Jag kliver ut på trottoaren, bort från det skyddande taket och ut i regnet. Sedan står jag bara där stilla och ser hur alla ljus återspeglas i vattnet som täcker marken. Regnet här är inte som hemma. Det är ett tunt, fint regn, det känns nästan inte. Därför dröjer det innan jag märker hur fukten tränger sig på, hur mitt hår lägger sig som en mörk, blank hjälm och hur min tunna jacka är tung av fukten.

Stiger in i värmen. När jag hör glasdörrarna stängas bakom mig är det som att jag återigen stänger om den där krampartade, hårda gråten som jag bär inom mig när jag ser ut över staden. Den här staden som jag aldrig mer vill besöka. För att den bryter ner mig. Ett bevis på att vi människor anpassar oss vid allt, att vi medvetet väljer partiell blindhet för att kunna leva våra liv. Stänger ute allt som gör ont.

Selektivt seende och en förmåga att skapa vardag och rutiner i en värld som borde vara obeboelig.

Jag tänker på en av de få hemlösa vars blick jag orkade möta idag. Han satt där på trottoaren, hopsjunken. Hans skägg var grått, ansiktet fårat. Han tiggde inte, han trängde sig inte på någon som gick förbi. Istället vaggade han lugnt fram och tillbaka där han satt, medan han mumlade samma ord om och om igen. Som ett mantra, som en lugnande röst för att påminna sig själv om att han existerade fast alla runt om honom behandlade honom som han inte fanns, som att han var osynlig.

Om och om igen sa han: ”Whats wrong with the world? Vad är det för fel på världen?”

Och när han sa det var det som ett eko från mitt eget sinne. Jag har själv frågat mig det oräkneligt många gånger den senaste veckan att jag inte vet var mina tankar slutade och hans röst började. Det var vad som fick mig att stanna upp och möta hans blick.

Resan hit. Jag hade varit så förväntansfull. Efter en vecka i staden hade jag kommit fram till att det bara fanns två saker att göra.

Isolera mig. Oavsett var bara för att slippa möta den riktiga världen. Konferensrum, hotellrum, restauranger som erbjöd en falsk trygghet och en känsla av att de fyra väggarna som omgav en var hela världen. Ignorera allt utanför.

Hålla mig i rörelse. När man väl tvingas gå ut måste man konstant hålla sig i ofokuserad rörelse, genom stad och förbi människor utan att fästa blicken.  För att allt gjorde så outsägligt ont annars.

För att jag var så skör och tunn. Stannade jag skulle jag gå sönder av en förbipasserandes obetänksamma knuff. Ingen av oss kan stanna, då går vi sönder. I rörelse och trängsel, vi måste bara fortsätta framåt konstant, även när framåt och bortåt leder oss till stupet och över kanten rakt ner i avgrunden.

Mörk natt och kanske är det en stjärnklar himmel där ovan. Men jag kan inte se stjärnorna från gatorna i den här staden. Staden är lysande. Men det spelar ingen roll hur mycket de lyser upp varje steg jag tar här med kulörta skyltar och neon, för sedan jag satte fot i det här landet och den här staden har allt känts nattsvart.

Jag har undvikt alla de frestelserna som hemma är illegala och här tillåtna. I stället för att röka på och tillåta mig själv försvinna in i dimman, i stället för att peta i mig klargröna gelégodisar som distraherar och förför så dricker jag bara öl måttligt. Vill inte påverkas, vill inte få förstärkta känslointryck som skär och gör ont.

Men det spelar ingen roll, inte egentligen. Inte när varje droppe alkohol förvandlar mig till en gråtfärdig, uppgiven varelse. Inte när varje motvilligt steg utanför hotellrummet får mitt hjärta att brista. Det är inte mitt land och jag vet nu att jag aldrig vill återvända hit. Kanske är den här staden egentligen mer ärlig än så många andra. Visar alla orättvisor som finns, visar det som vi inte vill se, det vi kämpar för att undvika med blicken

*

Novellutkastet Staden av Boel Bermann

Hon sträcker ut handen och borstar bort något skräp från hans axel. Skrattar till när hon gör det. Generat, men lyckligt. Kanske var det på riktigt något skräp där, kanske inte. Hon vet inte själv.

