När världen känns hård och mörk med alldeles för många vassa kanter, då flyr jag in i det skimrande och sagoartade indiepop-albumet ”Dear Infrastructure” av svenska popduon Marble Raft.

I duett-form berättar det drömska albumet om två tonåringar som utforskar en övergiven storstad. Ändå finns det ingen stor sorg i musiken över världen som verkar ha gått förlorad, även om jag kan uppleva en underliggande ton av vemod. För ”Dear Infrastructure” har en ljudbild som genomsyras av en underbar hoppfullhet, ett löfte om att något vackert väntar vid horisonten.

Låtarna sprudlar av rusig eufori, omättlig nyfikenhet och ivrig förundran över allt det märkliga som omger dem. Trots betongruiner och frånvaron av andra människor känns musiken oerhört livsbejakande från första till sista låten. Duetterna förstärker den känslan för mig, istället för en ensam överlevare ger de mig bilden av två vänner som vandrar sida vid sida genom förstörelsen. Deras röster sjunger ömsom växelvis, ömsom tillsammans och på något vis säger det mig att de finns där för varandra och aldrig kommer lämna den andras sida.

Albumet övertygar mig om att oavsett vad som skett, oavsett vilken katastrof som drabbar världen, så kommer vi tillsammans att skapa något magiskt i ruinerna av det som en gång varit.

Varje låt består av otaliga ljudlager, spröda varvas med bombastiska. De genomgående starka trummorna är lika bestämda som stegen som leder mig framåt genom den okända staden. Musiken glimmar och pulserar, varvar gitarr med synthljud och virar in mig som lyssnare i lager efter lager av musik. Varje låt bygger på ett luftigt och värmande täcke som läggs mellan mig och den hårda verkligheten.

I den öde staden vandrar jag längs gatorna tillsammans med min bästa vän i ”Rites of Passage” – en låt som inleds med stillsam melankoli, men vänder till luftig och bombastisk livsglädje. En flodvåg av ljud väller fram med ostoppbar kraft när jag rotar igenom folktomma paradvåningar i ”Marble Halls”, en av de låtarna där det ihärdiga hoppet om framtiden bryter ner alla mina försvarsmurar. ”Intersections, Alleys and Freeways” är en episk upptäcktsfärd där jag går vilse i en labyrint av gator. Den lekfulla låten ”Floral Haze” får mig att känna solskenet mot kinderna ståendes mitt i en kaskad av blomsterprakt. Utan att tänka mig för rusar jag fram genom den frodiga grönskan som tagit över allt omkring mig.

Sedan klättrar jag envist uppåt i en sönderfallande skyskrapa i ”Concrete Cathedral” för att överblicka världen, en låt som får mig att känna att jag följer en spiraltrappa upp till himlen. För att oavsett om förstörelse och förfall syns nere på marken, som antyds genom de hårda trummorna, är allt vackert på långt håll.

När jag lyssnar på albumet ”Dear Infrastructure” förflyttas jag till en plats och tid där himlen ljusnar efter en lång, kall och mörk natt.

Här hittas länkar till albumet Dear Infrastructure på fler musiktjänster.

Här kan du läsa alla låttexterna från albumet.

Brasklapp: Jag vill vara väldigt öppen med att Gabrielle och Olle som utgör duon Marble Raft är personer ruskigt nära mitt hjärta, att jag har följt albumets framväxt under flera år och att jag är med och sjunger i bakgrunden under refrängen till låten ”To Have and to Hold and to Break”. Så självklart kan jag vara både hemmablind och partisk.

Men om du är nyfiken på den drömska indiepop duon Marble Raft så föreslår jag helt enkelt att du lyssnar på deras andra album ”Dear Infrastructure” och själv avgör vad musiken får dig att känna.

Utdrag ur låttexter från albumet ”Dear Infrastructure”

Ur låten Rites of Passage:
Through the cold
Through remnants of old
Do we still have time
To unite, to unwind
We’re just passing by

A spark of hope, a story told
Puppy, we’re old enough to let go
One more round to light a flame in the cold

A stranger’s gaze, a friends embrace
Streets to reanimate and reclaim
A walk of shame into the dawn of a new day
Hallowed eyes, restless minds
Have we got hope enough for this night?
Risking everything to prove we’re alive

Holy ground, one more round
To crash and rebuild, to speed up, slow down
Rites of passage to establish a hometown

Ur låten Marble Halls:

Stay her, watch the satellites collide
Rich kids left, now all of this is ours to claim
Trinkets and wonders
Vintage wines and bear hides
French ideas and English ties
Spoils of guilt for all those left behind
Marble halls of dusty riches, wuthering heights
Wasted and broken
Crumbles for the wildlife
French ideas and English ties

Ur låten Neon Signs of Life:
Through subterranean winding halls
Lost in a mapmaker’s nightmare
Ancient foundations and crumbling malls
Moving from somewhere to elsewhere

Ur låten Concrete Cathedral:
We’re finally claiming this tower
A spire of wonders
A concrete cathedral, steel and stone
We finally reached our high ground
Silver and Clover way down low
We’re finally claiming this skyline
Steelworks and nightlife
Archways and bright lights, hearts and hopes
So, here’s a city of science, driftwood and violence, our new home

Ur låten Floral Haze:
I’ll be the tool, a sculptor of leaves and roots
I’ll be the soul, a priestess of yield and bloom
I’ll be the soil, the rain, irrigation lines
I’ll be Elise, the sunlight, the grand design
Primrose, columbine, lilac, sage
You’ll mend our hearts, we will find our way
Uninvited but we’d love to stay
Invasive weeds in this floral haze