:n ska hitta i kontexten av både vem han är på riktigt, vem han vill vara både privat och hur han vill ses av andra. Och sen så tolkar AI:n honom, antar jag? Men jag killgissar som fan nu. Och sen kan man liksom vara med honom i hans identiska robotform, fast det är samtidigt genom ett filter genom AI:n som hjälper honom komma ut.

Det kostar mer än som går att fatta. Han är ju min vän, jag vill ju att han ska leva och inte vara död. Jonathan badar i pengar, eller alltså hans familj gör det, och de kommer att få honom att leva fast han egentligen borde död eller kanske till och med är död. Det är väl det som jag undrar mest av allt, det som jag är så rädd för. För jag menar, jag har accepterat att olyckan hände. Det var assvårt, visst, och jag vill inte att det ska ha hänt. Men nu gjorde det och jag har gråtit floder för Jonathans skull, jag svär.

Men skit händer. Skit händer de bästa och de sämsta och alla där emellan. Det är liksom inte logiskt eller rättvist eller har någon större mening. Det bara händer, på samma sätt som att bra grejer händer ibland.

Så nu försöker jag att inte tänka på det, att inte tänka vad som hade hänt om jag hade, om han hade, om det där hade förändrat, ni vet. Nu tänker jag mest på framtiden. På vad som händer nu.

Kommer det där som de skapar att vara Jonathan på riktigt eller bara en dålig kopia. Att det inte alls är hans medvetande för att det bara är AI:n som killgissar vad Jonathan skulle säga och göra. Eller en bättre kopia typ en snällare, gladare, roligare Jonathan som alltid är på topp, för då är han också sämre egentligen. För ingen människa är så. Det är liksom poänglöst då, det är som att alltid få vad man vill. Då vet man alltid att det finns en hake.

Och okej, så vi säger att Jonathan återuppstår och får lämna sjukhuset. Vad för slags bästa polare är jag ifall jag inte märker skillnaden?

Klassproblematik pratar de om på nyheterna. Kolla här, en debattartikel av en framtidsforskare: ”Självklart är det problematiskt att de med resurser kan leva för evigt och låginkomsttagare dör. Men kanske främst för att konservativa idéer på ledande poster av människor som leder oss in i framtiden har format sin tankevärld flera generationer tidigare. Det kan avgjort leda till stagnering för det mänskliga släktet.”

Ha, med Jonathan är det inget problem. Han är ju nya genetiskt superfixade generationen. Han är inte gammal till skillnad från hans päron, han blev labbtillverkad för typ 17 år sen så han och jag är jämngamla. Där användes hans föräldrars pengar vettigt i alla fall, för Jonathan var typ bäst.

Men visst, den som har mest pengar när den dör vinner, det sa jag alltid förr. Inte lika roligt att skämta om det nu. Jag menar, jag fattar ju vad folk menar. Att folk är beredda att betala precis vad som helst för att den de älskar ska finnas kvar. Om jag hade några pengar skulle jag också vräka ut pengar för att få tillbaka honom. Älskar honom.

FUCK. Nu sa jag det. Älskar. Jamen fine, typ ingen lyssnar ändå. Hej där ni okända följare som händer i chatten. JA, nu sa jag det och det är fan hela sanningen. Vi var KÄRA i varann, ok. Han var min bästa polare, min pojkvän, han var min. Fatta. Men jag och Jonte, utåt var vi bara polare. Aldrig något annat, hans föräldrar är världens mest konservativa ultraradikala kristna assholes som borde dött för flera sekler sen, om du frågar mej. Och visst var jag förbannad på Jonathan, men samtidigt, jag fattar att han inte orkade eller vågade liksom inte ta den fajten. Inte än i alla fall. Sa att han sparade det tills han blev myndig och hade flyttat hemifrån. Men sen nästan-dog han och jag fick inte ens hälsa på sjukhuset för att hans jävla överklassföräldrar inte ville ha såna som mig där. De sa det inte så, men de sa att jag inte var välkommen. Tur för mig att läkaren gjorde ett undantag, för att det var i patientens intresse eller nåt sånt.

Och nu, nu jäklar kommer vi till den stora grejen. Håll i er. Jonathan lever igen typ.

Shiiit, den var ni inte beredda på va? Läkarna och teknikerna har redan gjort allt det där jag snackade om i början. Det är sanning. Han är fortfarande på sjukhuset under observation, men roboten är preppad och överföringen pågår.  Men är det verkligen han? Är det den riktiga Jonathan? Är han fortfarande kär i mig?  Det får jag väl reda på snart. Jag kommer nu, Jonathan.