Det är en fest som pågår omkring dem. Ett kaos av höga röster, ett ljudligt och stökigt sorl, bara en bakgrund till det som pågår mellan honom och henne.

När han ser på henne vill hon instinktivt ta ett djupt andetag och sedan hålla andan. Andas in all den där luften mellan dem, den som innehåller den här stunden mellan dem. Luft som han andas ut, som hon andas in. Luft som är fylld av endorfin och adrenalin och laddad med statisk elektricitet.

Hon vill svepa in den i sina lungor och hålla andan för att bevara den där stunden just där och då inom sig.

Han ser på henne med rosiga kinder och en blick fylld av hopp. Kanske borde hon ha dåligt samvete. Kanske. Borde. Men hon känner inget sådant.

Hon vet inte om de kommer att gå hem tillsammans, hon vet att de inte kommer att gå hem tillsammans, hon vet att de aldrig kommer att gå hem tillsammans. Inte nu, inte här, inte i det här universumet, inte i den här verkligheten, aldrig.

Det är en förbannelse och välsignelse, ett behov och ett missbruk.

Hon kan inte kan låta bli att provocera fram de här stunderna.

Länge visste hon inte varför hon gjorde det. Kanske ville hon bara inte veta. Kanske bara sagt något vagt till sig själv om att hon nog behöver känna sig beundrad.

Men det är mer än det. Eller något annat än det.

Hon ser på honom och ser sig själv i hans ögon.

Nu vet hon.

Varje framprovocerad situation är ett val.

Varje gång hon ser sig själv i ögonen på någon som vill ha henne ser hon det.

Ett annat liv.

Ett annat universum.

En annan framtid.

Varje gång hon står där är det som att hon får glänta på dörren till en annan dimension. Känna vinddraget från en annan verklighet svepa över henne.

En glimt av en annan väg, en annan möjlighet, en annan värld än den hon lever i.

En glimt av något.

I en annan värld har hon valt det andra livet.

I det okända universumet.

I den andra framtiden.

Dörren är öppen just här och just nu.

I den stunden hon medvetet har provocerat fram.

Då gör hon det som hon alltid gör, som hon alltid kommer att göra.

Hon stänger dörren igen.

Mjukt och försiktigt, men med kraft.

Det finns så mycket mer där inne, bakom den stängda dörren.

Ord och upplevelser och levnadsöden.

Hon vill ha allt det, men hon kommer inte att ta det.

För att hon älskar det hon har nu.

Över allt annat.

Men det är som att allt det dröjer kvar som en eftersmak. Som att hon smakar på det på samma sätt som hon försiktigt smakar på sitt vin.

Med en förströdd rörelse drar hon håret åt sidan och ler. Hennes pupiller är vidgade. Som svarta hål som drar honom till henne med en kraft som inte går att stå emot.

*

Novellen Valet är skriven av Boel Bermann

Undviker fönstren. Bor i en enorm takvåning och kan inte kunna titta ut. Jag inser ironin, men det är bara så det är. Jag ska vara glad över att ha någonstans att bo, jag vet det. Men en del av mig saknar verkligen att bo på gatan. Trots kylan, utsattheten och allt den där skiten. Fast jag hade inte överlevt en vinter till där ute. Det är för hårt.

Inte heller kan jag täcka över fönstren i lägenheten. Jag klarar inte att ta mig så pass nära för att tejpa upp något, minsta lilla glimt av höjden ger mig en panikattack. Faller ihop, kan inte andas, känns som att jag håller på att dö.

I sovrummet har jag lyckats skjuta fram bokhyllor framför båda fönstren och krypandes längst golvet med ansiktet mot fiskbensparketten lyckades jag mödosamt släpa fram några tavlor fram till en del av fönstren och blockera åtminstone nederdelen. Men lägenheten hade inte så många höga möbler att det räckte för att blockera den svindlande utsikten. Himlen där utanför och hustaken påminner mig hela tiden om hur högt upp jag är.

