Världen är annorlunda och skimrande. Hon tittar på sina händer och skrattar. Vrider på sig och ser på de andra som sitter eller halvligger runt omkring henne i skogsgläntan. Sensommarkvällen är vidunderligt vacker. Färgerna är så djupa och mättade. Djupblå himmel, mörkgröna träd.
Hon ser hur några av de andra ställer sig upp och börjar dansa till den pulserande musiken från de bärbara högtalarna som ligger utspridda. I hennes ögon är det som att de är naturväsen, eteriska svävande skuggor.
Tälten runt gläntan liksom lyser i sina klara färger i rött, gult, lila och blått, som ett tivoli som slagit upp mitt i skogens hjärta. En kringresande festlighet fylld av värme, livsglädje och underverk.
Han rör mjukt vid hennes arm, hon vänder upp ansiktet mot honom. Han är så oerhört vacker, han är hennes och världen är magisk. Hon studerar hans läppar när han uttalar orden.
”Vill du ha mer, baby?” säger han med påsen mellan pekfingret och långfingret.
Hon ler och nickar, han sätter sig på knä intill henne och med sin smala hand räcker han henne den lilla påse. Hon tar emot den, häller ut en liten hög av vita kristallerna i en hög på handryggen och håller upp den mot sitt ansikte. Suger i sig det gnistrande vita som lyser i mörkret. Älvornas damm förvandlar allt till en midsommardröm.
”Tack, älskling” säger hon med grumlig röst medan hon torkar sig om näsan. Han ler mot henne, reser sig upp och vandrar vidare med sina gåvor.
Hon känner omedelbart hur pulvrets krafter börjar verka inombords. Magin är inuti henne nu, dansar genom hennes kött och ben. Hon andas snabbt, hjärtat slår fort. Nu kan hon återigen se hur verkligheten och den andra världen möts. Allt förstärks, allt blir klarare och strålande. Hon har aldrig känt sig så vaken, medveten och närvarande som nu. Det är som att hon ser allt, som att hon är en del av allt. Varje vajande grässtrå är en förlängning av hennes hår, varje kantig barkbit är en del av hennes hud, de utsträckta grenarna är hennes armar, de mörka trädstammarna är hennes skelett och genom alla nattens djur ser hon skogen som genom sina egna ögon. Hon ser allt, men hör ingenting.
Fast hon ser inte allt, även om hon tror det. Hon ser inte det som rör sig genom mörkret och skuggorna bakom hennes rygg. Istället häller hon upp resten av pulvret på handryggen. Vill känna mer, uppleva mer.
Men de andra ser det som gömde sig i mörkret. Det som klivit ut.
Hon är på väg att svepa upp den kvarvarande magin när hon ser något i ögonvrån och höjer huvudet, ser på de andra. På håll ser hon hur deras munnar öppnas, men hon hör inte hur deras brutna skrin fyllda av skräck fyller nattluften. Hon ser bara den tysta pantomimen, som ett skådespel med henne som enda, utvald åskådare. Det är som att hennes syn är förstärkt. Som att hon kan urskilja varje vidgad pupill och varje öppnad mun. Sommarnatten är fylld av en kakafoni i myriader av toner som förkunnar djup rädsla. Men hon hör inget, har aldrig hört. Hennes värld har varit tyst ända sedan hon kom in i den här världen.
De andra kastar sig upp från marken med ryckiga rörelser, pekar med darrande händer mot det som är bortom. Gestikulerar och varnar. Hon ler, det är något märkvärdigt vackert med det hela. Som en improviserad dans, som ett spontant uppträdande.
Hon känner en varm, fuktig fläkt mot sin kind.
Sakta vrider hon på huvudet för att se vad de andra försöker visa henne. Hon ser rakt in i det främmande, pälstäckta ansiktet med de enorma, gula ögonen och det vidöppna, salivglänsande gapet fyllt med vassa tänder precis intill hennes ansikte.
Hon vet inte vilket ljud som kommer djupt därinifrån, men det varma luftdraget sveper över hennes ansikte. Kanske är det ett argt morrande, ett sorgset gnyende, eller ett skarpt vansinnesskri som skär genom den stilla sensommarnatten. Det kommer hon aldrig att få veta.
Den mörkgråa pälsen ser mjuk och len ut, glänser i natten. Hon känner hur den utstrålar värme. Den är nära. Väldigt nära.
En enda rörelse. Instinktivt höjer hon handen med det vita pulvret till varelsens stora nos. Den drar efter andan, drar i sig älvornas gåva. De djupsvarta pupillerna vidgas.
Hon borde röra sig, hon vet det. Men hon kan inte slita sig från synen, har aldrig sett något liknande. Kan inte sluta se på de bärnstensgula ögonen, på den stengrå pälsen, på de glänsande, vassa tänderna. Den ser förvirrad ut när magin tar över dess sinne. Blinkar om och om igen, rör huvudet fram och tillbaka med en vajande rörelse. Slickar sig om läpparna med en enorm tungspets, sedan böjer den sig ner och slickar hennes hand om och om igen. För att få de sista kristallerna, för att tacka för gåvan. Tungan är varm, blöt och sträv mot hennes hud. Hon sträcker ut handen och stryker den över pälsen. De gråa håren är silkeslena och outsägligt mjuka.
Ett ögonblick är de förenade av älvornas magi, huvud mot huvud, hon och varelsen. Sedan tar den ett tvekande steg bort från henne och börjar röra sig. Hon ser musklerna spela under pälsen när den rusar genom natten och skuggorna.
Hon sliter blicken från varelsen och ser på de andra. Ser hur de springer i panik mot vattendraget, kastar sig ner i den mörka tjärnens vatten. Månen skiner som silver över nattlandskapet och stjärnorna är utspridda som skimrande kristaller över himlavalvet och återspeglas i svallvågorna från när de andra bryter den stilla vattenytan. Den enorma, gråa skuggan jagar efter de andra och i en vild rörelse kastar den sig ut i allt det mörka. En kort stund försvinner de alla, hon är helt ensam i den tysta natten.
Hon börjar skratta igen, ett lyckligt och förundrat pärlande skratt som ingen hör.
*
Novellutkastet Älvornas damm av Boel Bermann skrevs under en skrivövning med författarkollektivet Fruktan.