*

Novellen Livestream av Boel Bermann
Novellen skrevs under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan
*

Vill du göra samma skrivövning?
Här är instruktionerna:
Tema: Mina drömmars framtid
Ord att använda (minst 3/9): robot, retropi, flaskhals, bakgård, posthumanism, grönsak, klorofyll, klass, ympning
Tid: 20 minuter

Arkiverad under: Noveller, Novellutkast, Skrivövningar, Skrivtips Taggad som: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Novell: Begravd

november 22, 2020 Av Lämna en kommentar

Jag ser på fingrarna. En tjock rand av mörk jord under alla fingernaglarna. Fingertopparna är uppskrapade, naglarna trasiga och avbrutna.

”Helvete, det här kommer aldrig att funka” suckar jag.

”Ge inte upp, fortsätt gräv. Det är inte mörkt så länge till.”

Jag biter mig i läppen, vill egentligen bara skrika rakt ut. Vill inte tänka på vad vi gör. Vill inte vara här ute i skogen, i mörkret. Ljudet av jord och sten som flyttas mödosamt och frustrerande långsamt.

”Jonte, ska vi inte bara ge upp och dra härifrån? Jag menar, spelar det någon roll? Egentligen?”

”Skulle du vilja bli lämnad så här?”

”Nej, men…”

”Så håll käft och fortsätt.”

Jag vet inte hur länge vi gräver. I natten och mörkret är det som att tiden inte finns. Bara samma metodiska rörelser, om och om igen. För bara några veckor sedan satt vi tre och hängde utanför grillen vid torget. Det är redan som ett annat liv, som en annan verklighet.

”Är du…” Jag tystnar, försöker hitta orden. ”Är du helt säker på att han är död?”

”Nej. Men han såg död ut och rörde sig inte. Jag vill bara, du vet, vara helt säker. Gräv nu för fan.”

”Du, varför säger man det där ´Av jord är du kommen´?”

”Det är nåt bibliskt, minns det från farmors begravning. Något om att de som är döda typ bara vilar och ska bli återuppväckta på den yttersta dagen.”

”Alltså, jag vill inte gräva upp honom. Fattar inte ens varför vi gör det här.”

”För att vi måste. Jag har inte kunnat tänka på något annat sen vi begravde honom. Har drömt om det varje natt, att han inte var död när vi begravde honom. Det har ju du också.”

”Vet bara inte varför det skulle hjälpa att gräva upp honom. Jag kommer väl bara drömma nya mardrömmar bara om ruttet kött och likmaskar.”

”Det är vår polare du snackar om. Käften, skärp dej. Det var en olyckshändelse, men ingen skulle tro oss. Jag menar, han var ju skjuten rakt i huvudet. Vi skulle fällas för mord. Fattar du. Vi var tvungna att gräva ner honom, även om det sög. Du, jag tror han är här.”

Jonte kliver ner i gropen, famlar med händerna i den mörka jorden.

”Ta tag i honom nu, hjälp till för fan.”

Jag kliver ner med ena foten, tar tag om vad jag tror är Anders axlar. Jonte tar tag i benenoch tillsammans drar vi upp honom ur gropen där vi begravde honom. Natten luktar av fukt och kyla. Inget luktar ruttet. Jag fumlar med fickan och får fram mobilen, tänder lampan och låter det vita ljuset svepa över Anders kropp.

”Du, det är något seröst fel med det här. Jag menar, där under jorden och smutsen, ser han inte precis ut som när vi grävde ner honom? Som att han bara sover?”

Så tycker jag att något rör sig framför mig. Jag ryggar tillbaka, snubblar över en sten och tappar mobilen. Skarpt ljud av glas som krossas, ljuset slocknar.

Jag står tyst och andfådd, rör mig inte. Hör min och Jontes andfådda andedräkt, annars är det bara tyst.

”Du, kan du tända din jävla mobbe eller?”

”Vet inte var jag har den.”

Tystnad, bara andetag och ett svagt sus av vind i träden.

Men sedan hör jag ett annat ljud. Ett skrapande och rasslande av jord som faller till marken.

*

Novellen Begravd av Boel Bermann
Novellutkastet skrevs under en skrivövning.