Jag tänker att jag ska gå på jakt efter spånplattor eller något annat bråte på stan som jag kanske kan putta för fönstren. Lovar mig själv att göra det när det värsta av det senaste ovädret dragit förbi, om det blir något uppehåll innan det nästa kommer det vill säga. Men kjag ommer aldrig att kunna tejpa eller spika för fönstren, de är för storslagna och bombastiska för att komma i närheten av. Fönster precis överallt.

Ingen annan var galen att bo här, det var ju därför jag kunde ta över den. Eller så hade ingen bara pallat med att ta sig upp här och bryta sig in. Men jag är en envis jävel, jag bet ihop och tog mig upp. Lägenheten var helt orörd, dold bakom en branddörr, såg väl bara ut som nåt vindsförråd. Men jag hade spejat noga innan, hade fattat att det måste finnas en etagevåning där på toppen. Sådan jäkla tur att jag tog mig hit, värsta bunkraren hade bott här eller vad man nu ska kalla det. Välfyllda skafferier, en helt gigantisk vinkyl och en bar som var något från mina drömmar. Samlar vatten i hinkar på terrassen. Det är svårt som fan att ta sig ut där, men om jag kryper fram och stirrar in i träbrädorna lyckas jag sno åt mej hinkarna. Kan överleva här länge.

Rädslan försvinner aldrig, den intensiva rädslan för den där höjden och luften och tomheten. Inte sedan jag infekterades av sporerna. Allt finns där, tomheten och höjden, även om det är dolt bakom saker. Jag vet det, även om jag försöker att dölja det för mig själv. Varje dag sover jag med rädsla, vaknar med rädsla, lever med rädsla. Kanske kan jag inte stanna här, kanske kommer takvåningen att driva mig till vansinne. Är det värre än att leva i marknivå och istället vara rädd för att bli dödad i natten över en orörd konservburk, sliten filt eller min nötta, men varma, skinnjacka? Jag vet inte.

Men det är inte långt kvar innan det inte ens går att försöka röra sig eller leva på marken. Inte nu när de smältande polerna höjer havsnivån och översvämningarna från extremvädret täcker marken. Vattnet går bara högre och högre. Här uppe kan jag leva så länge jag kan ordna krubb och vatten. Om jag bara kan stå ut med rädslan för höjden.

*

Novellen Takvåningen är skriven av Boel Bermann
Novellutkastet utspelar sig i samma värld som Take-off, men längre fram i tid.

Hon ser över axeln, försöker bedöma hur många rader flygplanet har. Det är ett mindre flygplan. Kanske 60 rader med tre platser i rad på var sin sida om mittgången. Hon har aldrig tidigare tänkt på att allt i ett flygplan är så mjukt utformade, inte bara på utsidan utan även på insidan. Böljande former i ljust vitt, askgrått eller beige hårdplast.

Hon antar att det är för turbulensens skull.  Om folk skulle kastas runt hämningslöst i det trånga, klaustrofobiska utrymmet inuti flygplanet får de i alla fall inte dö av interiören. Ingen risk att möta sitt öde på ett utstickande handtag som spetsar ögat, snittar ansiktet på en vass kant eller genomborras av en bit utstickande metall i flygstolarna. Det enda undantaget hon kan se är exit-skylten. Den är fyrkantig och lätt utskjutande, den ser ut som att den kan splittras i tusen små vassa delar och regna över passagerarna. Kanske glömde de att anpassa den, kanske är den helt okrossbar trots sitt sköra utseende. Hon hoppas att hon slipper att få veta det.

