Novellen Övervakad är skriven av Boel Bermann.

– Sch, de hör allt.
Hon står intill sängen med ryggen till fönstret. Hennes blick är stirrig, flackar över väggarna i rummet som om de följer en vilsen flugas vilda flykt genom det okända. Det skär i hjärtat av att träffa henne. Hennes hår är otvättat och matt, hänger i tjocka stripor runt hennes ögon. Det är matfläckar på de ljusa bomullskläderna och hennes fingrar rör sig konstant framför hennes ansikte som om de tecknar hemliga signaler utan mottagare. Jag säger inget, sätter mig bara på sängen och försöker ta in hur mycket hon har förvärrats.
Hon kommer närmare, sätter sig på huk framför sängen och lutar sig mot mig. Jag böjer mig ner, våra ansikten nästan snuddar vid varandras. Känner lukten av gammalt intorkat svett från hennes kropp. Personalen har haft svårt att kunna hjälpa henne med den personliga hygienen de senaste dagarna på grund av hennes ökade aggressivitet. Det är därför de ska öka dosen av medicineringen snart. Det är därför de kontaktade mig för en chans att träffa henne innan hon får svårt att känna igen mig. Hon har aldrig varit aggressiv mot mig, inte ens i hennes värsta faser.
– Vilka lyssnar, kanske du undrar?
Jag nickar och försöker se ut som om jag vill veta svaret. Hon lyfter ett skakande finger till sina läppar. Jag suckar djupt. Borde vetat bättre än att ha kommit hit. Men på något sätt hoppades jag ändå fortfarande. Att jag skulle kunna bryta igenom, att hon skulle reagera på min närvaro. Att jag skulle kunna urskilja någon form av möjlighet till tillfrisknande.
– Hör du?
Jag sitter stilla och lyssnar. Då hör jag plötsligt något, ett svagt surrande.
– Bara luftkonditioneringen.
– Nej. Det är ljudet av att de lyssnar.
Jag ser en fluga slå sig ner tillrätta på väggen. Pekar på den.
– Bara den som lyssnar.
När hon ser flugan ruggar hon tillbaka. Börjar skrika.
– Döda den. Snälla, för min skull. Döda den nu.
Jag reser mig och går så försiktigt jag kan fram till väggen. Lirkar fram mitt anteckningsblock ur fickan och smäller till utan förvarning. Snabbt och hårt. Ser hur flugan lämnar en grå fläck på väggen. Hon lugnar ner sig.
– Tack. Jag avskyr att de kan ta sig in överallt.
– Ingen fara.
En kort stund ser hon mig rakt in i ögonen. Jag ser in i de där vackra ögonen och ser en glimt av den personen jag kände. Men ögonblicket försvinner, bleknar bort. Ögonen rycker iväg på sin flackande färd över rummet. Vandrar vidare för att följa saker jag inte kan se. Hon reser sig, börjar frenetiskt rota igenom min väska. Jag har nästan inget i den, inget hon kan använda för att skada sig. Jag låter henne hållas. Hon hittar en penna och rycker ut en sida ur en bok jag hade med mig. Börjar frenetiskt anteckna saker rakt över den tryckta texten. Jag borde inte låta mig provoceras, men säger orden ändå.
– Är du säker på att ”de” inte filmar?
– Filmar vad? Säger hon utan att se upp där hon sitter på huk. Jag lutar mig framåt och ser att hon håller för texten med ena handen medan hon skriver med pappret mot benet. Om ”de” filmar får de uppenbarligen inget. Skriver länge. Till slut ger hon mig lappen hopvikt. Samma rörelse igen, fingret mot läpparna. Jag nickar, viker upp pappret och håller det nära som om jag dolde en pokerhand. Orden betyder ingenting.
– Inget kan förändras. Inget är som det ser ut. Jag vet det nu. Gör vad du vill.
Jag ser på henne och känner att jag är på väg att börja gråta. Går fram till henne och håller om henne hårt. Hon är helt stilla i mina armar.
– Ta hand om dig. Jag kommer tillbaka så snart jag kan, jag lovar. Glöm aldrig att jag finns här för dig, kommer alltid vänta på dig.
Hon lutar sig närmare mig och säger tyst i en enda varm utandning, knappt hörbart.
– Titta på blocket. Men gör det inte förrän du är långt härifrån.
Sen rycker hon sig loss och ställer sig vid fönstret och ser ut på gården. Hennes kropp vaggar försiktigt och fingrarna rycker och darrar. Som om hon redan glömt att jag är här.
Jag trycker på knappen för att signalera till skötaren utanför dörren att jag är redo att gå. Han låser upp dörren, vi stiger ut i korridoren. Hör hur säkerhetslåset aktiveras bakom mig. Det står vakter och skötare utspridda i hela korridoren.
– Mår du bra? Stackaren, jag önskar att vi kunde göra mer. Ska jag ta pappret eller vill du behålla det? Jag kan ge det till hennes psykolog annars, så kan de prata om det.
Sjukskötaren ser på mig med omtanke och vemod i blicken. Jag suckar.
– Ni gör så mycket ni kan, det finns inget mer någon av oss kan göra. Men jag behåller det gärna, som påminnelse om hennes tillstånd.
Sorgen och utmattningen hörs i min röst. Önskar att jag kunde förstå vad som hade hänt henne, vad som utlöste hennes paranoia. Precis innan vi nått slutet av korridoren minns jag vad hon sa om blocket. Jag tar fram det för att borsta bort resterna av den döda flugan. Då ser jag att det glänser av något metalliskt i kroppen. Innan min hjärna kopplat vad jag ser känner jag en kort smärta i nacken. Världen börjar bölja. Hör skötaren ropa.
– Förbered cell 14A och ta pappret. Han tog buggen, det var bara en tidsfråga. Vi måste få igenom besöksförbudet för henne snart…