Novellutkastet Rymdresan är skrivet av Boel Bermann.
Mitt rum är minimalistiskt. Har bara det absolut nödvändigaste. Säng, sängbord, kokvrå, dusch. Väggarna är vita och det finns ett litet, runt fönster med trippellager. Det är svårt att se ut för att plasten är så repad på det yttersta lagret. Men det spelar ingen roll, eftersom det finns så lite att se. Det där blev fel. Jag kan se allt. Det svarta, kring-rusande universum fyllt av ofattbara mängder planeter och solar, nebulosor och steroidbälten. Det är bara det att allt ser likadant ut. Det förändras aldrig. De hade lika gärna kunnat sätta upp en statisk bild eller en bildskärm. Ibland leker jag med tanken på att fönster är just det, en bildskärm förklätt till ett fönster.
Jag undrar om jag skulle uppskatta sällskap. Längre fram på resan kanske, inte just nu. Nu vill jag vara ensam, det skulle vara för påträngande att ha en annan person på ett så litet utrymme. Det kliar inombords av otålighet. Den ökända rymdrastlösheten. Att vara på en färd genom rymden. På många sätt är det inte som jag föreställt mig. Inte som jag förväntat mig eller drömt om. Resandet har blivit så avdramatiserat att det känns lika naturligt som lågprisflyg, kollektivtrafik, pendeltåg. Vardagligt att resa i rymden. Jag ville att det skulle kännas storslaget. Det finns resor som bejakar det, men inte inom den budget jag har att röra mig med. Och utvecklingen har gått framåt så snabbt, självklart blir det lika socialrealistiskt som lokaltrafik. Något vi tar för givet till slut, när det är tillgängligt för alla och nyhetens behag är borta. Det är för att vi aldrig kan leva i framtiden. Vi ser aldrig det vi har som något oerhört och makalöst. Det bara är. Tiden innan internet, innan datorer i varje hem. Det går inte ens att minnas längre. Den enda gång vi upplever framtiden som den borde vara, fylld med förundran, är genom populärkulturens visioner. Det är bara då vi chockas över hur fantastiskt det kan bli. Tiden innan det finns, tiden innan vi är vana. Den enda gång vi kan röra oss från nuet till en framtid som ännu inte finns. Ofta mörkare, ofta hårdare. Men med tusentals uppfinningar som tillåter oss färdas genom tid och rum, teleportering, AI, robotar med mänskliga drag. Jag pressar handen mot det repade fönstret, det är ändå speciellt. Trots inramningen. Det finns ett universum där utanför. Bara tre lager bort.
*
Kommentarer