Hon vänder bort blicken och ser istället ut genom fönstret. Landskapet brer ut sig under flygplanet och allt ser ut som miniatyrer. Som ett barns utspridda leksaker över en böljande filt. Allt krymper när planet lyfter högre och högre. De mörkgröna barrskogarna, de rödbrända fälten och gråbruna åkrarna. Så passerar planet genom molntäcket, de tunna skikten som ligger sida vid sida med tjocka, massiva sjok som lojt breder ut sig. Hon kan inte sluta se ut genom fönstret, kan inte slita blicken från det. Det är med en känsla av vemod och stundande förlust. En innerlig längtan av att få dröja kvar, frysa tiden och flyta här ovan i all evighet. Här uppe ser allt så vackert och oförstört ut. I gliporna i molntäcket ser hon vägar och båtar och hus och bilar som små korn av mänsklighet utströdda över världen. Men så försvinner allt. Synfältet fylls av den blåa, klara himlen och det oformliga drömlandskapet som nu ligger under henne och flygplanet.

Hon drar ett djupt andetag och sjunker tillbaka i flygstolen, men blicken är ännu fäst vid en odefinierad punkt ute i all den där luften utanför fönstret. Det här är, om allt går som det ska, den allra sista flygresan hon kommer att göra hela sitt liv. Det är underligt, för hon hade egentligen tänkt sig att hennes sista resa skulle kännas mer dramatisk. Trots att hon vet att resan med stor sannolikhet bara kan sluta på två sätt så känns allt förvånansvärt lugnt. Kanske för att det är en sådan kort resa, bara till Tyskland, snart över. Kanske hade resan fått mer tyngd med längre avstånd, högre upp, längre bort, större flygplan, fler människor. Längre, högre, större, fler. Inte bara en ynklig flygresa på tre timmar.

Men det är medvetet. Hade hon blivit tilldelad Australien eller USA hade hon kanske aldrig kunnat återvända hem igen. Nu kan hon köra bil, åka tåg eller till och med vandra om allt annat skulle stängas ner efter attentatet. Bara om du överlever, bara om planet inte störtar, viskar rösten i bakhuvudet. Hon tystar den och tvingar sig själv att inte se sig om på planet, försöker att inte se på de andra passagerarna. Två viktiga anledningar. Ett – Hon vill inte se deras ansikten och tänka att det finns en risk att hon kan vara den som orsakar deras död. Två – Om de faktiskt överlever, om allt går som det ska, så vill hon inte råka ha misstänkliggjort fler passagerare.

Om allt går vägen kommer de att utgå ifrån att hon gjorde allt ensam. Men det hade varit för riskfyllt att få med sig de båda komponenterna genom flygplatskontrollen. Det enda hon kan räkna med nu var att hen kommer att göra sin del, precis som hon ska göra sin. Om hen inte gör det kommer inget att hända när hon utför sitt uppdrag. Hon tror inte att den situationen skulle uppstå, men ändå. Risken/chansen finns alltid. Hon ställer en timer på mobilen, drar på ett ögonskydd och försöker slappna av.

När alarmet ringer reser hon sig från sin plats och går in på toaletten så snart hon ser att det är ledigt och utan kö. Väl inne i det trånga toalettbåset på flygplanet börjar hon förbereda sig.

Händerna skakar så mycket att hon är rädd för att spilla ut pulvret som hon hade gömt i tunna plastpåsar i BH:n. Hon häller så försiktigt hon kan ner det ljusa pulvret i den nu tömda puderdosan som hon köpte i taxfree, nu måste hon ha det nära till hands. Sporerna behöver fukt, näring och tid för att vakna till liv. När de till slut kombineras blir effekten förödande snabb. När hon är klar lägger hon omsorgsfullt ner puderdosan i handväskan. Håret klibbar mot pannan av svetten från den tryckande situationen. Det är snart dags.