*

Arkiverad under: Noveller, Novellutkast, Skrivövningar, Skrivtips Taggad som: , , , , , , , , , , , , ,

Novell: Klubben

november 20, 2020 Av Lämna en kommentar

Anna: [Var är du? Jag ser dig inte.]
Sara: [Är på det mindre dansgolvet. Det är helt freakat. Du måste komma.]
Anna: [Andra dansgolvet? Var fan är det?]
Sara: [Alltså, typ bara nerför trappan. Källarvåningen.]
Anna: [Är vi ens på samma jävla klubb?]
Anna: [Ser ingen trappa.]
Sara: [Men allvarligt. Leta lite.]

[5 minuter senare]

Anna: [Jag hittar inte dej eller trappan.]
Anna: [Kom upp å möt mej nu, för fan.]
[Missat samtal]
Sara: [Alltså, kan inte svara. Hör nada. Musiken här nere är galet hög.]
Sara: [Du, det är värsta S&M klubben eller nåt. Kom nu!]
Anna: [DET FINNS INGEN TRAPPA NER.]
Sara: [Kul.]
Anna: [Allvarligt.]
Sara: [Sluta fåna dej.]
Sara: [Du missar typ the party of a lifetime. De freakar ut TOTALT här nere.]
Sara: [Alltså, du måste se hur folk ser ut och vad de gör, de är fanimej inte kloka!!! ]
Anna: [Jag skämtar inte. Har gått runt hela klubben, pratat med bartendern å allt.]
Anna: [Det finns inget andra jävla dansgolv.]
Anna: [DET FINNS INTE ENS EN NEDERVÅNING.]
Anna: [Du har gått in på fel klubb eller nåt.]
Anna: [Gå upp nu och kolla vilken jävla klubb du är på. Jag är trött på det här. Vill inte bara springa runt å leta efter dej hela kvällen.]
Anna: [Om inte du fixar det här så går jag hem.]
Sara: [Jaja, värsta partykillern.]
Sara: [Chilla, ta en bärs så länge.]
Sara: [Jag swishar dej för ölen sen, darling. Som tröst. Puss å hörs snart. Jag går upp nu.]

[15 minuter senare]

Anna: [Jag har druckit upp ölen nu. Var är du?]
Anna: [Alltså, orkar inte.]
Anna: [Skärp dej å kom.]
Sara: [HJÄLP MIG]
Sara: [DU MÅSTE HITTA MIG!!!]
Anna: [Vad är det som händer? Hur? Jag vet inte ens vilken klubb du är på.]
Sara: [DE LÅTER MIG INTE GÅ]
Anna: [Kul, kul dramaqueen.]
Sara: [DU MÅSTE KOMMA, JAG ÄR RÄDD.]
Anna: [Darling, är du allvarlig? Vad är det som händer?]
Sara: [DE SÄGER ATT JAG MÅSTE STANNA.]
Sara: [FÖR ALLTID.]
Sara: [ATT JAG TILLHÖR DEM NU.]
Anna: [Är det här ett skämt så är det fan inte roligt.]
Anna: [Har du tagit nån tablett?]
Anna: [Trippar du?]
Anna: [Men klart jag kommer, säg bara var du är!]
Sara: [NEDERVÅNINGEN]
Sara: [JAG GICK NER, JAG SVÄR.]
Sara: [MEN NU FINNS DET INGEN TRAPPA UPP!!!]
Anna: [Vad fan är det som händer? Är du inlåst?]
Anna: [Säg bara vad du vill att jag gör.]
Anna: [Ska jag ringa polisen eller vad fan som helst?]
Anna: [Ok, helt sjukt.]
Anna: [Nu ser jag en trappa ner.]
Anna: [Fattar inte hur jag missade den förut.]
Anna: [Ta det lugnt, darling. Jag kommer!!!]
Sara: [NEJ]
Sara: [GÅ INTE NER]
Anna: [Är typ snart nere, var är du?]
Sara: [NEJNEJNEJ DET ÄR EN FÄLLA]

*

Novellen Klubben av Boel Bermann
Novellutkastet skrevs under en skrivövning.
*
Vill du testa att göra samma skrivövning?
Här är instruktionerna:
Tema: Att gå vilse/att försöka hitta varandra
Format: SMS/Mess/chatt dialog
Utmaning: Berätta en historia i meddelande-form
Tid: 20 minuter

Arkiverad under: Noveller, Novellutkast, Skrivövningar, Skrivtips Taggad som: , , , , , , , , , , , ,
Nästa sida »