Det hon gör ska inte skada någon, ska inte vara farligt, borde inte leda till att någon dör. Men det finns alltid en risk. Det ska ta omkring en timme innan det verkar och det är bara drygt en timme fram till landning. Men det finns ett fåtal som är mer mottagliga för effekten, som reagerar omedelbart. En annan risk är personalen. Om de omedelbart efter flygningen går över till en annan luftfarkost… Arbetsreglerna ska förhindra det, påminner hon sig själv om, det är därför de valt just det här flygbolaget. För att de har hårdare regler och bättre kontroller för just personalens arbetsförhållanden. Men fortfarande, det kan hända. Piloten kan få panik och tappa kontrollen över flygplanet. Det kan gå riktigt illa.

Rent krasst kan innehållet i hennes dosa orsaka att även det här planet kraschar om övergången går för snabbt. Det är en liten risk, men den finns. Speciellt om någon av piloterna är överkänslig, om det uppstår förseningar runt inflygningen och landningen, om ett oväder får dem att byta flygplats och förlänga tiden i luften… De har inte sagt något sådant i högtalarna, så hon måste utgå ifrån att hela inflygningen går enligt utsatt tid.

Hon kan inte tänka på riskerna, skjuter undan tankarna på allt som kan gå fel. Allt hon gör, det gör hon för ett enda syfte. Ingen kommer att dö på grund av hennes handlingar. Men om något, mot alla odds, skulle ske… Hon är ändå beredd på det, försöker hon intala sig. Att det är ett lågt pris att betala, att hon måste vara beredd att offra både sig själv och några andra. Att offra ett fåtal för att rädda de flesta. För att försöka rädda världen. För att hindra mänskligheten från sin egen självdestruktivitet. Det är värt det, eller hur?

Inte för tidigt, får inte utlösa det för tidigt. Inte för sent, får inte hälla ut pulvret för sent. Kallsvetten, klumpen i halsen. Hon mår illa, känner sura uppstötningar i halsen. Väl tillbaka på sin plats ser hon inte längre ut genom fönstret på allt det vackra. Det går inte. Istället stirrar hon oavbrutet på skärmen framför sig. Skärmen är inställd på att visa hur flygplanet närmar sig sin destination. Planet har kommit mer än halvvägs. Inga förseningar hittills. En timmes verkningstid. Hon vill egentligen fråga flygvärdinnan för att försäkra sig om att de kommer fram enligt schemat. Men hon får inte dra uppmärksamhet till sig. Handen är nedkörd i handväskan, hon fingrar på puderdosan. En timmes verkningstid i kabinen med luft som går runt runt i ett slutet utrymme. Sporer i varje andetag. Snart.

Hon väntar bara på signalen nu. Från en främling, någon som sitter bara några rader bort, en värld bort. Det hon har fått veta är att hen har en immunitet och kan inte infekteras. Hen kommer kunna göra det här igen. Om hen inte dör.

Plötsligt reser sig en medelålders man upp från sitt säte några rader bort. Han är rundlagd och rödbrusig. Han vacklar till, verkar berusad trots det tidiga morgonplanet och den korta resan. Hon kan höra hans röst över planets påträngande brummande. Med sluddrig röst säger han något aggressivt på bruten tyska till flygvärdinnan, hon tror att han klagar över något. Hon anstränger sig för att höra orden. Även om det är osannolikt så kan det vara han. Väntar spänt på att höra kodordet uttalas, signalen som påbörjar allt.

Fjärilsfälla. Butterfly Trap. Schmetterling Falle.

Så kommer de, från ingenstans och inte diskret på något sätt. Han skriker ut orden, som att han vill förolämpa den nervösa flygvärdinnan, men som att han använder fel engelska ord.

”You bloody honey traps all of you, fucking bee killers, you are all working for the butterfly traps. You are all bloody killers, all of you, we all are. Every single one of us. The fucking bees are fucking extinct and it is all our faults.”

Han skriker ut orden, som att han vill vara övertydlig. Så att hon inte missar att det är nu det gäller. Men hon förstår inte varför han tar en sådan risk och gör sig själv så enkel att komma ihåg. Hela tiden har hon varit utvald för att ta på sig skulden om det skulle krävas, men planen måste ha ändrats. En kort stund glider hans blick över henne. När deras blickar möts har de ett kort ögonblick av samförstånd. Den där blicken innehåller något mer, den ser outsägligt sorgsen ut. Hon kan inte tyda den. Sedan ser han snabbt bort från henne och det är som att han aldrig var vänd i hennes riktningen.  

Hon reser sig upp, drar lite i kjolen och ler ursäktande till personerna intill sig, mumlar något om toalett igen. De reser sig snabbt så hon kan glida förbi. Hon håller handväskan hårt med sina perfekt manikurerade naglar. Sedan plockar hon fram puderdosan och låtsas som att hon speglar sig. Därför har hon puderdosan i handen medan hon tränger sig förbi personalen som står och försöker lugna ner den upprörda mannen. Just när hon passerar förbi slänger han sitt ölglas i mattan och knuffar till flygvärdinnan hårt. Flygvärdinnan vacklar till, faller handlöst bakåt och drar med sig henne i fallet.

Tillsammans faller de. Faller förbi de mjuka rundade stolsryggarna och ner på den ljuddämpande heltäckningsmattan. Den nu öppnade puderdosan flyger ur hennes hand. Precis som den ska. Det är som att allt går i slow motion, den ser ut att sväva i luften. Pulvret väller ut som ljus rök, virvlar genom kabinluften. Hon ser hur det gnistrar, som damm som leker i en solkatt, som världens minsta sandstorm. Bara ljust puder, inget annat. Tro på det här. Tro att jag är ofarlig, bara en utseendefixerad ung kvinna som blev knuffad av flygvärdinnan som i sin tur blev attackerad av en otrevlig, överförfriskad man. Det är inte ett attentat, det finns inget i den här kabinen som kan skada någon.

Processen är påbörjad. Hans medhavda näringsvätska och hennes sporer. Nu börjar det, här börjar det. Revolutionen. Pulvret virvlar genom kabinen, det är redan knappt synligt för det mänskliga ögat. Men hon påminner sig om att det finns där. Att det är som fin tunn pulversnö instängd i en glaskula, det kommer inte att försvinna bort.

Hjälpsamma händer sträcks fram mot henne själv och flygvärdinnan, vänliga främlingar hjälper dem upp. På ostadiga ben borstar hon av sig dammet medan hon hör hur flygvärdinnan be tusen gånger om ursäkt och undrar om de kan ge henne något som kompensation för att incidenten. Hon spelar darrig och ostadig på sina högklackade skor, men skakar vänligt på huvudet med ett blekt leende. Nej då, det behövs inte, det var knappast ert fel. Kort arg blick i riktning mot den aggressive mannen som nu verkar ha lugnat ner sig. Hon behöver bara en stund för att återhämta sig, gå till badrummet. Eller, förresten, skulle det gå att få en flaska vatten?

Med frenetiska rörelser sliter en flygvärdinna fram en plastflaska från sin serveringsvagn och räcker över den. Hon tar emot den och hennes händer darrar när hon skruvar av korken och tar en djup klunk. Men sedan låter hon medvetet sina skakiga händerna tappa greppet. Plastflaskan faller i mattan med en dov dunk innan den rullar iväg under stolsraderna. Vattnet väller ut innan någon får tag på den. Fukt. Mer fukt, så mycket som möjligt, för att få sporerna att vakna ur sin torra dvala. Hon håller för munnen med handen i trovärdig genans. Sedan ber hon om ursäkt med mumlande ord, uppenbart generad över hela situationen trots att flygvärdinnan bedyrar att det inte är någon fara alls.

Kinderna är blossande röda, orden flämtar fram bakom fingrarna som täcker hennes ansikte. Hon behöver inte ens låtsas vara orolig eller upprörd nu. Hon är allt det och mycket mer.

Vattnet ska väcka sporerna. Nu kan hon bara hoppas att det kom det ut tillräckligt mycket i kombination med hans glas med näring och hennes vatten. Hon vet inte, kan inte veta, kan bara hoppas. Hoppas att sporerna kommer reagera med vätskan och sedan cirkulera runt i kabinen och påverka alla passagerarna. För säkerhets skull ska hon ändå följa det uppsatta protokollet. Hon mumlar ursäkter om och om igen medan hon stapplar iväg till toaletten och låser sedan noga in sig.

Väl inne sätter hon sig på toalettsitsen, för in näspluggarna och sätter på sig ansiktsskyddet med luftrenaren som hon haft i handväskan. Det är stor risk att det är för sent och att hon redan är exponerad. En del av henne hoppas på det, hoppas att det här är hennes sista flygresa. En annan del vill fortsätta kampen, vill fortsätta vara en del av de konkreta motståndsaktionerna och inte bara planeringen. Om hon, mot all förmodan, skulle ha klarat sig från virusets påverkan och om planet faktiskt lyckas landa oskatt betyder det att hon kan göra fler flygningar och fler attentat. Det är alltid värt ett försök. Men säker kommer hon inte vara förrän ikväll när hon påbörjar den långa färden hem.

Gråvit plast omger henne, fläktarnas monotona susande dämpar och lindar in alla ljud från kabinen. När hon hör rösten i högtalarna säga att de går in för landning går hon tillbaka till sin plats. Ett rött draperi mellan passagerarna och personalen dras för fram i planet. Svaga fragment av okända människors konversationer tränger igenom. Tyska, svenska, engelska och andra språk hon inte kan identifiera. Hon vågar sig på att se sig om i planet.

Det är nästan bara män på det här flyget, ett klassisk business flyg på affärsresetider. Rörelsens mål är inte att ta ett gäng glada semesterfirare som flyger en enda gång om året. Målet är att inrikta sig på de passagerare som flyger med samma nonchalans som de tar en taxi, de där männen som flyger över atlanten för ett enda möte. De som rör sig över hela världen för några handskakningar och överförfriskade affärsmiddagar.

Hon tänker på dem. På att hon är så ursinnigt rasande på dem, att hon vill skrika åt dem för att få dem att förstå att för varje resa de gör på ren slentrian dödas jorden. Utrotar arter, orsakar extremväder, förvärrar den skenande globala miljökatastrofen och dödar allt liv.

Men trots att de dödar alla så vill hon inte att de ska dö. Sporerna kommer att påverka sin värd och göra hen livrädd för höjder. Ge dem ångest av att lämna marken. Hindrar framtida flygresor permanent. Men den sprider sig inte enkelt, bara under rätt förutsättningar och den fäster bara när den infekterade befinner sig på hög höjd. De forskar fortfarande för att de hur de ska få den att sprida sig vidare naturligt. Det har hänt, just av affärsresenärer som hoppar på nästa flyg innan de drabbas av rädslan, innan de inser att de är infekterade.

Hon lutar sig mot fönsterglaset och andas djupt, försöker hålla tillbaka panikattacken. De släcker ljusen i planet. Den svaga belysning i kabinen tillåter världen som rusar emot henne långt där nere att framträda tydligare. En bländande vy av den vackra jordytan jorden långt där nere. På håll syns det inte om man inte vet vad man tittar efter. Hur så stor del av världen är gråbrun och torr, hur stor del som är översvämmad. Hon tycker att folk borde se till och med på så här stora avstånd att världen inte är som den tidigare var. På vissa sätt önskar hon att jorden ännu tydligare kunde signalera till allvarliga tillstånd. Låta jordytan spricka och rämna, brinna och mullra och hosta ut svart galla och aska.  Jorden är döende. Men det syns inte och människorna fortsätter leva sina liv som vanligt. Syns det inte finns det inte.

*

Novellen Take-off är skriven av Boel Bermann

Hon slötittade genom nyhetsflödet. Sedan viruset kom kändes det som att hon gjorde det tusen gånger om dagen. De uppdaterade alldeles för långsamt. Det var bara samma där som sist hon tittade. Men nu har hon inte kollar på flera timmar för att hon spelat tv-spel.

Nu är det en sån där ”LIVE” nyhet i toppen. Sånt som antingen betydde att det faktiskt var något spännande eller bara en utmattad webbredaktör som försökte hålla kvar läsarna. Men hon klickade. Det gjorde hon alltid. Allt för att bryta monotonin.

Ett okänt föremål har hittats mitt i centrala Stockholm. Inte en bomb. De nästan skrev det i Caps lock så att inte folk skulle få panik eller så. En monolit. Det vill säga ett tolv meter högt stenblock i någon slags gul, glänsande slät sten. Med en märklig symbol inristad på toppen.

Hur någon hade fraktat det utan att det har setts är oklart. Till Odenplan av alla ställen, precis mitt på. Olaglig staty var den mest populära teorin. De pratade om att det måste ha kostat oerhörda summor, att det hade krävts en bisarr lyftkran, de lyfte fram kända internationella konstnärer som med uppbackning av galna Tech miljardärer kunde ha genomfört kuppen. Eventuellt kunde det vara världens dyraste PR kupp. Väl värt det för att hela världen redan verkade prata om det. Men ingen fattade ett dugg.

Men hon visste.

Från första sekunden hon såg den visste hon precis vad det var.

Det var ett meddelande.

Till henne.

Från dem.

Hon kunde knappt sitta still i stolen, ville egentligen bara kasta sig på pendeltåget och åka di. Hon borde hålla sig hemma, hålla sig isolerad. Men hon kunde inte slita sig från internet, läsa alla rapporter. Det verkade ofarligt, det verkade inte finnas någoot dolt. De hade inte sett några håligheter på röntgen.

Hon hade drömt om den här dagen när de äntligen skulle ta kontakt. Bokstavligen. Hon hade drömt om att sätta sitt avtryck på världen. Något som skulle få hennes minne att leva kvar.

Nu var det här.

I hennes favoritfärg.

Gult.

De hade uppfyllt hennes önskan. Det var en gåva. Hon spillde ut kaffekoppen när hon reste sig upp ur stolen, rusade bort till hallen och slet på sig jackan innan hon rusade ut.

Hennes egen monolit.

”Tyckte du om den?”

”Den är allt jag kunde önska mig!”

Tårar av lycka rinner nerför kinderna när hon springer till pendeltåget. Hon har varit ensam så länge. Isolerad och försiktig, jobbat på distans och hållit sig för sig själv.

Men det här måste hon uppleva.

Den är ju ändå hennes.

Hur många åker kollektivtrafik en sen onsdagskväll?

Det är horder av människor vid pendeln, som folkfest, som en arenapublik. Alla är glada och sprudlande. De trängs, men inte på ett otrevligt sätt. Folk ler och tjoar och gråter av lycka. Ofamnar varandra, high fivar och sjunger.

 Hon ler för att de är så glada.

För att de firar hennes monolit.

De är så snälla.

Till sist kommer hon med på en pendel, det tar ett tag. Hon står där och ser på alla de andra och ler, alla ler, världen ler. De är där tillsammans i mänsklighetens firande. För detta underverk som har skett. På pendeln läser hon nyheterna på mobilen. Fler monoliter, runt om i världen, alla är till henne. Det är magiskt.

Når fram till Odenplan. Alla är där. Stockholm är där.

Ingen har ansiktsskydd.

Alla skrattar och firar, trängs och hostar.

På nyheterna har de slutat rapportera om monoliterna.

Alla har bara sprungit ut ur byggnaderna.

Alla vill ju se sin monolit.

Gåvan från de andra.

De som snart ska komma hit.

*

Novellen Monolit skrevs av Boel Bermann
Novellutkastet skrevs under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan

*

Vill du göra samma övning?
Här är instruktionerna:
Tema: Apofeni – den mänskliga önskan att skapa samband mellan helt orelaterade data eller händelser
Utspelar sig: I Sverige, i nutid
Måste ingå: Ett främmande föremål på offentlig plats
Ord: Corona, gatlykta, internet, kaffe, klättra, gul, smygande, rast